GOTT NYTT ÅR

GOTT NYTT ÅR TILL OSS ALLA

MÅLARMÄSTAREN FRÅN HANASKOG

Ibland har man tur, som när Rune Ringström klev över tröskeln för att kakla om köket i vår lilla villa i Broby. Det blev så bra att vi bestämde oss för en badkarsvägg nere i källaren också.

För en nyinflyttad är det är lätt att känna sig lite vilsen och för mig som bott i Stockholmstrakten i många år är riktigt bra hantverkare som dessutom dyker upp när de har lovat en raritet.

Rune har jobbat som målare sedan 1967 då han gick som lärling, sen dess har han hållit igång. För några år sedan gick han på ett antal kurser så nu är han fena på att kakla också.

”Hur ser dina dagar ut i vanliga fall, undrar jag.”

”Upp kvart i sex och så kaffe, macka och tidningen.”

”Kristianstadsbladet? ”

 Rune nickar.

”Tjänstebilen står hemma, jag ser alltid till att den är packad kvällen innan. Nu för tiden åker man ju bil på arbetstid, så var det inte på 70-talet. Inte behöver vi stå med linoljefärger och sniffa lacknafta heller som förr i världen. Brukar ha med mig en termos kaffe och lite ätbart så slipper jag bryta för lunch. Det blir smidigare så. 

Sen är det bara att sätta igång och hålla på tills det blir färdigt.”

 ”Underarbetet är väl det tråkigaste. Men det måste göras och det är lika bra att vara noggrann från början, man ska ha ordning på grejerna."

Jag smyger ner för källartrappan och undrar i fall jag får ta några bilder. Rune nickar och fortsätter jobba. Inte lätt för en utomhusfotograf att plötsligt plåta en människa i en trång källare. Men jag gör ett försök.

Yttervägg är också knepigt förstår jag. Vi resonerar om antalet kakelplattor, i fall vi har så det räcker för formen som ska upp på väggen. Rune testlägger efter min ritning. Vi ändrar här och där så att de säkert ska räcka, håller på tills alltihop stämmer.

 ”Jag började ju som lärling när jag var fjorton, gjorde man fel var det bara att riva alltihop och börja om, så det gäller att vara noggrann. Man får aldrig klampa in och ställa till hemma hos folk. De har ju gett sitt förtroende och då gäller det att få det fint. Roligast är ju när allt är färdigt, när tapeterna är på plats och alla är nöjda.”

Rune rör i sin kaffekopp, tar en sockerkaksbit i sin stora hand medan vi får en pratstund innan han fortsätter med dagens pensum. 

Det var storebror Nils-Gunnar som fick Rune att prova på målarbanan och nu kan han se tillbaka på 49 år i yrket.

Jag undrar om det är något särskilt han minns. Rune funderar en stund.

”Jo det skulle väl vara när vi fick jobbet i Kristianstad. P6 där jag gjort lumpen skulle bli Högskola. Det kändes lite underligt att göra om vårt gamla logement till skolsalar.” Rune stryker sig över håret.

”Från krig till kunskap, ” föreslår jag. Rune ler och ansiktet lyser upp.

”Jo min själ, från krig till kunskap, det kanske man kan säga. På den tiden fanns det gott om jobb, vi höll väl på i två, tre år innan allt blev klart.”

”Är det något annat som sticker ut undrar jag, något särskilt du kommer ihåg? ”

Rune funderar men han är en man som lever i nuet, är fullt fokuserad på det jobb han är inne i oavsett om det rör sig om att måla om vardagsrummet hemma i huset i Hanaskog för fjärde gången, eller om han har ett uppdrag för Sture Perssons måleri.

Han verkar trivas Rune, men till jul går han i pension. ”Hur tror du det kommer att kännas när du sitter där på restaurang Snapphanen och smörjer kråset på firmans bekostnad för sista gången, ” undrar jag.

”Det blir nog blandade känslor. ” Rune suckar. ”Jag har i alla fall lovat rycka in då och då. Det blir nog tradigt att gå hemma hela tiden. Han rör om i sin kaffekopp.

”Jag är farfar till två klimpar ju och mina grabbar behöver hjälp med sina hus, så det blir nog att göra. Och så får vi mer tid över till fotbollen. Min fru Ann-Christin hänger med på matcherna när Hanskogs IS spelar. Jag spelade ju själv, men fick en knäskada, så sen blev jag massör och tog hand om skadade spelare i stället. Bortamatcherna tar ju en hel dag, vi har matsäck med oss eller äter en bit längs vägen, så det blir inte dumt att vara ledig till våren.

