RÖSTER I RADIO

När Gunilla Grafström, Karin Jonsson eller Lars Knutsson läser sjörapporten är kvällen räddad. Deras sakligt tydliga röster bär ett stjärnljus i sin klang, ett löfte om tingens ordning trots allt kaos som härjar bland människorna.

Varje söndagsmorgon i P2 när Per Feltzin leder lyssnarna till den tidiga musikens källa tänds hoppet om en rimligare värld trots allt förtryck som pågår. 

Klingans och Kalejdoskops spännande mix av världsmusik kan få våra fötter att dansa och vi kan lyssna till röster som färdats över hav och land, röster som överlevt flyktens fasa och krigets tragedier.

Om Eva Toivonen guidar oss genom P1 dagen med sin varma stämma tinar frosten kring människornas övergivenhet. Radiopsykologen skickar lysmaskar och eldflugor in i hopplöshetens dimma. Allan Linnér ger inte upp. Han ser utvägar som leder bort från självförakt och skam, han hjälper oss att lossa skuldbördor och visar oss att svaret på vår livsgåta ofta finns skrivet i oss själva 

bara någon gitter lyssna på oss 

med all den människokärlek som borde vara vars och ens födslorätt.

Pernilla Eskilsdotters röst hyllar varje vardagsmorgon oförtröttligt det kära livet som löper nära musiken och tonernas magi. Här gäller det att önska rätt låt för att få njuta en stund, annars finns ju avstängningsknappen och koltrastens sång i bästa fall att tillgå nära trädgårdens mitt.
Lena Nordlunds sakliga röst och kunniga inslag är alltid en lisa, liksom 
Mats Ottossons milda entusiasm i Naturmorgon eller varför inte 
Dagens dikts varierande perspektiv.

Röster i radio kan i ett skarpt läge betyda skillnaden mellan liv och död men mest av allt handlar det om språket och hur det används. Det går inte en dag utan att språket missbrukas i SR. Ord mister sin lyster och sin djupaste betydelse, grammatiken slarvas bort i snart sagt varenda nyhetssändning. I värsta fall kan demokratin svaja när orden förlorar sin klarhet. Men när tankar för dagen levereras av Emil Jenssen skimrar språket. Det tänjs och böjs och överaskar oss med alla de nya möjligheter han kan rimma fram. Emil Jenssen ordbollar mellan perspektiven, tvingar oss att vrida på huvudet och öppna oss för tolerans och ta emot en skön lyra som kan fångas av våra öppnade hjärtan.

Allvarligt talat med Marianne Lindberg de Geer får oss att lyssna och reflektera ett extra varv eller två.

Sommar och vinter levererar människor som gjort sig kända för något som räknas. Ibland kommer orden stolpigt och ointressant från en avstängd röst styrd av stress och självhävdelse. Då och då sker radioundret, det där sällsynta tillfället när berättaren kan formulera sina tankar och erfarenheter så att vi på djupet av oss själva känner igen oss. 

Tomas Sjödin är mästare i den konsten, 

i dag på menlösa barns dag 2017-12-28 gjorde han det igen.
Nu är det bara Christofer Murray och hans nyårs-odyssé att se fram emot i år.

Tack och lov för Marie Lundström med gäster och alla andra röster i radio som hjälper oss att vara mänskliga, röster som kan säga ifrån, vara inkännande, röster som bär oss genom sorgen och glädjen och bekräftar vår längtan efter mening och förundran, efter allvar och glädje när vi förlorat i livets lotteri och hamnat utanför de gängse rutterna och inte längre tillhör de som räknas.

Det är många röster som har tystnat under året som gått men tack vare SRs arkiv kan vi ännu lyssna till Torgny Lindgren, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman, 
Björn Granath och Hans Rosling, kanske t o m på min konfirmationspräst 
Henrik Svenungsson och Plupps mamma Inga Borg?
För egen del är jag nog utplånad ur SR-arkivet trots några års idogt frilansande.

Många nya röster har gjort sig hörda genom metoo-rörelsen, 
förhoppningsvis lämnar de spår i allas vårt medvetande. 

Nu vill det till att vi höjer våra röster för att höras. 

Nästa år är det valår. Och vad har vi för val?

