GOTT NYTT NÅDENS ÅR 2019 TILL ALLA MODER JORDS BARN OCH VINGEVÄSEN

MIDVINTER

Världens bästa julklapp, är det månne ett blommande fruktträd när vintersolståndet tar oss in i årets längsta natt. Sen vänder det som bekant, men till vad? Är det möjligt att murarna i våra hjärtan kommer att rasa så hastigt att förändringen på djupet blir möjlig? Ska vi kunna känna den där globala samhörigheten trots alla krig och konflikter som pågår? 

Ska Kärleken mellan människor kunna uppstå och färdas med ljusets hastighet och kunna läka våra sår 

så att hela skapelsen blir läkt. 

Kan det vara så att ingen människa går hungrig, övergiven, skändad och bortglömd i den framtid som är vår. 

Kan det bli så att att Källan till allt liv renar oss från nöd och förtryck eller kommer vi förgifta vattnet och kvävas av luftföroreningar. 
Ingen vet. 

Vi kan bara hoppas och gå från ord till handling. 

Plantera träd, odla våra grönsaksländer, lära oss att älska våra barn och andras ungar och låta alla beslut vi fattar vara i samklang med vad 

Moder Jord behöver.

En fröjdefull Jul till oss alla.

VÅR BRIST PÅ VÖRDNAD

Vi lever farligt. När världens ledare inte ens kan komma överens om den Regelbok som leder till tvingande åtgärder för att rädda Moder Jord från hennes värsta rovdjur: människan, är det illa.

Klimatmötet i Katowice ledde ingen vart, det lämnade inte ens ett hopp som fotnot längst ner på det utspädda avtal som kommer att skrivas för rullorna.

Framtidens barn, om några av dem överlever vår rovdrift på naturresurser, kommer avsky alla dem som inte förmådde sätta stopp för det samhällssystem som kräver ständig tillväxt på planetens bekostnad.

Är det vördnad som saknas? Har världens pampar och potentater oavsett vad de heter och vilken kvinna de är födda av, förlorat förmågan att känna vördnad? Är vördnad i så fall kopplad till oförmågan att skämmas? Trump verkar vara oförmögen till bådadera och han är långt ifrån ensam. Vilka svarta hål inuti lille Donald är det han försöker fylla med sin osmakliga rikedom och sitt maktmissbruk? Vem gjorde honom till den pinsamt hänsynslöse härskare han är i dag och vilka är de som röstat fram honom till tronen? Samma frågor kan ställas kring alla makthavare i världen oavsett i fall de heter Lööf eller Putin, oavsett i fall de fattar besluten i oljestaterna eller kolländerna. Alla verkar ha samma oförmåga att använda hjärnan i samklang med hjärtat och ingen verkar bry sig om vilket eftermäle de håller på att skaffa sig och den avsky framtidens barn och nutidens akterseglade medborgare kommer behäfta dem med. Var finns undantagen, de som fattat att det handlar om att tjäna mänskligheten och hela planeten, inte utplåna den.

Min far var minst sagt en knepig pappa, men han lärde mig att känna vördnad. Varje sommardag när han och jag följde stigen ner till Källan invid bergets fot för att hämta dagens färskvatten fick han mig att fatta vilken rikedom det var att blicka ut över Kosterhavet, lyfta skopan med källvatten och dricka, medan den friska luften blåste in i viken från sydväst. 

Och jag vet att han skämdes över männens krig och kvinnornas svek och allt skräp som slängdes i havet, det som flöt i land på vår strand. 

Vi plockade säckvis med avfall och sen dess är det ännu mycket mer som slängs, kontinenter av plast som flyter i Stilla Ocean.

Men det är bara människan som vid sina sinnens fulla bruk kan organisera  starka kedjor som med utsträckta händer plockar upp skräpet och kan återanvända det i kretsloppet. 

Det är bara människan som kan se sitt barn i ögonen och säga förlåt. 

"Förlåt för att jag svek dig, övergav dig, kränkte dig." 

Och i dessa mötet kan vi öppna en glipa till Kärleken. Om vi sätter upp farten alldeles oerhört kanske det går att rädda den blå planet vi är så beroende av innan katapulten till helvetet är ett faktum för oss alla. 

Måtte vi hinna!

