CONCERTO COPENHAGEN i KRISTIANSTAD

21 tomma stolar står uppställda på scenen med en cembalo i mitten. En cello och en kontrabas ligger färdiga för spel i bakgrunden. Megan Adie och Judith-Maria Blomsterberg är föredömliga takthållare när Bachs musik svänger i gång. Ensemblen börjar med Ouvertyren till Orkestersvit nr 4 i 

D-dur. Lars Ulrik Mortensen har en synnerligen uttrycksfull ryggtavla, han spelar, vänder notblad och dirigerar med samma organiska emfas.

Som publik vet man så lite om hur musikerna har det, vad det är som gör att en föreställning får fart och fungerar från första takten. Här svänger det förvisso, men samtidigt görs en återkommande osynk sig påmind i såväl stråksidan som i blåset, det är något som inte riktigt flyter fritt i oboerna, eller var kommer osynken ifrån, är det akustiken eller rentav stämningen?

Men för mig som alltid väljer föreställningar med potentiellt stor smärtlindringseffekt funkar det tillräckligt bra för att värken i rygg och knän ska avta, trots att Jakob Bloch Jespersen har svårt att få ut sin sköna stämma i salongen till att börja med. Men det tar sig.

I Bachs Dialogkantater är det Jesus som pratar med själen, vi bjuds på skiftande stämningslägen mellan vemod och salighet förmedlade av bassolisten JB Jespersen och sopranen Eline Soelmark.

I dessa klimatkristider är människan som art i stort behov av dialog och djuplodande samtal både med sig själva och det som kallas Gud. Samtalen mellan makthavare och medborgare är bortrationaliserade, politikernas monologer är urvattnade kakofonier som för länge sedan borde ha gått från ord till handling. Problemet är att handlingsplanen knappt finns. Dialogen mellan föräldrar och barn verkar ha bytts ut till skärmstirrande i var sin padda. Det livsviktiga lyssnandet till själva skapelsens alla naturväsen, träden, gräset havet, floderna och bergen får en renässans i skogsbadarrörelsen. Frågan är om det går att omvända den vilsegångna majoriteten av människohorderna, den som mer och mer förlorat kursen i överkonsumtion och förnekelse som styr världen mot undergång. De skulle verkligen behöva stora doser av Bachs musik som har en inbyggd läkekraft för kvaddade sinnen, musiken hjälper mot allt elände, särskilt när den spelas väl - därför var det sorgligt att det var så få ungdomar i publiken.

Efter paus bjöds vi på en synnerligen njutbar inledning där en anonym traversflöjtist spelar huvudrollen i Kantat BWV 209. Tråkigt nog finns inte hennes namn med i programbladet, synd, särskilt som hon spelade så särdeles fint och var förskönande fri från en massa tillgjorda miner som så ofta ställer sig i vägen för själva konstarten. 

När Kaffekantaten till sist bullrar igång kastas vi in i ett stycke musikdramatik som i mitt tycke kändes onödigt slarvigt genomfört. Varför har solisterna partitur kan man fråga sig, det i sig blir ett hinder för att agera och faktum är att teaterkonsten är betydligt mer komplex än att spela överförförisk eller sur. Men burleskeri går ju ofta hem och visst var det underhållande, det tyckte nog de flesta, särskilt när man bland publiken hittar en äldre man till den unga vackra sopranen. Men när den tredje solisten, tenoren Gerald Geerink träder in i dramat lyfter det faktiskt och blir riktigt njutbart.

Men jag skulle tro att Concerto Copenhagen som anses vara Nordens främsta uttolkare av Tidig Musik inte genomförde sin allra bästa spelning i Kristianstad den 16 november 2019 och som publik vet man som sagt så lite om vad det kan bero på.

Man kan alltid skylla på vädret, för maken till gråtrist dagsljusbefriad regntung dag får man leta efter och då är bästa medicinen J S Bachs mästarmusik i alla fall - oavsett dagsform i ensemblen.

DEN OFFENTLIGA LÖGNEN ÄR FLERHÖVDAD

Människan är en kretsloppsvarelse, vi föds, lever och dör. De flesta återgår till jorden och bidrar till näring och ny växtlighet. Ändå har vi ett samhälle som inte alls är byggt kring kretsloppets biologi. Det är övermåttan dumt och kortsiktigt, livsfarligt t o m.

Det finns ett antal grundbultar som upprätthåller det extremt osunda i vår västerländska konsumtionskonstruktion som vårt samhällsmaskineri bygger på och utgår från några offentliga lögner som håller oss kvar i en livsstil så destruktiv att den hotar vår existens.