JULBREV

I Mellansverige bor en 13-årig pojke som flydde från Afghanistan för två år sedan. Jag vet ingenting om hans liv i hemlandet och hans umbäranden under flykten. Kanske hängde han sig kvar under en lastbil den sista biten från Danmark och tappade taget vid macken utanför staden på slätten med de blå bergen i fonden.

Jag vet inte. Jag vet bara att han vantrivs i familjen där han blivit placerad. Nu ska han flyttas. Myndigheterna anser det är fel att han tycker så mycket om den enda människan som hjälpt honom att trivas i det nya landet. De har blivit vänner. Hon är väl 70, kunde vara hans mormor och han behöver verkligen en mormorsperson som står upp för hans människovärde. Någon som kan ställa sig i hans skor tillräckligt länge för att begripa att han behöver hjälp att stanna i staden där han har en riktig vän och en hel del kompisar. Men någon av alla de maktmissbrukande socialsekreterare som är spridda över landet har bestämt att han ska tvångsförflyttas till ett HVB hem på annan ort där alla är minst tre år äldre. De är pojkar på flykt precis som han men sannolikheten för att han får det stöd han behöver på ett HVB hem med en flock frustrerade unga män som kämpar om utrymme för att överleva sina trauman är väl inte så stor. 
Han vill stanna hos sin svenska mormor och fira jul med henne i den krets där man lärt sig att lita på varandra.

Det kan hända vem som helst, när som helst, att livet slås i stycken. 
Metoo-rörelsen har satt fokus på allas vår utsatthet och när vi blir drabbade behöver vi en krets av värme och omtanke omkring oss. Där är vi väl lika allihop? Så varför är vi så snabba att döma varandra, skamma och förakta den som är utanför? 
Den arbetslösa, den sjuka, den som flyr från kriget, från familjen,
eller ifrån sig själv. 

I morgon kan det var du eller jag som drabbas.

 Om man skrapar på ytan av maktmissbruk och hierarkier finns det en 
Gyllne regel i alla stora religioner. 
Även om man formulerar sig lite olika är innehållet detsamma:

”Allt vad ni vill att människor ska göra för er ska ni också göra för dem.”

Hur långt ifrån den Gyllne regelns budskap kan vi tillåta att svenska myndigheter, politiker och företagsledare bedriver sin verksamhet? 

Hur långt ifrån den Gyllne regeln är vi beredda att leva våra egna liv?

GOD JUL TILL OSS ALLA TROTS ALLT

FRUSTRERANDE DÅLIGT UTBUD i SVT ÄR EN FÖLJETÅNG

Det var länge sen Sveriges television kunde skryta med att producera riktigt bra dramatik, länge sen TV-teatern, Lars Molins Tre Kärlekar eller Skärgårdsdoktorn fick svenskarna att bänka sig unisont och låta sig växa i vetskapen om vad det vill säga att vara människa. Senast vi gladde oss åt svenskt drama var Dehlis vackraste händer och när Fröken Friman och hennes urviktiga kvinnokrets blev varm i kläderna.
Hösten 2017 slår nog rekord i torftighet.

För det första borde SVT se till att köra igång en särskild sportkanal så att vi slipper bli ockuperade av TV- puckade sportkommentatorer som försöker göra ungefär lika intetsägande prognoser kring hur det ska gå i matchen som inhyrda börsanalytiker. Dessutom har sporten ockuperat båda kanalerna i stort sett varenda helg, åtminstone dagtid. Lägg ut sporten separerad från resten och se för höge farao till att tvärminska frosseriet i elände och leverera konstruktiva nyheter.

Några undantag från det tråkiga TV-utbudet står Kulturstudion för som då och då får till det och visar fördjupande reportage kring en viss konstform eller någon särskilt intressant utövare, men jag saknar veckans föreställning. Utbudet i Babel brukar hålla en anständigt fängslande nivå. Sverige, God kväll och för all del Sverige i dag har sina godbitar, men den korta programtiden gör det svårt att fördjupa reportagen tillräckligt. Hamlet från Galeasen var en spännande tolkning, Grantchester är välspelad brittisk tevedramatik, men det räcker inte. Inte ens fast gårdagens Luciakonsert klingade vackert och min nyupptäckta favorit Jills veranda blir allt mer intressant.