”Du måste ha en himla bra hälsa som har hållit som hantverkare i 49 år, ” säger jag.

”Jo men det höll på att ta slut alldeles. Tredje februari 1999, jag var på väg hem i skymningen när det small. Det blev skrot av bägge bilarna men vi som körde klarade oss. Det var värre för älgen, vi fick plocka stora slamsor av den stackaren för att få iväg bilarna på bärgning. Fick en pisksnärtskada i nacken och axlarna värker rätt bra dom med ju. Men det får man leva med.”

Rune ser ut genom fönstret, gårdagens solsken och rimfrost har töat bort, himlen hänger tung över Broby. Han ser så fridsam ut, lugn och bestämd på samma gång. 

Jag får för mig att det handlar om att kunna slå rot. Rune är född och uppvuxen i Hanaskog, han har hållit ihop med sin fru sedan början av 80-talet, fått två söner som stannat i trakten. Han har spunnit sitt liv kring familjen, jobbet och fotbollen. Rune känner sin hembygd och jag antar att han är djupt fästad vid den. Det måste vara skönt att så självklart höra hemma någonstans, att känna av sina rötter så strakt vart man går.

Jag tänker på alla människor som tvingats fly från kriget. En gång i tiden var min mor en av dem. Då var det hon som gick hungrig med ett gråtande barn på armen i en karavan av människor som flydde för sina liv. Nu är det andra människor på flykt ifrån andra krigszoner som är lika rädda och hunsade som hon. Alla söker de en framtid i Sverige.

Rune och jag enas om att vi inte ska ta emot fler flyktingar än vi kan ta hand om. Men det kanske är fler än vi tror? Vi borde fråga var och en av dem som kommer hit vad de faktiskt är bra på och kan bidra med och så ordna kurser i svenska språket, i konfliktlösning och i samhällskunskap. Erbjuda en plats i gemenskapen, upptäcka hur vi kan vara till nytta och glädje allihop, se hur lika vi är trots allt och så spännande olika. Men vi ska aldrig ställa grupp mot grupp. Alla behöver vi känna vårt värde, oavsett om vi är gamla, sjuka, arbetslösa, ungdomar eller barn som förlorat sina föräldrar, sitt land och sina sammanhang. Men det är ju varken Rune eller jag som sitter vid maktens bord. Det är helt andra krafter som styr och ställer med Sverige och världen.

Rune reser sig från köksbordet. Idag ska han få dit fog på det han kaklade i går.

Jag blir först lite förskräckt, har aldrig sett hur fogen skitar ner väggen, tänk om smutsen fastnar och aldrig går att ta bort, far det genom huvudet på mig.

För Rune är det inga problem, han vet hur han ska göra för att få fogen på plats och väggen ren. Jag tar ett djupt andetag och väntar, tar en bild till och står kvar en stund innan jag smyger upp för trappan igen. Rune påminner mig om Affe I Roslagen som hjälpte oss med skogen, han hade jobbat sen han var tretton, varenda rörelse han gjorde var just den rörelse som behövdes. Det var som att se en mästare dansa, som om motorsågen var en naturlig förlängning av Affes seniga kropp. Han orkade jobba nästan hur länge som helst bara han fick sitt kaffe och sin björksav. För ett par år sedan gick han i pension och det blev allt svårare för oss att klara av att få till den ved vi behövde. Båda dessa herrar har lärt mig något om att vara väl förankrad och att inte vara det. De har gett mig en relief och ett nytt perspektiv på vad som händer med människor som blir uppryckta från sina rotsystem, fått mig att fatta hur sårbar man kan bli då. I värsta fall blir det sår som kan ta en livslängd att läka, sår som sprids från generation till genration, som att vara försedd med en osynlig magnet som drar till sig smärta, bara för att man så förtvivlat gärna vill bli hel. För något vi väl har gemensamt allihop är att sagorna och gärna verkligheten också ska få ett lyckligt slut?

Tack vare Rune har jag nu en vägg i källaren att glädjas åt, en bit vägg som är en helhet och som blev precis som jag ville ha den, nu är det bara resten kvar att få ordning på.

RÖSTEN

Hans röst var en magnet för drömmare. Första gången jag hörde den där rösten var jag tonåring, en som lyckats planka in på en musikklubb där man egentligen skulle vara mycket äldre. Vi var tre tjejer som suttit i ett föräldrafritt kök och druckit grogg. Tålde inte sprit nå´t vidare och blev lite full, tack och lov gick det fort över.