MÖRKER OCH LJUS

Utan ljus går vi under, utan mörker kan vi inte vila, vänta våra frön som ska växa i myllan till plantor och som bär frukt.

Mönster, alla dess mönster som upprepas, förutbestämda koder, kraven som står i vägen för ett liv

hand i hand med Kärleken.

Vatten, snö, fradga, is, alla dessa former som bär vår farkost under himlens tak.

Det är ingen kamp mellan mörker och ljus, bara ett samspel.

Utan pauser, ingen musik.

Utan stormar, ingen känsla av stillhet.

Sluta inbilla dig att det bara är att släppa och gå vidare.

Det är en falsk ramsa som bara existerar genom flertalets tjatiga upprepningstvång.

Några minuter utan andetag och du gör din sista resa i det här livet.

Visste du det när du föddes?

UNDERHÅLLING

När man som jag plågas av kronisk smärta blir det till att välja de föreställningar man går på särskilt noga. En fullträff blev det när fyra skönsjungande musikanter och deras gitarrist gett sig ut på turné. Den första december blev det kalas i Kulturkvarteret i Kristianstad. 

Fröken Elvis sätt att hantera sina röster, spela fram rytmen via instrumenten, noggrant mejsla och forma orden, leverera det ena delikata arrangemanget efter det andra var rena rama smärtlindringen för en plågad 50-talstant.

Varje sångnummer var en njutning och som det svängde.

Närvaron på scenen, samspelet, glädjen, allvaret, alltihop 

gav den där sällsamma upplevelsen av att älska livet trots allt.

I dessa tider har vi minsann behov av underhållning i den högre skolan. Klimathoten närmar sig i racerfart. Pågående naturkatastrofer samt sommarens hetta och bränder varslar om värre vattenbrist, elbrist och till och med missväxt. Trots klimatmöte, skolstrejk och en hel del klimatmarscher vägrar de flesta makthavare inse allvaret. De vägrar fatta de nödvändiga besluten. Människosläktet har väl aldrig varit så illa ute som nu, ändå körs det på som om ingenting har hänt. 

Förträngningsförmågan kan minsann vara både 
en välsignelse och en förbannelse.

Men så står de där under upplysta stjärnor de skönsjungande kvinnorna i fröken Elvis, de som kan pendla mellan egna kompositioner, stämsång och suveräna tolkningar av Elvislåtar. De har humor också och får in en och annan kritisk spark mot tron på den eviga tillväxten och konsumtionssamhällets bedrägliga dubbelmoral. Många äro de som kan känna sig avslöjad som: "en jävla psykopat". 

Andra kan nog känna igen sig i den misstänksamhet som står i vägen för Kärleken. 

I betongen skildras utsattheten när livet rämnat, liksom maktlösheten vi kan känna, den som faktiskt kan bli utbytt i glädjen över att hitta ett sätt att kunna hjälpa trots allt och därmed själv bli hjälpt. 
Bättre julevangelium än så är svårfunnet i dessa mörkertider, 
så tack och lov för fröken Elvis.

GAMLA VÄNNER OCH TIDEN Liten betraktelse från 2015

   

Min gamla kompis från Stockholmstiden svarade på en påskhälsning och berättade att hennes pappa hade dött. Vi har inte haft någon kontakt på flera år, men jag ringde henne en söndag och så pratade vi. Egentligen var det hon som höll monolog. Först berättade hon om sin pappa som mot slutet av sitt liv blivit  en hänsynslös tonåring. Han tyckte frun blivit för fjär och satte in kontaktannonser. Mellan svaren som droppade in körde han trimmad moppe. Problemet var att han åkte vilse och glömde var han bodde och han höll sig absolut inte till trafikreglerna. Det slutade med att han for ner i Värtahamnen och bröt ett par revben. Men leva skulle han in i det sista, hann bygga klart en badtunna innan det snurrade till sig för honom i pannloben och cancern bet av livsnerven.