För det andra skickar SVT mest repriser. Det enda som varit värt att se om är i princip Molins skrönor där Den ryska dörren var en liten pärla.
Den stora svenska dramasatsningen Vår tid är nu blev en besvikelse. Jag anade oråd redan i trailern. Det är illavarslande när inte ens en superrutinerad skådespelare som Suzanne Reuter kan sätta en replik. Men jag hoppades in i det längsta. Nu har nio av tio avsnitt gått och helhetsintrycket är beklämmande. Ingen av de bärande rollerna är karaktärer som går att identifiera sig med eftersom ingen lyckas blåsa liv i sina rollfigurer och skapa intressanta människor som utvecklas. Kökspojken månde vara ett undantag. Alla är annars mer eller mindre störda på mer eller mindre schablonmässiga sätt. De som klarar sig bäst är birollerna, den allra bästa är Anna Bjelkerud som med sin kallskänka faktiskt lyckats pensla fram en trovärdig person. Den fackligt aktiva Maggan med sin son och hans dagmamma bildar också en lovande liten trio och när Peter Dalle uppträder i samma scener som Suzanne Reuter börjar de faktiskt lira en smula. Trots alla påkostade tagningar så svänger det dåligt om Vår tid är nu och det är synd varje gång våra licenspengar inte blir tillräckligt väl investerade. 
Kan det vara så att den skickliga yrkeskår som fanns och fick jobba mer regelbundet med dramaproduktioner är ersatt av kommersiellt styrda produktionsbolag som utnyttjar arbetskraft istället för att medverka till att alla inblandade får lära sig den palett av yrken som en riktigt lyckad film eller teveproduktion drar till sig?

Men den värsta  kalkonen som SVT plockat på sistone är ändå den s k bildningsresan med Liv och Horace. Den var dålig redan första svängen, nu är den usel. Fotografen verkar avsky både Liv och Horace och har gått i allians med redigeraren, eller är de bara yrkesmänniskor som har bara tappat intresset? Ingen tål den typen av närbilder som tangerar pormasksteve och särskilt inte med ett utpräglat radioansikte som Horace Engdahls. Inte nog med den fjantiga tonen mellan Liv och Horace, de har dessutom korsat denna exkluderande intimitet med ett arrogant uppifrån perspektiv som inte alls funkar. Trots alla vackra platser de besöker är skönhetsupplevelserna få och trots att dessa två minst sagt hyfsat bildade personer borde kunna leverera ett smatterband av tänkvärda tankar och kommentarer, klarar ingen av dem av att säga något på ett sådant sätt så att det verkligen väcker intresse.
Liv Strömquist borde snarast återvända till sitt ritbord och skriva fler bildande vassa böcker. Var Horace ska ta vägen efter alla skandaler i Svenska Akademin kan man ju fråga sig men han sitter väl säkert i sin stol. Så dålig TV har dessa s k kulturpersonligheter medverkat till att jag trots ett starkt engagemang för både bildning och resande uppbragt stänger av teven.
Tacka vet jag Finland från ovan och Dox: Human.
Några som verkligen lyckats med sina projekt är Stefan Julén i Kärlek på ryska och Maud Nycander med Citizen Schein. Det är bara att gratulera!

TANKAR FRÅN STENSHUVUD

Motorsågsljuden skär i öronen, ett fundamentalt malplacerat ljud på denna makalösa plats som bjuder in till stillhet och vördnad. Det är den fjärde december 2017, horderna av turister är borta. Solen skiner och vinden vilar. De flera hundra år gamla ekarna står som klokskapens accenter i bokskogen. 
Marken brinner av alla rödbruna löv som fallit under hösten.

 

En man som jobbar i parken berättar för oss att folk har matat korna med äpplen. Sen har andra blivit jagade av kossorna som de vill ha fler äpplen. Folk har blivit så rädda att de klagat sin nöd. Beslutet att såga ner vildapelträden, de som förut stått likt vita facklor i vårens grönska och burit frukt i augusti, verkar vara synnerligen förhastat och feltänkt. 
Så är det ofta bland människorna, vi gör oss blinda för konsekvenserna av våra handlingar i stort och smått. Ta Japan t ex, att ha kärnkraft på vulkaniska öar måste vara höjden av förträngningsförmåga, särskilt efter atombomberna som USA släppte över Hiroshima och Nagasaki. 250 000 människor brändes till döds många fler märktes av svåra skador. 
En av de som överlevde är Setsuko Thurlow. Hon har inte glömt. Hon har ägnat sitt liv åt att påminna oss om den fasa och förödelse kärnvapen framkallar. Tillsammans med ICAN som har Beatrice Fihn i spetsen är hon 2017 års Fredpristagare. Få Nobelpris har varit viktigare. Båda dessa fantastiska kvinnor ingjuter hopp. Deras tal rörde oss till tårar och väckte vår kämparglöd. 