Lokalen var mörk, några gula lampor lyste som lanternor längs en trappa av spillvirke från ett bygge utanför staden. Jag betalade inträdet och följde rösten, orden den sjöng och tonerna som öppnade porten till den längtan som varje människa kanske släpar runt på ett helt liv. Den tar sig bara olika uttryck.

”Like a bird on a wire, like a drunken in a midnight choir, I have tried in my way to be free.”

Någon hade lagt en gitarr i knäet på mig året innan. Instrumentet blev min sköld, min vägvisare in i mig själv och ibland en kompass med riktningen inställd på att nå fram till människorna. Några av Cohens låtar var de första jag lärde mig utantill. De var smärtlindring, språkträning, sorgesånger in i glädjen. Det tog några år innan jag tog mig till den första livekonserten med Leonard Cohen. Med tiden blev det flera. Jag är denne bard och trubadur, denna ordkonstnär och tonmagiker oändligt tacksam för att han vaggat mig genom smärtornas dal.

Ungefär samtidigt som Leonard Cohen lämnar jordelivet tar någon som Donald Trump sig in i huvudet på massor av överkörda amerikaner. Med hjälp av en våldsretorik där föraktet är motor hoppar han på etablissemanget, de som de facto har svikit sina medborgare i decennier, i århundraden, slår sig in i maktkampsringen och koras till vinnare.

Så hur ska det gå nu för planeten och alla hennes invånare? Ingen som vet.

Månen går mot superfull. Himlen mörknar och stjärnorna tänds. Samma stjärnor som väglett människor på flykt genom årtusenden. Samma stjärnor som bevittnat krig och svek, våld och förruttnelse har också sett på medan kärleken funnit sin stig genom rädsla och mörker.

OM ATT FLYTTA

Efter 17 års livsväv i vårt hemman i Roslagen flyttade vi så till Skåneland för några dryga veckor sedan. Då var det ännu höst.

Tiden är en märklig manick, en mänsklig uppfinning för att få struktur på tillvaron och samtidigt något universellt, en formel, en gåta. Upplevelsen av tiden förändras beroende på vilka vi är och vad vi är med om. Att flytta sätter tiden ur spel, rummet också för den delen, tillvaron förminskas och förstoras på en och samma gång och man blir kastad ur sitt sammanhang och försöker samtidigt hitta ett nytt. Som om någon vänder kikaren bak och fram och fram och tillbaka. Perspektiven gör en yrvill.

Efter åtskilliga flyttar anlitar jag för första gången i mitt liv en flyttfirma, just den här höll inte alls måttet. Förskräckliga flyttfirmans två anställda medarbetare infann sig strax efter tio dag ett. Det skulle ta tre dygn att förflytta sig från vårt Läjanland nära världens ände i östra Roslagen till Skåneland. Och då är det våra ägodelar vi talar om. Demontering av hemmet stod det på offerten från Förskräckliga flyttfirman. Killen från Heby städ & flytt som jag pratat med på telefon hade instruerat oss om hur alltihop skulle gå till. Det var vad vi trodde. Av de två medarbetarna var det bara en som fungerade för fullt. Den andra borde ha stannat i sängen och kurerat sin hosta. Trots att vi redan packat en hel del av våra saker i egna kartonger och fast vi hjälpte till mycket mer än vad vi egentligen orkade, så kom stressen smygande. Snabbt gick den från kuling mot stormvarning. Frågorna hopades. Den som blinkade med envist blåljus var helt enkelt: Hur farao ska vi hinna?

Den fullt fungerande hälften av flyttparet var varsam och smidig och hade jobbat 20 år i branschen. Han var fena på att komma ihåg i vilken kartong han packat vad. Men för övrigt var han glömsk. De instruktioner vi lämnade föll bort, men det var inget han berättade för oss. Ingen berättade heller att alla golv borde täckas och att allt som stod framme den dagen som vi skulle ha behövt för att laga mat och bubbla vatten packades ner utan pardon. Flyttparet var nog duktiga på att packa, men de hade inte gått någon kurs i kommunikation. Det skulle visa sig i sin fulla vidd den tredje dagen.

Men dag två kom i alla fall två extra flyttkarlar och hjälpte till med att bära ut möblerna från hemmet och lasta dem i flyttbilen. Bra tänkte vi, då löser det sig. Men icke, flyttgubbarna lyckades få en radda små stenskott på Tv-skärmen som bara är ett år gammal, glas och porslinsskärvor slogs bort från arvegodset och det mesta av det vi lappat med KVAR hade packats ner.

