Härom sistens blev vi inbjudna till
våra närmsta grannar. Det var en kväll i juni.
En rödstjärtad glada och en vråk
jagades av en ensam skata. Flyguppvisningen pågick högt ovan villorna. I väntan
på rabarberpajen och vaniljsåsen skulle vi se närmare på blommande buskar och planteringar.
Rabatterna var broderade med försommarens färgkaskader längs uppfarten,
silverpäron och jasmin stod som smärre uppenbarelser i aftonljuset. Men vi blev
stående och såg upp mot himlen, kunde inte slita oss från fåglarna som utan
ansträngning svävade över våra huvuden. Skatan hade ett bo att försvara, hon
flög med dödsförakt mot sina fiender. Ännu en glada dök upp och sällade sig
till de andra. Fram och tillbaka for de fram över himlahuden, formade en samspelt
trio som rörde sig med exakt precision.
Våra grannar hör till det släkte
som brukar jorden. Ända sen 1600-talet har familjegården gått i arv, den som en
av sönerna fortsätter att sköta och hämta sitt levebröd ifrån. Tjugosex tankbilar
hade kört fram samma dag och tömt sin last längs en långbana för foder som ska
föda boskapen om vintern. De har slutat med plastinbakat hö på gården. Tack och
lov för det, allt slags plastelände som vi kan fasa ut är av godo. I havet äter
fiskar och musslor microplast som så småningom kan hamna i våra magar. En
växande kontinent av plastöar, någon lär vara större än Frankrikes yta, flyter
omkring på världshaven. Men en ung holländare har kommit på hur man kan plocka
upp plasteländet och återanvända det. Hoppas det finns någon klok entreprenör
som satsar stort.
Jag minns min far, hur hans rygg
kröktes mer och mer för varje sommar som gick när plast och bråte som folk
slängt över bord flöt iland på den strand där vårt hus låg. Under ett halvt
sekel fyllde vi sopsäck efter sopsäck som kommunbåten hämtade så småningom. Efter
varje storm flöt det in ännu mer skräp och fler klumpar från de senaste oljeutsläppen.
Smörjan fläckade ner stranden och fastnade i fjäderdräkten på ejder och mås.
Som vuxen slog jag larm i lokaltidningen, blev intervjuad och skickade in bilder
på styggelsen. Det var långt mer än tjugo år sedan. Nu först börjar man inse
allvaret i den globala nedskräpningen och anordnar konferenser för de redan
frälsta medan folk och företag fortsätter att dumpa sitt skräp där de far fram.
***
Människan är märklig, hon kan
åstadkomma makalösa saker. Samtidigt går makthavarnas girighet bärsärk och hotar
det livsrum vi alla är beroende av. Hur många arter av naturens livssymfoni
människan utrotat är väl ingen som vet. Men de bönder som överlevt nedläggningsraseriet,
det som pågått sedan 60-talet, fortsätter idogt att odla jorden, den jord som
ska föda oss allihop. Ändå vill vi inte betala de svenska bönderna för deras
slit. Många köper hellre plankstek från Argentina och importerad mjölk, bara
det är tillräckligt billigt. Men kanske är det på väg att vända. Möjligtvis kan
vi inse att all odling är kultur och utan odlandet har vi inte mycket att leva
av vi människor, inte mycket att leva för heller.
I vårt grannhus är mannen filmare. Vid
sidan av arbetet på gården har han idogt dokumenterat hur metoderna att odla
jorden och bruka skogen har förändrats de senaste sextio åren. Det var inte så
länge sedan hästarna var våra bästa medhjälpare när virket skulle bärgas ur
skogen och jorden plöjas, harvas, sås och skördas.
Skördefesterna förr i tiden lärde
oss nog att odla goda relationer sinsemellan och att hylla jorden i tacksamhet
över vad den givit oss. Matjorden gödslades
med kodynga, vi visste att det lönade sig dåligt att motarbeta naturen, förstod
nog bättre då att underordna oss och samarbeta med skapelsen för att få den
gröna tillväxt vi så väl behöver. Det var före kemikaliernas tid. Blev det
missväxt så svalt vi. En del blev tvungna att emigrera. Det var inte så länge
sedan.