Trots alla vansinniga beslut som världens ledare fattar kan gräsrötterna sätta igång en solidaritetens brand.

Varför inte hålla snabbkurs för alla besökare i naturvett och nationalparksetikett vid foten av Stenshuvud? För att få passersedel och kunna vistas i parken måste alla lyssna till grundkursen: ”Här beträder vi helgad mark. Vi har en gemensam uppförandekod som det gäller att hålla sig till. Här slänger man inte skräp och matar inte kor, här får man inte förstöra. Här rör vi oss med vördnad som i en naturens katedral, vi iakttar gärna tystnad och bjuder in stillheten som vandringssällskap. I gengäld får vi kraft. Vi kan tanka skönhet och väcka vår varelse till eftertanke. Vi kan varva ner, andas in den klara luften i djupa andetag och vara tacksamma över att den här platsen finns bevarad för att vi ska kunna vara här. Vår sydligaste nationalpark har undkommit exploateringsdjävulens värsta plundringsiver för att vi ska få ta del av utsikten från Stenshuvuds hjässa och vandra ner till havet över heden och längs stranden och upp till orkidéängens artrikedom.

Vad är det som gör massor av människor i vår tid så renons på etisk kompass så att de matar kossorna i en nationalklenod med äpplen och t o m slänger skräp i denna helgedom? Varför slänger vi skräp i havet eller använder vissa länder som soptipp för vårt avfall? 

Vad är det i oss som utlöser så mycket skräck att det ena kriget efter det andra startas i världen? Krig som lemlästar och traumatiserar, krig som dödar och paralyserar, krig som för länge sedan borde vara utrotade oavsett om de sker på hemmaplan eller i främmande land. 

Är det så "enkelt" att vi överför den smärta vi själva varit offer för och iscensätter den gång på gång trots att det drabbar oss själva, våra barn, vår jord, luften vi andas, vattnet vi dricker, våra grannar och vänner, vårt makalösa kulturarv och hela den artrika sköna spännande skapelsen?
Borde vi inte starta ett nytt slags Nationernas förbund med en gemensam uppförandekod som fungerar i verkligheten och införa en cirkadisk rytm som alla kan tolka oavsett vilken tidszon vi kommer ifrån? Tänk om vi kunde skapa en gemensam inre väckarklocka som får oss att upphöra med det förtryck som hotar arten människa och därmed alla andra arter på planeten Tellus ety klockan klämtar för oss alla.

Se stillbildsfilmen på youtube ALERT SHE IS CALLING från 2012
Pollution starts within. 
Mother Earth needs our participation to save her from our pollution.

BAROCKMUSIKENS KVINNOR I RAMPLJUSET

Ihjältigandet av kvinnor har varit skoningslöst genom decennierna. Mansklubbarna har länge varit mycket flitiga. De har med nit och precision ignorerat kvinnor trots att de gjort makalösa insatser under sin livstid och istället valt ut någon av manskön att framhålla och konservera. Alla discipliner är drabbade, oavsett om det handlat om de sköna konsterna eller vetenskap i någon form. 

Vi som är satta att leva i eftervärlden är berövade stora delar av våra förmödrars arv.

Gästfotograf LSV Joelsson

Giovannikvartetten förstärkt med Daniel Carlsson som countertenor stod på scen i Kristianstads kulturkvarter en kulen novemberafton för att råda bot på denna inskränkta utrensningsklåda genom att lyfta fram en rad kvinnor som komponerat barockmusik.

De gjorde korta nedslag i Francesca Caccinis, Barbara Strozzis, Isabella Leonardas, 

Antonia Padoani Bembos och Elisabeth Claude Jacquet De la Guerres levnadssagor interfolierat med dessa inspirerande kvinnors musik. 

Hur många förbigångna kompositörer, författare, bildkonstnärer och forskare som blivit begravda i glömska vet ingen av oss nu levande, vi vet bara att de är alldeles för många.