Vi satt i vår lilla blå bil med en liten del av det mest ömtåliga, nödvändiga och värdefulla. Vi for genom landskapet, en skiftande höstgobeläng vävd längs sjöar och nyplöjda åkrar, varvad med trista transportsträckor. Vindrutetorkarna slogs på medan vi grät i kapp med regnet som föll mot asfalten.

Efter en usel natt på ett gammalt vackert härbärge i Broby med anor från 1600-talet, men med en mycket ilsken gäst som kände sig personligen förolämpad när det visade sig att vårt rum inte hade något lås. Ägaren visade oss nämligen möjligheten att dra igen skjutdörren av glas till vardagsrummet som låg utanför vårt. ”Ni kan låsa här istället”, sa han på sin diftongstinna dialekt och gick. Men gästen blev rasande. Han ställde sig vid glasväggen, han bankade och skrek, gjorde fula miner och obscena gester. Han var så kränkt att han höll på att spricka. Och där var vi, utpumpade och förbi. Vi ville vara i fred och bara sova och absolut inte bli påminda om vad vissa typer av manskön kan ta sig före när de inte får som de vill.

Det blev inte mycket till sömn den natten. Istället för att stanna kvar och äta frukosten som ingick i priset packade vi våra ryggsäckar och smög ut i ottan. Vi tog bilen till det tomma huset där i princip allt var nedmonterat utom hatthylla och toastol. Till och med gardinstängerna var borta och de skulle ha behövts inte minst för att skydda från vinden, den som tog i och blåste snålt från sydväst.

Men utsikten är inte dum, särskilt när solen går ner på andra sidan eken och björken och rönnen. 

I lilla Broby där människorna tänder sina lampor i skymningen och kyrkklockorna ringer till helgsmål verkar det mesta så fridfullt ända tills någon bilmissbrukare börjar föra oväsen. Han hårdkör sitt stackars fordon och tar ut all sin frustration på gaspedalen och vägbanan. Han skiter i att han stör och förstör miljön. I den gamla bilen utan ljuddämpare är det han som bestämmer. Och en liten armé av förorättade män följer hans exempel. De knyter näven om växelspaken och piskar upp sig till raseri, klämmer ur varenda hästkraft ur vrålåket och tok-kör genom samhället som har svikit dem i åratal. Många tror nog att Åkesson och SD ska rädda dem och lyfta dem ur förnedringen. Men de bedrar sig högst sannolikt och får ett nytt elände. 

Precis som när Karl XII, Napoleon, Hitler och Stalin, Mao, George Bush och nya moderaterna lurade miljoner medborgare genom att starta krig och förtrycka dem istället för att skapa ett samhälle byggt på de mänskliga rättigheterna som FN formulerat. Inget enda land på den här jorden är ens i närheten av att omsätta dessa rättigheter i praktiken. Men det gäller att hålla vägen dit öppen. Nu avgörs valet i USA. Måtte vi slippa nya krig och murar människor emellan utan istället bygga broar och finna sätt att förvalta och värna den makalösa planet som vi alla är så beroende av.

KANSKE?

Kanske vågar vi födas ur det förflutnas såriga puppa

och flyga som fria fjärilar

till fullo förmögna

att ta emot

varandras gåvor.

Kanske vågar vi rota oss i Tillitens Mylla

och skörda

den frukt

som växer

ur

Kärlekens träd

och äntligen bli till freds.

Kanske kan vi läka våra sår så att hela skapelsen blir läkt.

FJÄRILSSOMMAR eller UNDERGÅNGSHÖST?

Alla dessa vingeväsen som fröjdat oss i Trädgården i år, märkligt att de ger oss en sista föreställning innan vi måste lämna vårt kära Hemman i Roslagen.

I sjutton år har vi utökat vår trädgård, idogt odlat, skapat nya ytor för blomsterfröjd och gom. När vi kom hit var den inte stort mer än en sandlåda. Nu är trädgården minst fem tusen kvadratmeter och hyser grönskasländer, rabatter och örtagård. Vilda växter samsas med perenner, blomstersymfonin pågår från blåsippa till drakmynta, från dvärgiris till de sena liljorna. De gamla äppelträden står kvar, ramar in trädgården, ger den en hundraårig historia och har gett oss av sin vita blomsterprakt ungefär vartannat år. Frukten duger gott till att göra äppelmos och juice att blanda med morötter och rödbeta, dricka i små klunkar medan kroppen fylls med en slags andakt. Den sorten som bottnar i tacksamhet över att finnas till trots allt.

