DÖDEN

Smällen i fönsterrutan är så skarp att jag trodde köksfönstret skulle krossas. Jag springer ut från badrummet, genom hallen, över köksgolvet, bort till den gamla träsoffan och tittar ut genom nedersta glasrutan. Utanför ligger en hackspett. Kastar på mig en varm tröja, kliver försiktigt ut genom dörren och bort till södersidan av huset. Snön har äntligen tinat, solen skiner, de första snödropparna står i en klunga kring ett av de gamla äppelträden. Hackspetten ligger orörlig på grusbädden där vi brukar sätta fram trädgårdsstolarna på våren och dricka elvakaffe i lä av den faluröda stugväggen.

Jag lyfter varsamt upp fågeln, hoppas att den ska ruska på sig och flaxa iväg. Men huvudet hänger slappt och blicken är tom. Den har kraschat in i fönsterrutan och brutit nacken, ser den våta fläcken där några fjun vajar i vinden.

För en liten stund sen satt vi vid köksbordet och åt frukost. Vi la märke till hackspetten eftersom den klättrade ner för stammen av äppelträdet, hoppade fram till bädden av solrosfrön som småfåglarna släppt på marken och åt så försynt. Den här hackspetten var inte lika kaxig som hackspettar brukar vara, trots att det var den större varianten: Dendrocopos major. Vi följde fågelns förehavanden en stund. 

Pratade om Nils Horner, att vi saknar hans röst, att han fattas oss. 
I dag är det ett år sedan han mördades på en gata i Kabul. Så tunn den är, hinnan mellan livet och döden.