En av dessa grundbultar är att ett barn går under utan kärlek. Det är inte sant. Barn överlever genom att anpassa sig så som vilket däggdjur som helst. Varje barn vet instinktivt att det är totalt beroende av sina vårdnadshavare för sin överlevnad. De anpassar sig alltså till vilka förhållanden som helst. Barnen underordnar sig fjärde budet som säger att du ska hedra din fader och din moder utan att föräldrarna har motsvarande krav på sig att hedra sina barn. Tvärtom, föräldrar kan utsätta sin avkomma för vanvård, hot och våld och ändå komma undan med det eftersom barn är lojala med sina målsmän. Men någon kärlek handlar det inte om här, enbart anpassning för att överleva. Alltför många påstår att barnet har ansvar för att det blir utsatt för svek och övergrepp och i samma andetag pratar man om individens fria val. Det går naturligtvis inte ihop. När ett barn utsätts för övergrepp och andra svek är det alltid enbart förövarens ansvar och förövarens skuld och skam att bära. Ändå blir alldeles för många barn drivna in i en fålla där de får sina föräldrars tvångströja knutna kring sina liv. De har därmed förlorat det mesta av den valfrihet som borde finnas i en demokrati som antagit FNs mänskliga rättigheter som rättesnöre. Istället styrs dessa barn av den skuld och skam som inte är deras utan föräldrarnas. Hur ska vi bryta den arvssynd som vandrat från generation till generation?

Den medfödda mekanism som gör att alla däggdjursungar anpassar sig för att överleva är alltså inte alls samma sak som den flitigt använda offentliga lögnen nämligen att ”utan kärlek dör du”. Så behändigt, då kan ju vilken skitstövel till förälder som helst åberopa att de kunnat ge sin avkomma "kärlek" i fall barnen har överlevt. 
Den föräldraoverall som varje nybliven mor eller far drar på sig är en osynlig auktoritetsmantel som allt för ofta befriar från verkligt ansvar, nämligen det som är direkt kopplat till Kärlek värt namnet.

Utan kärlek går du inte under, men du kan bli det perfekta offret för ett samhällsmaskineri som bygger på att de som lurat flest vinner. Du blir en konsument som inte kan sluta köpa eller en lydig soldat som anmäler dig för att bli kanonmat i ett krig som aldrig kan vinnas.

Vi är alla vandrare från samma savann, födda under Afrikas sol, så varför krig, varför en massa strider kring rasism som för övrigt är en annan konstruktion som vilar på en lögn. Vi tillhör alla samma art, så enkelt är det. Vi är Moder Jords barn och världsmedborgare på samma planet och har en enda uppgift och det är att samarbeta i kärlek och tillit för att upprätthålla Moder Jords hälsa och välbefinnande. Allt annat är synd d v s att missa målet.

ALL miljöförstörelse startar på insidan hos var och en av oss. Ju mer övergivna, slagna, missförstådda, uteslutna, trakasserade, förtryckta och svikna vi blir, desto större risk för att producera nya förövare blir det.

Förskolan har en livsviktig roll. Här kan man tidigt upptäcka sargade barn och i bästa fall ge dem stöd och hjälp, särskilt om minst en gren av utbildningen ger spetskompetensen för att tidigt kunna se och behandla traumatiserade barn.
Det är hög tid att uppgradera förskolepedagogernas och skolpersonalens arbete och ge dem rejäl lön för mödan. Lyckas vi med det kan vi se missbruk, gängkriminalitet och annat elände minska i rask takt.

Det handlar om att skapa kommunicerande kärl i 3-dubbla kompostsystem, ett yttre där allt som berikar jorden tas om hand och återvinns på ett klokt och hållbart sätt - allt som är skadligt fasas ut. 
Och så en inre kompost som bygger på att ta ansvar för sina barn och allas barn, ge dem verklig respekt och kärlekens tillit som flödar in i kretsloppet, det som skapar människor som kan förvalta jorden istället för att förstöra den. 
Till sist behöver vi en tredje dimension; nämligen den andliga näringen, där det inre transformationsarbetet kan leda till den etiskt redbara medkänslan som människan kan utveckla i sitt sökande efter en större skapande kraft än den egna. Klarar vi av att skapa 3-enighetens livsrörelsekompost, då har vi måhända en god chans att överleva på den här jorden i många genrationer framåt tillsammans med alla våra livsviktiga medarter.

SORG I ALLHELGONA

Jag sörjer äppelträden i trädgården, 

de som blommade likt vita moln i maj och bar frukt i september.

Jag sörjer dubbelbjörken på ängen som behöll sina bronsgula löv fast snön redan föll.

Jag sörjer den gröna mossan i stillhetens skog där ugglevingar flög och havsörn svävade, där kände jag nästan varje träd och mötte rådjur och lo, älgko och tjur.

Jag sörjer blåbärsris och lingontuvor, linnéarankor och drivorna med trattkantarell bakom skattkammarskafferiets öppna dörr.

Jag sörjer den vilda blomstersymfonin från vårens blåsippor till blåklockor 

sent i november.

Jag sörjer tilliten, gemenskapen, medkänslan och

klokskapen som vandrade hand i hand med människan.

Jag sörjer jorden vi ärvde och platserna vi svek genom att splittra och fördärva istället för att vårda och förvalta.

Jag sörjer havet, sältan, vågorna, de som renade och bar en sargad barnkropp genom somrarnas långa dagar.

Jag sörjer orden, de som inte kunde befria.

Jag sörjer alla sånger som aldrig blev sjungna kring måltidens bord.

Jag sörjer elden som slocknade

och luften som blev för tung att andas.

Jag sörjer källans vatten,

den som förorenats av livslögnernas gift.

Men mest av allt sörjer jag

att det omöjliga inte blev möjligt och

att det mesta är alldeles för sent.