Bävar inför förändringen, oroar mig, undrar ofta hur jag ska orka flytta, stå ut med civilisationen inpå knuten. Men samtidigt är det en lättnad. Förvaltarskapet upphör, det blir snart någon annans ansvar att skogen överlever, att nya träd planteras, att husen hålls i skick och att trädgården blomstrar. Men hur ska jag klara mig utan avskildheten, utan att kunna gå ut barfota varenda morgon och spankulera bland mina vänner växterna, lyssna till fågelsången eller lommen som ropar från urtiden avlöst av fiskgjusens skri när den parar sig i det blå.

Här slipper jag reklampelarna från Mammons tempel, är för det mesta befriad från oljud och vanstyre. Men visst läcker eländet in även här, mediemegafonerna tröttnar inte på att frossa vid nödens brustna bord. Om nyhetslakejerna la manken till och letade upp konstruktiva nyheter istället för att saluföra krig och annat våld människor emellan kanske världen långsamt skulle förändras. Om fler grävde djupare i myllan blev kanske de värsta offentliga lögnerna som florerar i samhället avslöjades och vi skulle se mönster som faktiskt går att bryta.

Ta mjölkbonden i Uppland som förebild. Hon som tröttnade på Arla och sålde sina kossors mjölk på glasflaska för 15 kronor litern istället för de hutlösa underpriser som Arla betalar samtidigt som de festar upp våra bönders surt förvärvade pengar. Men cheferna har visst ingen skam i kroppen. Det har inte bankdirektörerna heller utan inkasserar 36 miljoner i bonus för att de inte höll måttet. De multinationella jättarna som håller på att förpesta jorden med sina ”vinstmaskiner”, de som hotar att schakta oss över kanten ner mot klimathotsstupet har inte heller lärt sig att veta hut.

Varför protesterar vi inte? Varför tillåter vi makthavarna att starta krig som leder till flyktingströmmar av människor som om de överlever ofta bär ohyggliga sår?

Var finns alla schyssta män, de som borde gå ut på gator och torg för att fördöma sina könskollegor, eller åtminstone uppfostra de som våldtar och tafsar och tar sig rätten att förtrycka sin nästa?

Och varför gör Gud ingenting? Detta har människor frågat sig genom alla tider antar jag.

Men om vi vågar sluta förneka de mönster inom oss som får oss att upprepa de svek och annat elände vi själva blivit utsatta för, om vi har modet att sätta stopp för hämnd och vedergällning och istället skaffa oss den känslomässiga utbildning som krävs för att bryta mönstren och växa från förprogrammerade tvåbeningar till människor, då kanske vi hinner. Då kanske vi förmår navigera oss bort från undergången och rent av skapa ett samhälle med solidaritet som grund?

HYLLNING TILL FREDDIE WADLING och STEN HOLMBERG

Ett svagt upplyst bergrum i tystnaden. Ovan jord och asfalt larmar stadens trafik. Spårvagnar gnisslar, bilar gasar, folk skyndar. I bergrummet där ett myller av rör och avloppssystem är dragna i underjorden sitter Freddie Wadling och sjunger med bergets röst. Han tolkar de stumma väggarnas bortglömda ljud, suckar fram vattnets musik, det som trängt fram genom lager av berggrund men aldrig gett tappt, alltid fortsatt från källa till hav. Han är bergakungen instängd i sin smärta med en total frihet när rösten öppnar slussportarna till livet. Han sjunger som ingen annan. Han röst är ett raster för lidandet som människan tvingas bära, en kanal som öppnar vägen till friheten där vi uppgår i Alltet, i Källan av stjärnstoff varifrån vi alla färdats för att ta oss igenom det liv som blivit oss givet. Han är flöjten av silver, är vrålet från dyn, är kungen på schackbrädet klädd i mantel av purpurstunget kattskinn dit han blivit upplyft ur underjorden där bron spänner sin båge över vattnet i Göta älv. Röda Sten där allt blir möjligt. Jättarna av metallskrot spelar med vinden som dirigent medan Wadling komponerar i stunden. Hans strupe är full av det ingen vill veta men som alla behöver höra. Han sjunger genom den stängda hjärngrinden. Rösten hämtar smärta från gruvschaktens djupaste orter, korg efter korg langar den upp ur djupen och någon sätter ord på alltihop och ingenting. Ord för att förvilla eller klarlägga, ord som fordon ut ur skräckens katakomber som svidande raketer ut i världens ljus.

