BARFOTABÖN OM EN RIMLIGARE VÄRLD

Sankta Cecilia, vilken föreställning!

Ett levande ljus brinner.

Var och en skrider in på scenen, sticker in sin veke i lågan, till sist brinner elva ljus. Musikerna har tagit plats vid sina instrument. 
De väver sina röster i stämmor, sjunger toner från 1400-talet. 
Ave Maris Stella, en röst klar som en stjärna.

Cecilia Frode är klädd i Sverigedräkten, hennes fötter är nakna.

Hon åkallar koltrasten och undrar vart vi är på väg. Med sitt särskilda flöde av ord och funderingar varsamt doppade i tre delar svärta och en del dråpligheter gestaltar hon nutidens märkliga beskaffenhet och 

de eviga frågorna.

Från det blå skåpet och från den tidiga musikens kraft ger ensemblen oss näring till vår längtan efter Källan som strömmar genom allt och efter källsprånget inom oss.

Lugnet på scenen, värdigheten, enkla sakrala artefakter, ett hjärtas tysta bön som fått liv och mening. För min del gav det smärtlindring.

Bättre betyg kan jag inte ge.

HAN FATTAS OSS

Hans initialer bildar ett HA och vi är inte bara djupt sorgsna som mist en kär underhållare och stor humanist. Vi är också glada som har haft honom i våra liv.

Hans Alfredsson, du kunde få min pappa att skratta så det rungade i rummet. Jag tror att du gjorde det lättare för honom att räkna in sig i människosläktets skara, inte bara för att du gisslade makten med musik utan för att du gjorde det med så mycket 

espri, tokeri, svärta och mänsklig värme. 

När Tage Danielsson dog kom det som en chock, vi hann aldrig tacka honom. Det blev för sent att med ord försöka fånga vad han har betytt och berätta det. Men till dig skrev jag ett brev, ett brev som du svarade på. Det är väl dryga 20 år sedan. Då levde ännu min far och jag vet att du gjorde det lättare och rikare både för honom och för mig att finnas och det är jag djupt tacksam för.