BAROCKMUSIKENS KVINNOR I RAMPLJUSET

Ihjältigandet av kvinnor har varit skoningslöst genom decennierna. Mansklubbarna har länge varit mycket flitiga. De har med nit och precision ignorerat kvinnor trots att de gjort makalösa insatser under sin livstid och istället valt ut någon av manskön att framhålla och konservera. Alla discipliner är drabbade, oavsett om det handlat om de sköna konsterna eller vetenskap i någon form. 

Vi som är satta att leva i eftervärlden är berövade stora delar av våra förmödrars arv.

Gästfotograf LSV Joelsson

Giovannikvartetten förstärkt med Daniel Carlsson som countertenor stod på scen i Kristianstads kulturkvarter en kulen novemberafton för att råda bot på denna inskränkta utrensningsklåda genom att lyfta fram en rad kvinnor som komponerat barockmusik.

De gjorde korta nedslag i Francesca Caccinis, Barbara Strozzis, Isabella Leonardas, 

Antonia Padoani Bembos och Elisabeth Claude Jacquet De la Guerres levnadssagor interfolierat med dessa inspirerande kvinnors musik. 

Hur många förbigångna kompositörer, författare, bildkonstnärer och forskare som blivit begravda i glömska vet ingen av oss nu levande, vi vet bara att de är alldeles för många.

Som instrumentalister har Giovannikvartetten och Daniel Carlsson mycket att ge men när de försöker dramatisera och gestalta sina utvalda kvinnors levnadsöden finns en hel del övrigt att önska. 

Språket behöver slipas och det kräver betydligt mer äkta inlevelseförmåga och en hel del övning för att blåsa fullt liv i den här buketten av barockens bortglömda kompositörer.

Det är synd eftersom idén är utmärkt, musiken sitter för det mesta som den ska liksom kläderna. Kulturkvarteret i Kristianstad har försökt åstadkomma en slag salongsstämning där publiken välkomnas till bistron för att äta och dricka. Om man dessutom fått med sig personalen som en del av föreställningen istället för att de hängde i baren och ägnade sig åt annat, hade kanske illusionen av kultursalong fungerat, särskilt i fall man ansträngt sig för att 

hitta en mer stämningsskapande belysning.

Jag prisar det här lovvärda initiativet för att sätta viktig musik på kartan och hoppas att ensemblen ger sig tid att sätta föreställningen ordentligt eftersom 

den har mycket mer att ge.

SAMEBLOD

För många år sedan satt jag i en restaurangvagn på väg norrut. En man undrade i fall han fick göra mig sällskap. Medan mörkret föll berättade han om sitt folk och det förtryck de utsätts för. 

Ända sedan den där natten har jag känt skuld för att jag inte ha kunnat vara med och stoppa orättvisorna, trots alla försök.

Tack och lov för Sofia Jannok, Amanda Kernell och Maxida Märak som äntligen satt kampen för samernas rättigheter på en upplyst plats på kartan. De tar över en lång tradition, många är de som gått före, ändå är det långt kvar till allas lika värde i kungariket Sverige.

Hur är det möjligt att Sveriges utrikesminister läxar upp Burmas ledare för det extrema förtryck de utsätter rohingya folket för när svenska makthavare fortfarande inte har bett samerna om ursäkt för de övergrepp som svenska staten gjort sig skyldiga till genom åren? Förtrycket pågår väl? 

Fredar vi marken för vårt ursprungsfolk? Ser vi till att rennäringen är tryggad? 

Har vi skyddat våra berg från exploatörer som vill bedriva rovdrift på våra naturtillgångar? 

Har vi över huvud taget kvar någon urskog värd namnet i det här landet? 

Är någon enda nutida makthavare försedd med de nödvändiga visioner som behövs för att rädda de vilda habitat alla är så beroende av för att få ett hållbart samhälle?

Varje barn borde få en kompost i födelsepresent och ett bindande löfte av staten att de under sin livstid har rätt att andas frisk luft, dricka rent vatten, äta näringsrik mat och få den känslomässiga föda som varje människa behöver för att bli mänsklig 

samt under sin livstid få alla sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Hur många skulle kunna räkna sig till den skaran? De är hur som helst i minoritet, annars skulle krig och förtryck lagts på historiens sophög för länge sedan.