VEM ÄR ETT OFFER?

2016-01-09 Oj så tiden går dagens datum är 2016-06-03, så kan det gå.

Inte dumt att som rutin ta en kopp kaffe med bästa vännen på fredagseftermiddagen och lyssna på klurigheter levererade av Spanarna.

Veckans spanare Calle Norlén, fick med sitt resonemang om "offerrollen" kaffet att landa i vrångstrupen. Han hoppades att 2016 skulle bli det år då vi slänger våra offerkoftor och därmed avslöjar hur tilltrasslad och blindstyrd synen på begreppet offer är. CN fick oemotsagd frossa i fördomar och samtliga spanare inklusive programledaren höll med honom.

Jag antar att alla är mer eller mindre rädda för att själva falla offer för sjukdom, arbetslöshet, krig, svält, mobbing, sexuellt våld eller ett totalitärt samhälle där förövaren sitter i högsätet.

Vi har olika sätt att hantera den rädslan. En del täcker över sin skräck med förakt, andra jobbar med att utveckla sin medkänsla. I bästa fall orkar en del också agera för att hjälpa de som är drabbade.

CN tycker helt sonika att istället för att gnälla borde alla offer göra som fröken Friman d v s göra något åt t ex kvinnoförtryck och fattigdom. Det låter ju fint, men hur är det med konsekvensanalysen? Gör ett litet inlevelse-experiment vett ja!

Släpp ner samtliga spanare på en studieresa i Syrien och utsätt dem för svält, vanmakt, bombanfall, våldtäkt och flykt. Jag undrar hur många dygn de skulle klara, särskilt om de fick reda på att möjligheterna att ta sig tillbaka till sin trygga tillvaro i Sverige inte längre står till buds. Exakt vad skulle spanarna göra som multitraumatiserade offer i det här läget? Starta en befrielsekamp eller skaffa vapen och börja bomba?

Det är en sak att spela offer och manipulera sin omgivning med skuldbeläggning, något som vissa utsatta grupper och en hel del mödrar ägnat sig åt både nu och då.

Men det är en helt annan sak att faktiskt var utsatt för vidriga handlingar, inse att man är just ett offer, gå ner i den smärta det handlar om och göra den resa som går ut på att läka samma smärta samt under resans gång klara av att återerövra sig själv och sin tillit till människorna utan att mista förståndet eller mörda någon.

I åratal har kändisar, livsstilscoacher och s k experter suttit i olika mediesoffor och berättat för oss andra vad vi ska tycka om att vara ett offer. Föraktet har legat som Pekingsmog i tevestudion. Ingen vill ju vara ett stackars offer, det man vill ha är framgångssagan, höra om den som med pålitlig dramaturgi gått från offer till någon slags överlevnadskändis. Fort ska det gå, gärna med hjälp av någon dyr sprutlakeringsterapi på modet och simsalabim, alla otäcka sår ska vara läkta.

Så om alla samfält slänger sina offerkoftor 2016, skulle alla förövare försvinna då?!

Utan offer inga förövare, så himla skönt, då slipper vi ju bry oss om krigsherrar och flyktingar, bedragare och lurade, politiker och fattigpensionärer. Alla offer får skylla sig själva, de har väl dåligt karma eller står i pakt med djävulen, skitsamma, bara vi som räknas slipper bli påminda om att förlorarna finns. Bara vi undgår och inte behöver göra något utan kan fortsätta med våra privilegierade medelklassliv och kvacka på i kulturelitsankdammen, fortsätta skita i miljön, flyga långt bort och leva lite lyxliv titt som tätt. Inget ansvar, ingen medkänsla - jiippiii.

Det längsta avståndet vi har att överbrygga är det mellan hjärtat och hjärnan. Mänsklighetens överlevnad hänger på att minska just det avståndet!

ÄGGETS TECKEN

Det var inte så länge sedan, kanske bara sex tusen år, 
då var ägget en symbol för Gudinnan. 
Några av oss känner fortfarande vördnad då vi håller ett ägg i vår öppna hand. Den perfekta formen, det  delikata innehållet och det tunna skalet.

Måtte påsken bli glad till sist när ljuset föds i mörkret, 
när kärleken besegrat rädslan och våldet. 
Måtte vi  kunna vara glada tillsammans, dansa runt eldarna, berätta vår historia och sjunga: 

   "Aldrig mera krig".