LITEN LOVSÅNG till SKÅNELAND

I går kom sommaren. Strängar av nyslaget hö randar fälten till prima jaktmarker för gladorna. När vi bilar förbi får vi gång efter annan en hissnande segelflygsuppvisning, en blixtsnabb visit in i glädjens land. 

Det är min födelsedag och porten till barnets förundran inför landskapets skönhet står öppen. Ett rådjur vilar i sin lega där ängen blommar i vallmorött, hennes kid är väl dolt i skydd under växtligheten.

I Ängelholm ligger pensionat Klitterhus med en utmärkt restaurang. 

Aptiten minskas inte direkt av den makalösa utsikten över ett långgrunt havsbad och Kattegatts horisont endast bruten av Hallands Väderö. Vi har fått fönsterbord och hinner precis i tid för att äta en välsmakande fiskrätt. Ser ut över badande barn som kastar sig från en rejäl träbrygga ut på djupt vatten. Andra forcerar det breda bälte av någon slags brunaktig mölja och stegar ut i böljan direkt från stranden. 

”Hur klarar ni hettan när den kommer, ” frågar jag en av de duktiga servitriserna. ”Vi svettas, ” svara hon snabbt, men hävdar att hon trivs i det arbetslag som svetsats samman av slitet under flera säsonger. 

”Ni borde bjuda in ägarna att provjobba en vecka när värmeböljan rullar in så kanske ni får AC i lokalen, ” 
föreslår jag.

Svalka får vi medan vi far under bokskogarnas gröna valv.
En blå jungfrutrollslända svävar i Söderåsens nationalpark där källan i Skäralids bäckravin går i dagen. En evighetssekund sitter den stilla, 
men inte tillräckligt länge för att låta sig fångas på en närbild. 

Sprickdalen är rik på liv, den hyser kungsfiskare, stenknäck och ädelskog där träden klättrar upp för stupen. Inlandsisen har lämnat mäktiga spår. Odensjön ligger som ett allseende öga mitt i stillhetens katedral där både kretslopp och artrikedom verkar vara fredade. 

En gång i tiden mullrade vulkanerna här. 

Åsen lär ha bildats för 150 miljoner år sedan. Här trängs numera stadiga bergarter som gnejs, granit, basalt och diabas. Högsta punkten når 

212 meter över havet.

Kustvägen ner till Ystad bjuder på fler skönhetsexcesser, vi vänder i hamnen där ett hänsynslöst högljutt ungdomsgäng slår hål på stämningen och kör vidare till Kåseberga där en hel kulle är så måleriskt smyckad med  blomster och aftonljus att den blir mer än jämställd med havets tjusning och den imponerande vågbrytaren.

”Vi har kört Skottland runt, men ingenting slår det här, ” 
hävdar en nyss hemkommen skåning.

Istället för att vända kosan hemåt kör vi ner till

Sandhammaren som är föredömligt tomt på folk. Bara en minimal flock badgäster försöker störa friden. Vi vandrar vidare längs evighetens näs och ser ett ejderstreck med tjugotalet gudingar och så ett till med bortåt 70-talet. 
Vi står står stilla i andäktig förtjusning, ser mot horisontens streck innan vi går längs strandbrynet och låter våra bara fötter sköljas svala av havet. 

Det borde förresten vara hög tid att sätta in skyddsjakt på skarv för att rädda ejdern som sägs minska rapidartat. I min barndom hade vi alltid en stor ejderkull av simmande dunbollar i viken vid Kosterhavet som hölls under uppsikt av ett flertal honor. Då fick man vackert vänta med att bada för att inte störa tillväxten. 

Vi kör långsamt genom Skillinge där en svärm svanar simmar i vattenbrynet och far vidare till Simrishamn. Österlen blommar, böljar, vi baxnar av all denna samlade skönhet och tar tacksamt emot.

Utanför Simrishamn skickar himlen ett så magnifikt strålknippeljus att alla samtal avstannar. Vi far med tappade dubbelhakor förbi Vik och Mandelmanns trädgårdar medan denna gudinnligt vackra ljussättning ritar nya etsningar i himlataket.

När vi skådar Helge å har himlaspelet förändrats, molnen påminner om en delfin som forsar fram med en gyllne boll i nosen. Måsviken ligger stilla i den där juniskymningen som inte riktigt blir av. Det är skönt att vara nära hemmaplan för två trötta Tanter på äventyr i Skåneland. Vid uppfarten sitter en av grannarnas katter och lapar i sig det sista solljuset och jag har nog aldrig varit mer nöjd med min födelsedag.