        

I den där badtunnan kan min gamla kompis ligga och stirra upp mot stjärnorna och tänka på sin döda pappa som egentligen aldrig varit något annat än en barnfarbror som var tvungen att hela tiden ha en massa projekt på gång för att kunna springa ifrån sin smärta. Han jobbade jämt, sydde gardiner, renoverade sommarstugan, reste till Kreta och Egypten, placerade pengar som han la i lika stora aktieportföljer rättvist fördelade mellan sina barn. Ändå fick han inte träffa sina barnbarn. Hans fru hade en helt annan metod för att komma undan sin livsplåga. Medan mannen alltid var på språng satt hon stilla i sitt soffhörn och läste. Ibland såg hon på frågesport. Hon kunde svara på det mesta så länge de inte handlade om musik.

Min gamla kompis bygger också sitt liv kring kunskapens tempel. Hon blev inlasad av misstag och fick en fast tjänst som hon saknade formell kompetens för. Det var som att vinna på lotto. Nu jobbar hon heltid och kan inkassera alla jobbskatteavdrag som Borg stulit från de svenskar som är sjuka och arbetslösa. Dessutom får hon en rejäl pension.

       

Inte en enda gång frågade hon hur jag mår men hon hälsade till Silver och tyckte att jag skulle gå in på nätet och läsa om representativ rättvisa. Det är en metod där brottsoffer får träffa sina förövare. Meningen är att de ska kunna lyssna på varandra och försonas. Den här metoden är min gamla kompis nya käpphäst, ännu en snitslad bana till frälsning. Hon har avverkat många metoder under vår långa vänskap som rann bort efter 30 år.

Det är egendomligt att de flesta som viger sina liv åt att hjälpa andra egentligen gör det för att själva få hjälp. De har klivit upp på podiet och kan se ner på alla som helt outbildade sitter fast i en akut kris, 

briljera med sina inlärda metoder och i alla fall känna sig lite bättre än offret mitt emot dem.

Men de egna såren vägrar de ofta att läka. Det gör för ont, det kostar för mycket och är för svårt. Om de skulle våga ta steget fullt ut in i sig själva vore de ju tvungna att se den plåga de så prydligt burat in, noga täckt över med sin välutvecklade förträngningsförmåga, en massa högskolepoäng och en fast tjänst. De tror sig ha råd att ignorera sin smärta, projicera den på andra och konservera samhällsnormen som säger att vi inte ska vara några offer utan bita ihop och gå vidare. Därmed kommer vi aldrig ut ur smärtohjulet som blir en evighetsmaskin istället, en som driver oss mot systemkollaps.

       

Jag köpte ett hemman i Roslagen tillsammans med en vän, en som har modet att gå tvärs igenom skräcken och ändå tro på att vänskap finns. 

Det blev mitt naturella universitet. Här lär jag mig långsamt att renovera mitt hus och mig själv, odla min trädgård och att älska en människa precis som hon är – oavsett antal högskolepoäng.

LINJESPEL

Hur många år har gått sedan hästen av majoriteten av oss människor byttes ut mot bilen?

Så här i Ryttar-VM tider väcks fascinationen över människans samspel med hästen och vilken skönhet det samspelet kan förmedla. Hästen har så nära till det vilda trots att den låtit sig tämjas i många hundra år. Hästen väcker vördnad. Det är lätt att förstå lockelsen som de första hästtämjarna kände när hjorden av vilda hästar galopperade över fälten, svårare att begripa de som plågade sina dragdjur.

Om vi hade låtit mekanikgeniet från Värmland John Ericsson utveckla sin solmaskin för att med hjälp av konkava speglar och solstrålar generera drivkraft till vår fordonsflotta hade vi kanhända sluppit det klimathot vi nu står inför. Kol och olja hade fått ligga kvar i marken och vi hade kunnat andas frisk luft över hela klotet.

Istället vann förbränningsmotorn. Bilen gör något med oss, vi är mer eller mindre besatta av den frihetskänsla som det kan ge att sitta bakom ratten i en plåtlåda som kan ta oss fram dit vi ska, i alla fall om vi undviker bilköer och oväder.

En del satsar betydligt mer än andra på sina bilar, ta veteranbilarna som folk samlar på sig eller de gamla amerikanarna från 50 och 60-talet. Den tid manfolk lägger ner på sina bilar är bara jämförbar med antal timmar som de sover eller är på jobbet. 