Som instrumentalister har Giovannikvartetten och Daniel Carlsson mycket att ge men när de försöker dramatisera och gestalta sina utvalda kvinnors levnadsöden finns en hel del övrigt att önska. 

Språket behöver slipas och det kräver betydligt mer äkta inlevelseförmåga och en hel del övning för att blåsa fullt liv i den här buketten av barockens bortglömda kompositörer.

Det är synd eftersom idén är utmärkt, musiken sitter för det mesta som den ska liksom kläderna. Kulturkvarteret i Kristianstad har försökt åstadkomma en slag salongsstämning där publiken välkomnas till bistron för att äta och dricka. Om man dessutom fått med sig personalen som en del av föreställningen istället för att de hängde i baren och ägnade sig åt annat, hade kanske illusionen av kultursalong fungerat, särskilt i fall man ansträngt sig för att 

hitta en mer stämningsskapande belysning.

Jag prisar det här lovvärda initiativet för att sätta viktig musik på kartan och hoppas att ensemblen ger sig tid att sätta föreställningen ordentligt eftersom 

den har mycket mer att ge.

SAMEBLOD

För många år sedan satt jag i en restaurangvagn på väg norrut. En man undrade i fall han fick göra mig sällskap. Medan mörkret föll berättade han om sitt folk och det förtryck de utsätts för. 

Ända sedan den där natten har jag känt skuld för att jag inte ha kunnat vara med och stoppa orättvisorna, trots alla försök.

Tack och lov för Sofia Jannok, Amanda Kernell och Maxida Märak som äntligen satt kampen för samernas rättigheter på en upplyst plats på kartan. De tar över en lång tradition, många är de som gått före, ändå är det långt kvar till allas lika värde i kungariket Sverige.

Hur är det möjligt att Sveriges utrikesminister läxar upp Burmas ledare för det extrema förtryck de utsätter rohingya folket för när svenska makthavare fortfarande inte har bett samerna om ursäkt för de övergrepp som svenska staten gjort sig skyldiga till genom åren? Förtrycket pågår väl? 

Fredar vi marken för vårt ursprungsfolk? Ser vi till att rennäringen är tryggad? 

Har vi skyddat våra berg från exploatörer som vill bedriva rovdrift på våra naturtillgångar? 

Har vi över huvud taget kvar någon urskog värd namnet i det här landet? 

Är någon enda nutida makthavare försedd med de nödvändiga visioner som behövs för att rädda de vilda habitat alla är så beroende av för att få ett hållbart samhälle?

Varje barn borde få en kompost i födelsepresent och ett bindande löfte av staten att de under sin livstid har rätt att andas frisk luft, dricka rent vatten, äta näringsrik mat och få den känslomässiga föda som varje människa behöver för att bli mänsklig 

samt under sin livstid få alla sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Hur många skulle kunna räkna sig till den skaran? De är hur som helst i minoritet, annars skulle krig och förtryck lagts på historiens sophög för länge sedan.

Det är så lätt att peka finger åt andra, anklaga andra för att vara den värsta förövaren.

I kölvattnet efter #metoo rörelsen står förövarna som spön i backen, äntligen kan man tycka. 

Och visst är det så men nog är det minst lika viktigt att sopa framför egen dörr, 

rannsaka sina egna värderingar? 

Som det ser ut nu har väl de flesta svenskar sameblod på sina händer?

ANDRUM

Det är något vilsamt och tryggt med åvatten. Där jag är bosatt numera rinner Helgeån genom byn. Tänk så mycket ån har bevittnat genom seklernas gång.

Häromdagen hade jag lyckan att möta en mandarinand som också var ute och motionerade i höstsolen.

Det var tyst den dagen. Stillheten speglade sig i vattnet. Så skönt det är med en stunds andrum, att gå för att vila och slippa bli störd av oljud och allsköns elände, bara andas och glädjas åt den skönhet som ännu finns kvar.

INSIKTER

Den satt hårt, proppen som skyddat män i maktpositioner,

män som i generationer utsatt kvinnor för sexuellt våld och en lång rad andra kränkningar.

NU bryter äntligen 456 skådespelande kvinnor tystnades kultur och berättar om de kränkningar och övergrepp som de tvingats utstå.

