Tankar efter att ha lyssnat på Josette Bushell-Mingos Sommar i P1 2019. Erinrade mig det brev jag skrev till JBM efter att ha sett hennes föreställning NINA. Här kommer ett utdrag.
Till
Josette, kärleksfullt och solkigt.
Aldrig
ska jag glömma mötet med Dig och Nina.
Det
här var så mycket mer än en föreställning, Josette, det var liv.
För
varje människa som orkar bära sin begåvning och transformera den till livskonst
blir mänskligheten rikare. Du är en sådan människa. Det är ett privilegium att
se dig, att höra skärpan i dina ord, njuta din röst, din rörelse, ja allt som
bär fram föreställningen.
För
många år sedan erbjöd DN mig att recensera teater. Jag tackade nej,
ville inte bli en fästing på konstens kropp och tyckte inte att jag hade tillräckligt med kunskap.
Så
egentligen saknas ord, för du befann dig i innandömet, i den gåtfulla fler-dimensionalitet
ur vilken all stor konst föds. Dina musikanter var som kroppens musiska
ärkeänglar, de snuddade himlen med dig och du kysste jordens hud tillsammans
med dem och Nina. Allt detta rörde vid mig. Jag lever med ständig smärta, men
när något är tillräckligt starkt släpper den ett tag och lämnar mig i fred.
1789+0/1918+0/1945+0/1968+0
- årtalen kan staplas efter varandra i oändlighet.
Var
tog friheten vägen, vad blev det av transformationen som
skulle göra oss till människor, till barn av samma nakenhet, till varelser som
värnar om skapelsens alla arter och om hela Moder Jord? Varför lär vi oss inte
att läka våra egna och varandras sår? Och varför pågår förtrycket? Och varför finns det
förtryckare i alla grupper med all slags hudfärg? Ingen går fri från
förtryckarens demoner. När som helst kan någon av oss som pressas långt över
våra spärrar bli förbytt till en som hatar, slår, kränker, dödar och torterar.
Är
det inte så?
En av männen i mitt liv var hälften judisk och hälften afroamerikan och han
var musiker.
Han
sa:
”Du
är den svartaste vita jag någonsin träffat, men om du sviker mig som dom gjorde, då
måste jag döda dig också.”
”Och
vad vinner du på det, ” minns jag att jag tänkte.
Jag
sa:
”Jag
kan gråta med dig, känna smärtan tillsammans med dig, trösta dig, älska dig så
gott jag förmår. Jag kan skämmas tillsammans med dig över alla vidrigheter som
människor vållar varandra. Men inbilla dig inte att din smärta är större än
min, viktigare än min. Det går inte att jämföra smärta, bara dela den.”
När jag mötte Nina Simone spelade hon på Skeppsholmen och var som hon brukade; rätt så kontrollerat rasande, en predikant, en musikant och alltigenom
magnifik.
Men
det var senare när hon spelade i en trång pianobar som det hände. Jag fick ingen
sittplats och stod inklämd någon meter från flygeln. Hon gav allt och hon
krävde total uppmärksamhet. Hon granskade oss alla. Till sist var det hon och
jag. Hon öppnade sig, blottade något av sin sårbarhet, hon såg mig och jag fann
nåd inför hennes blick.
Din NINA
har gett mig ännu fler perspektiv, en relief att bryta min egen historia mot.
Jag är djupt tacksam över ditt arbete och dina musikers skicklighet. Enkel och genial scenografi och ljussätting gjorde föreställningen ännu starkare. Den fungerade som
ett maskingevär mot tinningen, en projektionsgardin för minnet och en
medspelare.
För
att vi ska kunna ta oss ut ur förtryckets upprepnings-mönster och läka behöver
vi utbilda oss känslomässigt. Det är vad jag tror. Det tar tid. Det gör ont.
Men i bästa fall kan det få oss att utveckla äkta medkänsla. Och mest av allt
behöver vi en människa som vittne, en människa som kan se oss med Kärlekens
blick hur vidrig vår historia än är och har varit. Sådana medmänniskor är inte lätta
att hitta. Men de finns. Jag hoppas att de finns.
Hur
ska vi kunna samlas allihop och skapa en livets katedral för Nina och alla
förtryckta innan det är för sent? En plats, ett torg, ett hus, en scen, en skog, en kanal i etern, på nätet eller många sammanlänkade rum i
verkligheten dit alla är välkomna som vill växa till medkännande människor, ge
varandra stöd i lidandet, vara människor som vill kunna älska trots allt?