Om män gav fruar och barn lika stor omsorg och uppmärksamhet skulle väldigt många troligen må in i vassen mycket bättre. Men visst är det imponerande att man vill lägga ner några hundra tusen spänn på en gammal Cadillac och få den att skina som ny fast den tillverkades på ett löpande band för snart sextio år sedan. Jag såg ett sånt där praktexemplar häromdagen. 

En vit Cadillac med svart tak och hela inredningen i bilen minutiöst genomförd i perfekt OP-mode á la 60-tal. Bilarna då för tiden hade ju stil, ett makalöst linjespel till skillnad från nu när alla personbilar ser ungefär lika trista ut. Tag bara en Amazon och ställ den bredvid en klumpvolvo av dagens snitt, då blir det skriktydligt att formgivningen var bättre förr. Färgerna på dagens bilar ser ju ut som nå´n har hällt ut skitvattnet från en misslyckad målning och så lackat eländet. Häftigt hur som helst när folk går in för något fullt ut och håller fast vid sitt specialintresse. Jag tror att det är leken och drömmen om det perfekta som tar varandra i handen när någon vurmar så intensivt för något så att det i många år får uppta en stor del av livsinnehållet. 

Det är något vackert med det att vara trogen sin Cadillac ett helt liv och hålla den i perfekt skick år efter år även om jag skulle önska att alla fordon gick på John Ericsons solmaskin istället för att dricka uppåt två lite bensin per mil som Cadillacen gör.

ÄR MÄNNISKAN SKAPELSENS KRONA ELLER BÖDEL?

Nu gäller det att bevisa i fall vi vill rädda världen, oss själva och våra medarter på planeten Tellus eller om vi ska förstöra den skapelse människan är satt att förvalta. 

Alla s k civilisationer som gått under före vår gjorde misstaget att låta eliten gå vilse bland sina begär. Skillnaderna mellan fattig och rik blev så groteska att samhällsbygget eroderade. Tecknen var tydliga men eliten ville varken se eller lyssna, inte anpassa sig till överenskommelsen, nämligen att de som tagit sig till toppen måste leva någorlunda anständigt och aldrig missbruka sina privilegier. Dessutom måste de arbeta för att alla skulle få tillgång till liknande näring som den de själva hade erövrat. Istället förföll eliten, hamnade i grymhetens excesser och katastrofalt maktmissbruk.
Begären tog över, lyxfällorna slog igen som rävsaxar och klippte av moralkompassens alla visare. Svält och misär bredde ut sig bland de mindre bemedlade, föraktet mot överheten växte, upproren bröt ut och slogs ner med allt större brutalitet. Krig, missväxt och vanvård satte stopp för imperier som t ex Romarriket. En tyrann ersattes av en annan. 
Känns mönstret igen?  Då var det Nero och grabbarna. 
Nu har vi andra maktmissbrukare som hotar vår existens och vår synnerligen svajande demokrati.

Den valfrihet vi som medborgare har för att förändra välden är begränsad. Söndag 9/9 2018 kan vi lägga vår röst på det lag som står närmast den vision om ett samhällsbygge som går ut på att rädda världen, inte förstöra den. Den politiker som står närmast insikten om hur vi ska skapa en bättre värld och greppar visionen som handlar om en effektiv omställning till ett klimatsmart och jämställt samhälle är väl Isabella Lövin. Miljöpartiets språkrör verkar vara den enda av partiledarna som verkligen vågar visa att hon tar klimathoten på allvar. Hon är inte perfekt, ingen av oss kvalar ju in i den klubben. Men hon är kanske den som står närmast det vi behöver för att bygga ett samhälle kring det jorden faktiskt tål. Grön tillväxt således på Moder Jords villkor. Isabella Lövin verkar ha en klok inställning i grunden, frågan är vad hon kan åstadkomma i maktens korridorer. Hon är påläst och kunnig och hon kan stundtals formulera sin vision. Om hon dessutom kunde agera trojka med Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt skulle svenskar i alla kulörer rentav kunna andas ut. Tillsammans borde den trojkan kunna se till att vi får en väl fungerande järnväg genom hela landet länkat till Europa och resten av världen. De kunde sätta stopp för gruvföretag som vill förstöra Österlen och Sapmi med sina oseriösa exploateringsprojekt. De skulle satsa på närodlad giftfri mat för alla, skydda vårt dricksvatten och våra hav från utsläpp och överfiske, plantera blandskog och skydda urskogen, konvertera hela vår fordonsflotta till förnybart bränsle, se till att alla får den utbildning och det arbete de är mest lämpade för, skapa läkehus och klimatanpassade bostäder för alla samt odlande kultur i alla landskap. De skulle kunna ge oss möjligheten att förändra våra tanke mönster och värderingsskalor på djupet så att vi äntligen skapar fred inuti oss själva, mellan varandra och i hela världen.