TACK för det! 

För flera år sedan hörde jag Lena Endre berätta om en filminspelning.

Hon skulle vara naken i en scen, en extra utsatt position för vem som helst. 
När hon kröp ner i sängen låg Ingmar Bergman gömd under täcket. Endre redovisade händelsen som om den varit ett skämt.

Liv Ullman regisserade. Hon berättade samma historia i ett annat kändiskramarprogram men med ungefär samma inställning. Det verkade som om hon också tyckte att det var helt i sin ordning att en gammal regissör kräver sin ”rätt” att tafsa. Ingen ifrågasatte den ”rätten”.

Jag undrade hur många män som krävt sexuella tjänster genom åren och hur många kvinnor har känt sig tvingade att gå med på skiten? Hur många våldtäkter har begåtts inom film och teatervärlden? Den statistiken saknas eftersom kvinnorna skrämts till tystnad, skyddat förövarna och saknat solidariska nätverk sinsemellan.
Ingen yrkeskår går fri.

Så hur ska vi utrota kränkningar?

Det gäller att våga se hela bilden, avslöja mönstren och sätta in stöten i varenda pusselbit av livet som är nedsmittat av de vanföreställningar som gör att förtrycket pågår.

 

Tänk er en tid när kvinnokroppen var ett heligt rum för födandet, ett rum där liv kunde skapas. Kanske är förmågan att föda fram ett nytt liv det första dramat som gestaltas i människans historia i en grotta kring en eld där kvinnorummet vördas.

Men sen kom patriarkatet och för att det skulle slå igenom hjärntvättades folk och anammade den vålds och dödskult som fortfarande härskar. 
Där är kvinnan ofta degraderad till tjänstehjon utan rättigheter.

Hennes kropp och hela Naturen blir något att våldföra sig på. Det är en farlig vanföreställning.

Bibeln, särskilt GT är full av mäns våld mot kvinnor och barn och ”lägre stående män”, så historien av våld och kränkningar är tyvärr mycket gammal, 
flera tusen år minst.
Det finns all anledning att ifrågasätta vår Gudsbild, göra en rejäl inventering av densamma och se vari den faktiskt består.

Hur ska vi få männen att fatta vad de gör sig skyldiga till?

Ska vi skicka alla förövare till Takla Makan och införa en kastreringsmyndighet?

Eller ska vi nöja oss med en känslomässig utbildning genom att schyssta män korrigerar förövarna? Hörde om några grabbar som reser runt i omklädningsrum och rensar bland fördomarna. Bra initiativ! Hoppas det kommer flera.

Men är det inte så att våld och fördomar börjar i hemmet och sprider sitt gift till resten av samhället?

Omedvetet prånglar föräldrarna ut den härva av livslögner som får killar att känna sig mer värda än tjejer, får dem att inbilla sig att de har rätt att mobba, förödmjuka, utnyttja och i värsta fall våldta.
Hur många mödrar har sagt till sina döttrar: ”Men det är bara så det är, ” med undertexten: ”anpassa dig till normen om du vill komma någonstans.”
Så vem är utan skuld?
Är vi inte mer eller mindre marinerade i kvinnoförakt allihop?

Småpojkar och små flickor i förskolan behöver korrigeras direkt när de kränker andra. Då gäller det att ha pedagoger som är tillräckligt medvetna om hur de faktiskt behandlar barnen.

Varför inte införa föräldrautbildning direkt på BVC?

Sannolikt skulle hela samhället tjäna storkovan i minskat lidande och lägre kostnader för akutvård, psykiatri och allehanda missbruk.

 

För egen del lämnade jag filmbranschen för dryga 15 år sedan och gick i exil för att överleva. Jag blev utsatt för en bombmatta av kränkningar. Maktmännen och deras kvinnor smutskastade mig och stal mina idéer. De skulle ha bort mig, kanske för att jag aldrig underordnade mig deras maktspråk. Men det kostade mig min karriär och den gåva jag hade att ge som filmskapare dog i sin linda.

Måtte det gå i rasande fart att rensa upp i förövarträsket i kölvattnet efter #metoo!

DEN FÖRBJUDNA ORKESTERN

Från Cordoba i Argentina, från Egypten och Irak, från Palestinas landremsa till Småländska höglandet och skånska Höör via Gambia, Senegal och Köpenhamn har fem kvinnor tagit sig in på männens domäner och bildat Den förbjudna orkestern.