***
Grannfrun pilar iväg och kommer
tillbaka med en skördesärk som gått i arv på spinnsidan sen tidigt 1800-tal,
ända från hennes mormors, mormor. Benkta hette hon och ser sträng ut där hon
blickar ner från släktträdets bortersta gren. Skördesärken är förvånansvärt liten
i storleken och ändå tung, vävd i ljust linne av tre sorters kvalité. Kjoltyget
är grövre än livet och rynkad till en ofantlig vidd. Kragen är spetskantad.
Till särken hör ett vinterförkläde i bygdens färger. Sommarförklädet är
ljusare, men också det randat på längden. Den obligatoriska sjaletten hör till.
Det var inte så fasligt länge sedan kvinnorna här i landet också täckte sitt
hår. Skördesärken är trots sin höga ålder alldeles hel och av en kvalité som
knappast finns att uppbringa i dagens otåliga slit och släng samhälle där många
kräver omedelbar behovstillfredsställelse.
Samtalet på grannens uteplats den
där junikvällen vävdes kring våra olika livstycken; odlandets fröjder, fjällvärldens
skönhet, olyckor som kan slå sönder tillvaron och en rad sätt att hantera
smärtan som kommer i olyckans spår.
Våra grannar har hängt ihop sedan
högertrafiken infördes i kungariket Sverige. I en roddbåt satt de sommaren
1967. Han friade, hon sa ja. Det var tur annars hade hon fått simma i land. En vinternatt
då hon var flicka for hon med bil genom Göingeskogarna. På bägge sidorna om
vägen stod snöklädda granar på parad och högt ovanför huvudet löpte en öppen
kanal av stjärnbestrött mörker.
”Här vill jag bo när jag blir
stor”, tänkte vår granne och bara en bit därifrån låg gården från 1600-talet
där hon skulle hamna.
Vi höll på att lära känna varandra
en smula. Alla fick tala till punkt. Det är så vilsamt med dialog.
Rabarberpajen var delikat. Så enkel och gemytlig mänsklig samvaro kan vara.
I hallen hos våra grannar hänger en
bonad broderad på svart kläde. Den som fört nålen är en kvinna som heter
Gunhild. Hon föddes 1916 på slättlandet i fagra Skåne. När jag fick se den här
bonaden med sina livsformer av blomster, kraftdjur och vingeväsen drog en
omisskännlig rysning som ett behagligt korsdrag längs ryggraden. Det händer
bara när mina sinnen upplever något som är riktigt bra. Något välgjort,
gripande och vackert. Jag kunde nästan se Gunhild när hon satt med sitt svarta
kläde och fyllde det med människofigurer, blommor och fåglar i rött, vitt, gult
och grönt. Genom hennes hantverksskicklighet öppnades en fönsterlucka till ett
annat sätt att leva. På väggen talade en urskånsk artefakt, visade ett broderat
budskap från en annan tid. En tid som präglades av att ta vara på allt och göra
det som skulle göras med tålamod och flit. Kanske kunde Gunhild vila från det
dagliga slitet på gården och öva sina skickliga händer i att klara ännu mer
komplicerade mönster och stygn för att få broderiet att skimra än starkare.
Kanske hade hon vävt tyget själv, spunnit och färgat sitt garn, fött upp fåren,
tvättat ullen och hängt yllegarnet i de nedersta klykorna på äppelträden, låtit
björklövsavkoket i bad efter bad mätta den ljusa ullen och få den gula färgen
att djupna. En sak är säker, Gunhild är släkt med Benkta.
Jag står mitt emot Gunhilds dotter.
Hon lägger huvudet på sned och ser lite gladnöjd ut när jag berömmer hennes
mors vackra bonad. Min granne har en egen vrå i tvättstugan. Där står hennes
symaskin. Och i en snidad trekantsstol bredvid det rustika matbordet ligger den
dyna hon själv har vävt, broderat och sytt. Hon för det textila arvet vidare.
Måtte hennes döttrar och barnbarn känna vilka starka varptrådar som dragits
genom kvinnosläktet dit de hör och inse hur dyrbar denna tradition är. Kvinnor
som kunde sy familjens kläder, väva lakan och dukar, brodera för att pryda sina
väggar med bonader kände förhoppningsvis sitt värde. De kunde inte rusa in på
Hennes & Mauritz och shoppa bort lite ångest, slita åt sig kläder som
flickor i Bangladesh tvingats tillverka för slavlöner.
Kvinnor förr i tiden var månne utrustade
med en stadig portion tålamod och kände måhända både tacksamhet och glädje över
sina händers verk. Jag hoppas det.
***