Jo visst det låter som en saga men med din röst kanske den blir sann. Eller är det helt nya partier som krävs, nya sammanhang med folk som är inriktade på att rädda den skapelse vi är satta att förvalta, inte förstöra. 

Hjälp till att skapa en värld där alla kan känna sig behövda och sedda. Och minns att all miljöförstörelse börjar inuti var och en av oss. 

KÄRA ALLA text från 1984 som kanhända tål att åter användas?

     

Vi står inför ett skifte i tid och rum.

Våra värderingar behöver omprövas.

Livet längtar efter sig själv, efter dig och 

ditt hjärtas kraft.

Längtar efter din gåva till världen.

Jordens hud behöver inte din beröring

behöver inte dina fötter längs sina stigar.

Jorden har bruk för ditt hopp, din vördnad 

och din tacksamhet.

Lyssna till molnens sång,

hör havet vagga klipporna till sand 
och sanden till urberg.

Gräset nynnar i vinden.

Vattnet fryser till is och kommer till liv igen.

Vi är alla nakna varelser beroende av varandra.

Låt oss mötas i Kärlek 

kring den måltid som mättar var och en.

Från mask till människa, från bi till blomma, 

till träd, lo, varg, björn 

och till den människa som icke räds att födas på nytt,

födas från havets mareld 

till fisk, sköldpadda, flodhäst, lejon och lamm.

Och minns att allt ska vara Kärlek. 

DEN TATUERADE MEDBORGAREN återanvänd skiss skriven i månaden maj 2014.

Dessa mönsterprydda armar som syns allt oftare, blottade, utsmyckade med symboler och förlagor från en svunnen epok, ett seriemagasin, ett vandrande klotterplank eller en rymddystopi om framtiden.

När jag var liten var det bara fängelsekunder och sjömän som var tatuerade och de smög med sina ornament som ofta blivit till på fyllan i någon hamnstad långt hemifrån. En slarvig blåkopia av ett hoppets ankare, de tre luffarpunkterna mellan tummen och pekfingret eller en pinuppa på insidan av överarmen som rörde sig skabröst då musklerna spelade men som vanligtvis hölls väl dold under skjortan.

Ett halvt sekel senare finns tatueringar på var mans arm och kvinnorna är inte långt efter. De inetsade bilderna väller upp kring nacke och hals. Några väljer att täcka hela kroppen med tatueringar, hudens bleka färg är utplånad och förvandlad till en svetteduk där galleristen kan mana fram en utställning, bara genom att klä av sig naken. De flesta etsar in blygare bilder under ena skuldran, en fjäder, en blomma eller den älskades namn. Tatueringstrenden går som en löpeld över landet. Folk vallfärdar till skickliga tatuerare. En del far ända till Bollnäs för att bli stuckna av en särskilt kunnig hantverkare som övat in en ovanlig motivkrets. Urvalet är oändligt, ändå blir resultatet egendomligt homogent. Trenden har hållit i sig så länge att det blivit ett fenomen. Flertalet under fyrtio har någon form av utsmyckning på sin hud. Är vi så osäkra på vår identitet att vi måste skylta med den över hela kroppen?

Eller är det smärtan över våra svek vi vill åt i kombination med att marknadsföra oss själva. Vi ska ju vara vandrande reklampelare med eget varumärke. Det gäller att välja kring smörgåsbordet av identiteter och vardeklarationer, ta för sig av det som ger högst statuspoäng. Med vår gravt glorifierade identitet, ger vi oss ut på nätet och fiskar efter flest tryck på ”gillaknappen” Vi ska vara duktiga entreprenörer som villigt låter oss sugas ut av storkapitalismens lobbyister som vi tror är tillräckligt högt upp i näringskedjan. Det är dem som lider av vanföreställningar, tror att de är så mycket mer värda än alla andra och därför har rätt att bära sig åt hur som helst mot vem som helst bara de tjänar massor av pengar för egen del och behåller makten över majoriteten. De som vill kopiera just det framgångsreceptet massproduceras i allt snabbare takt. Under sig har de myriader av människor som säljer vad som helst och vem som helst för att få vara med bland dem som räknas.