De skapar nya mönster i den musik som männen förut lagt beslag på.

Och som de gör det.

Från våra rötters längtan efter näring, från havets stränder, från flodens rörelse mellan källa och delta väver fem kvinnor toner som läker, stärker och föder den djupa glädjen över att finnas till.

Med sina olika temperament och rika erfarenhetsbank skapar de mötesplatser där luften skimrar av hopp.

Nyckelharpans universum har öppnats och möter gråten i koran, den som skänker tröst för sargade sinnen och vila efter den långa flykten. Basgångarna vandrar som en saga genom ökensand och sorg. Strängaspelen bär berättelsen, låter röster som tidigare tystats äntligen sjunga ut. Det handlar om att överleva för att finna sin bestämmelse och möta livet.

Rytmen bär, den leker sig in i våra glömda skrymslen och öppnar hjärtats kammare. Den gjuter kraft i farkosten, får oss att orka ännu ett årtag, finna vår riktning och ro ända in i hamn. Varje ljud från instrumenten, varje rop i sången har färdats genom tidevarven och sjungits vid livets eld, funnits gömda i den underjordiska flodens rörelser.

Fem kvinnor, en handfull fantastiska musikanter som i solidaritetens tecken delar sin musik med oss som rest till Kristianstads kulturkvarter en novemberafton då månen snart är full och alla helgon står för dörren.

Den förbjudna orkestern ger oss en upplevelse vi aldrig ska glömma.

Jag har hört Astror Piazzolla spela med sitt band en magisk natt i juli då Skeppsholmen var förvandlad till en konsertsal i det fria.

Jag har sett Rolling Stones, Bob Dylan och Muddy Waters lyssnat till Bachs passioner om och om igen, dansat till, vuxit genom och njutit av världens musik genom åren.

Den förbjudna orkestern var en uppenbarelse, den gav mig musik som jag drömt om att få höra, filmmusik till det livsverk som icke blivit.

Det lindrade smärtan och väckte den.

Jag önskar

Nadine al Khalidi bas

Liliana Zavala percussion

Emilia Amper nyckelharpa

Simona Abdallah slagverk

Sousou Cissoko kora

en lång resa, en livsdans i musikens tecken som för dem ut i världen och delar budskapet om den Kärlek som kan få fäste i oss alla. 

Måtte ni fortsätta att ge av 

de toner som människorna törstar efter att höra, 

toner som spelar oss hela och samtidigt släpper in ljuset i alla våra trasigheter.

VI BEHÖVER ÄNDRA VÅRT SÄTT ATT LEVA

Än så länge ligger de där, de vackra vidsträckta stränderna i Skåne. 

På 60-talet lär de ha varit minst 20 meter bredare, åtminstone i Åhus. 

I dag blåste det medan vi vandrade längs Yngsjö havsbad, vattnet fräste över sandvallen, 

på sina ställen hade strandsträckan krympt betänkligt. 

Vi behöver ändra vårt sätt att leva.

 Det är bråttom, så mycket vet vi.

En del av oss insåg det redan på 1960-talet, men vi var för få.

De flesta förtränger och förnekar det faktum att vi måste ändra livsstil 

och fort ska det gå.

Varje storbank och multinationell mediejätte borde betala minst 10% av sina sjukt stora vinster till ett världshandelsfond där fattigpensionärer, ensamstående mammor och andra frånsurfade människogrupper fick ta ut ren luft, färskt vatten, solceller, elbil och en betald långsemester om året.

Ingen vet vad havet kommer att kräva tillbaka eller när det sker.

Ingen vet vilka som blir dränkta och vilka som kan gå torrskodda.

Men det är långt ifrån säkert att dom med orimligt feta bankkonton på blir skonade.

Skippa flygresorna, plast och prylbanta, ansök om känslomässig snabbutbildning,

tag en närodlad semester. 

Andas, fröjdas 

och njut av havsstränderna så länge de finns kvar.

Plantera kretslopps tankar i dina barnbarn, ge dem var sitt äppelträd och låt dem insekts-spana efter insikter, låt dem leka och drömma fram en mycket rimligare värld.

Se stillbildsfilmen ALERT SHE IS CALLING från 2012 på youtube