Det är så lätt att peka finger åt andra, anklaga andra för att vara den värsta förövaren.

I kölvattnet efter #metoo rörelsen står förövarna som spön i backen, äntligen kan man tycka. 

Och visst är det så men nog är det minst lika viktigt att sopa framför egen dörr, 

rannsaka sina egna värderingar? 

Som det ser ut nu har väl de flesta svenskar sameblod på sina händer?

ANDRUM

Det är något vilsamt och tryggt med åvatten. Där jag är bosatt numera rinner Helgeån genom byn. Tänk så mycket ån har bevittnat genom seklernas gång.

Häromdagen hade jag lyckan att möta en mandarinand som också var ute och motionerade i höstsolen.

Det var tyst den dagen. Stillheten speglade sig i vattnet. Så skönt det är med en stunds andrum, att gå för att vila och slippa bli störd av oljud och allsköns elände, bara andas och glädjas åt den skönhet som ännu finns kvar.

INSIKTER

Den satt hårt, proppen som skyddat män i maktpositioner,

män som i generationer utsatt kvinnor för sexuellt våld och en lång rad andra kränkningar.

NU bryter äntligen 456 skådespelande kvinnor tystnades kultur och berättar om de kränkningar och övergrepp som de tvingats utstå.

TACK för det! 

För flera år sedan hörde jag Lena Endre berätta om en filminspelning.

Hon skulle vara naken i en scen, en extra utsatt position för vem som helst. 
När hon kröp ner i sängen låg Ingmar Bergman gömd under täcket. Endre redovisade händelsen som om den varit ett skämt.

Liv Ullman regisserade. Hon berättade samma historia i ett annat kändiskramarprogram men med ungefär samma inställning. Det verkade som om hon också tyckte att det var helt i sin ordning att en gammal regissör kräver sin ”rätt” att tafsa. Ingen ifrågasatte den ”rätten”.

Jag undrade hur många män som krävt sexuella tjänster genom åren och hur många kvinnor har känt sig tvingade att gå med på skiten? Hur många våldtäkter har begåtts inom film och teatervärlden? Den statistiken saknas eftersom kvinnorna skrämts till tystnad, skyddat förövarna och saknat solidariska nätverk sinsemellan.
Ingen yrkeskår går fri.

Så hur ska vi utrota kränkningar?

Det gäller att våga se hela bilden, avslöja mönstren och sätta in stöten i varenda pusselbit av livet som är nedsmittat av de vanföreställningar som gör att förtrycket pågår.

 

Tänk er en tid när kvinnokroppen var ett heligt rum för födandet, ett rum där liv kunde skapas. Kanske är förmågan att föda fram ett nytt liv det första dramat som gestaltas i människans historia i en grotta kring en eld där kvinnorummet vördas.

Men sen kom patriarkatet och för att det skulle slå igenom hjärntvättades folk och anammade den vålds och dödskult som fortfarande härskar. 
Där är kvinnan ofta degraderad till tjänstehjon utan rättigheter.

Hennes kropp och hela Naturen blir något att våldföra sig på. Det är en farlig vanföreställning.

Bibeln, särskilt GT är full av mäns våld mot kvinnor och barn och ”lägre stående män”, så historien av våld och kränkningar är tyvärr mycket gammal, 
flera tusen år minst.
Det finns all anledning att ifrågasätta vår Gudsbild, göra en rejäl inventering av densamma och se vari den faktiskt består.

Hur ska vi få männen att fatta vad de gör sig skyldiga till?

Ska vi skicka alla förövare till Takla Makan och införa en kastreringsmyndighet?

Eller ska vi nöja oss med en känslomässig utbildning genom att schyssta män korrigerar förövarna? Hörde om några grabbar som reser runt i omklädningsrum och rensar bland fördomarna. Bra initiativ! Hoppas det kommer flera.

Men är det inte så att våld och fördomar börjar i hemmet och sprider sitt gift till resten av samhället?

