Det var länge sen sist. Men nu har både Edith och jag funderat en smula.
1968 startade jag en skoltidning tillsammans med en handfull
andra tonåringar. Det som engagerade oss då var hur vår skola skulle
förbättras, att krigets vansinne borde stoppas och att miljöförstörelsen måste utplånas.
Och vad har hänt på 45 år kan man undra.
Hans Rosling är positivist, han menar att utvecklingen går
framåt. Jag frågar mig ofta vad utveckling är. Rosling visar sina färgglada
statistikbubblor likt ett lyckliggjort barn. Och visst är det lätt att gilla
Rosling. Men det är knappast hållbart att i längden spotta ut
tvättmaskiner, bilar, datorer och andra så kallade välfärdsmarkörer åt alla, om
vi inte också ser till att skaffa hållbara drivmedel till vår globala
maskinpark. Dessutom behöver vi få in alltihop i ett kretslopp där material kan
återvinnas om och om igen.
Men framförallt handlar det nog om att ändra våra
värderingar på djupet och att sätta fart på den mentala revolutionen som behövs.
Jag antar att alla fördomar och all miljöförstöring börjar
på insidan. Vi behöver ett mentalt raketbränsle för att skona vår värld från det
sämsta i oss själva.
Edith kommer besök. Hon har snubblat på sina gamla käpphästar och är arg.
”Du dom där pengarna som patron
Persson snodde från pensionsfonderna, vem ska lämna tillbaka dom?”
Hon drar irriterat i sin
hängselkjol och ser anklagande på mig.
”Dom har nog pensionsförvaltarna
redan spelat bort på börsen, ” säger jag uppgivet.
”Alla skattekronorna bankerna
snott åt sig i varenda kris, var finns dom nu?”
Jag försöker avleda henne med en
kopp kaffe men nu är hon igång.
”Jag sa åt Svea i kröken att gå
och sätta sig utanför ICA och tigga.” Jag sätter ner kaffekoppen med en smäll.
”Varför då?”
”Jamen hon har ju inte råd att gå
till tandläkaren, spelar hon rom kanske hon får gå dit gratis.”
Jag skakar på huvudet och ser ut genom fönstret. Det
regnar.
”Sveas ungar bor hemma fast de snart
fyllt fyrtio alla tre.” Edith kliar sig i huvudet.
”Säg åt dina grabbar att bli muslimer”,
sa jag. ”Sen kan de kriga åt IS, då får de lägenhet av Mona Sahlin
när de kommer hem.”
”Men Edith det var väl inte så hon
menade.”
”Jamen, hur menade hon då?”
Jag suckar, reser mig och tar fram en kaka
till.
”Hur länge sen var det du köpte
nya kläder Edith, ” undrar jag och ser på hennes urblekta hängselkjol.
”Nya kläder, du är inte klok. Dom
har ju någon stackare i Bangladesh suttit och sytt för slavlön medan han
Mauritz tjänar storkovan.
”Men Edith, kläder kan du ju köpa på nätet i andra hand.
Jag ställer kopparna på
diskbänken. Men Edith ger sig inte.
”Varför hamnar inte
riskkapitalisterna i finkan när de tagit pengarna som ska vara till skolan och
vården?”
”De som hade makten gjorde det lagligt att lägga beslag på våra skattepengar ”, säger jag trött.
”Kan dom inte läsa, ” klipper
Edith av. De tar ju från de fattiga och ger till de rika. Det är ju helt
bakofram. Nej fy farao, ge alla ungar en bra skola och bygg hus åt
folk med solceller på taken och laga järnvägarna istället för att förstöra allt som morsan och farsan slet ihjäl sig för att bygga upp.”
Edith reser sig och går mot dörren.
I farstun vänder hon sig om.
”Jag tycker att USA borde skicka sina lyxkryssningsfartyg till Medelhavet och plocka upp flyktingarna.
Sen kunde dom snacka förstånd med alla andra som slåss och så bestämma att de ska sluta kriga på direkten.” Edith stänger ytterdörren med en smäll.
Ja jösses, vad ska man tro om framtiden. Finns den?
Förra veckan verkade det faktiskt som medkänslan gick
igen. Men nu byggs det nya murar.
Hur lång tid ska det ta att genomskåda dem som lagt beslag på jordens resurser, ställa dem till svars och
se till att de delar med sig?
Vad är sjukt och vem är frisk kan man fråga sig. Och vad i hela
friden är det för motståndskraftig mekanism inom oss som gör att vi sätter oss
över andra och hittar nya syndabockar att skuldbelägga, förfölja, kasta ut
eller mörda?
Vi behöver få möjligheten att läka våra sår allihop. Då kanske vi
kan förvalta skapelsen istället för att skövla den.
Om vi hjälps åt har väl de flesta förmågan att
öppna huvudleden mellan hjärnan och hjärtat och öva oss i medkänsla. Fler och fler verkar glädjande nog fatta den galoppen. Om
det sprider sig kan vi äntligen få en utveckling värd namnet.
Vi som var tonåringar 1968 och trodde på en bättre värld
kanske kan dö i frid när den tiden kommer, fulla av framtidstro för kommande
generationer.