Omedvetet prånglar föräldrarna ut den härva av livslögner som får killar att känna sig mer värda än tjejer, får dem att inbilla sig att de har rätt att mobba, förödmjuka, utnyttja och i värsta fall våldta.
Hur många mödrar har sagt till sina döttrar: ”Men det är bara så det är, ” med undertexten: ”anpassa dig till normen om du vill komma någonstans.”
Så vem är utan skuld?
Är vi inte mer eller mindre marinerade i kvinnoförakt allihop?

Småpojkar och små flickor i förskolan behöver korrigeras direkt när de kränker andra. Då gäller det att ha pedagoger som är tillräckligt medvetna om hur de faktiskt behandlar barnen.

Varför inte införa föräldrautbildning direkt på BVC?

Sannolikt skulle hela samhället tjäna storkovan i minskat lidande och lägre kostnader för akutvård, psykiatri och allehanda missbruk.

 

För egen del lämnade jag filmbranschen för dryga 15 år sedan och gick i exil för att överleva. Jag blev utsatt för en bombmatta av kränkningar. Maktmännen och deras kvinnor smutskastade mig och stal mina idéer. De skulle ha bort mig, kanske för att jag aldrig underordnade mig deras maktspråk. Men det kostade mig min karriär och den gåva jag hade att ge som filmskapare dog i sin linda.

Måtte det gå i rasande fart att rensa upp i förövarträsket i kölvattnet efter #metoo!

DEN FÖRBJUDNA ORKESTERN

Från Cordoba i Argentina, från Egypten och Irak, från Palestinas landremsa till Småländska höglandet och skånska Höör via Gambia, Senegal och Köpenhamn har fem kvinnor tagit sig in på männens domäner och bildat Den förbjudna orkestern.

De skapar nya mönster i den musik som männen förut lagt beslag på.

Och som de gör det.

Från våra rötters längtan efter näring, från havets stränder, från flodens rörelse mellan källa och delta väver fem kvinnor toner som läker, stärker och föder den djupa glädjen över att finnas till.

Med sina olika temperament och rika erfarenhetsbank skapar de mötesplatser där luften skimrar av hopp.

Nyckelharpans universum har öppnats och möter gråten i koran, den som skänker tröst för sargade sinnen och vila efter den långa flykten. Basgångarna vandrar som en saga genom ökensand och sorg. Strängaspelen bär berättelsen, låter röster som tidigare tystats äntligen sjunga ut. Det handlar om att överleva för att finna sin bestämmelse och möta livet.

Rytmen bär, den leker sig in i våra glömda skrymslen och öppnar hjärtats kammare. Den gjuter kraft i farkosten, får oss att orka ännu ett årtag, finna vår riktning och ro ända in i hamn. Varje ljud från instrumenten, varje rop i sången har färdats genom tidevarven och sjungits vid livets eld, funnits gömda i den underjordiska flodens rörelser.

Fem kvinnor, en handfull fantastiska musikanter som i solidaritetens tecken delar sin musik med oss som rest till Kristianstads kulturkvarter en novemberafton då månen snart är full och alla helgon står för dörren.

Den förbjudna orkestern ger oss en upplevelse vi aldrig ska glömma.

Jag har hört Astror Piazzolla spela med sitt band en magisk natt i juli då Skeppsholmen var förvandlad till en konsertsal i det fria.

Jag har sett Rolling Stones, Bob Dylan och Muddy Waters lyssnat till Bachs passioner om och om igen, dansat till, vuxit genom och njutit av världens musik genom åren.

Den förbjudna orkestern var en uppenbarelse, den gav mig musik som jag drömt om att få höra, filmmusik till det livsverk som icke blivit.

Det lindrade smärtan och väckte den.

Jag önskar

Nadine al Khalidi bas

Liliana Zavala percussion

Emilia Amper nyckelharpa

Simona Abdallah slagverk

Sousou Cissoko kora

en lång resa, en livsdans i musikens tecken som för dem ut i världen och delar budskapet om den Kärlek som kan få fäste i oss alla. 

Måtte ni fortsätta att ge av 

de toner som människorna törstar efter att höra, 

toner som spelar oss hela och samtidigt släpper in ljuset i alla våra trasigheter.