Men någonstans inom oss ömmar det och uppblåstheten som vi skaffat oss på andras bekostnad skaver. Det kostar på att vara utsugare och någonstans måste smärtan pysa ut. Så varför inte unna sig att gå till en trendig tatuerare som får sticka oss snyggt och systematiskt, leverera lite smärta i taget och dessutom måla om oss ända ut på huden. Plåga oss så att det känns, sticka hål på oss där det ömmar som mest, för den som vill bli fin ska lida pin.

Visst är det smart. Vi slipper känna den verkliga smärtan. Stanken från sveken när vi överger våra barn eller vänder ryggen åt arbetslösa ungdomar utan framtid. Varje gång vi ignorerar en tiggare eller ser åt ett annat håll när mobbarna härjar fritt på jobbet. Vi vill inte bli påminda om att vi sätter våra gamla på riskkapitalisternas äldreboenden där tant Alma och farbror Knut ligger fastcementerade i sin egen avföring, neddrogade av för mycket mediciner medan deras barn och barnbarn samlar på statusprylar och flyger med Ryan Air flera gånger om året för att kunna pricka av ytterligare en upplevelse på att göra listan innan döden skiljer dem åt. Våra skattepengar är stulna, välfärdssystemet på väg att kollapsa och Moder Jord kreverar. Hon visar sitt missnöje, blåser iväg sin vrede i en orkan, en översvämning eller låter folk svälta i torkan som drabbat vissa länder för tredje året i rad. Naturen hämnas utan urskiljning. Korallreven utanför Australien har redan bleknat. Kaskaderna av liv och form, färg och rörelse är utplånade. De giriga är så många, så gränslöst hänsynslösa, svältfödda i grunden, vägrar se hur deras företag skitar ner haven, jorden, luften, dricksvattnet. De ska bara ha, stå överst på framgångstrappan och kräva ännu mer framgång, ännu större vinster.

Ingen vanlig människa hinner väl bry sig om hur slavarbetare i Bangladesh har det. Huvudsaken är att vi kan handla billiga kläder på H&M eller Mullberrys, kläder som knappt täcker våra kroppar. Vi klär oss som småbarn i för korta kjolar eller i kortbyxor, för vi måste ju exponera våra sönderstuckna lemmar när vi blivit förvandlade till skyltdockor där tvivelaktiga symboler från någon bortglömd mytologi eller obskyr saga trängs bland drakfjäll, örnvingar och kinesiska tecken för framgång och lycka i evighet. Vi har inte tid att engagera oss och varför ska vi känna medkänsla med alla förlorare och offerkoftor som blivit sjuka eller arbetslösa. Solidaritet är ute, tatuera dig istället, då får du valuta för pengarna. Vi skiter i hur det går för gruvarbetarna eller naturresurserna, orkar inte bry oss i fall folk begravs under rasmassorna efter ett skyfall eller om miljön blir för evigt förstörd. Vi vill inte se att kvinnor fortfarande behandlas som lägre stående varelser, som ägodelar, att de våldtas och piskas. Att barn misshandlas av sina föräldrar eller säljs till pedofiler för att försörja de utsugare som familjen blundar för. Men om en griskulting mister sin knorr och svinen far illa i en djurtransport går ramaskriet genom landet. Fast det går fort över. Det är ju så mycket vi måste hinna med innan vi hamnar under jord. De flesta glömmer bort att de ska dö, det blir alldeles för besvärligt att tänka på. Andra orkar inte leva. De sitter på nätet och letar självmordssidor och följer lydigt instruktionerna för att ta sitt liv.

Men lite skämmigt känns det att vi slutat att bry oss om allt som är viktigt i livet. Att vi stängt våra sinnen och upphört att se hur våren förvandlar landskapet till en grönskans gobeläng. Att bonden ännu plöjer våra jordar för att vi ska få mjöl till brödet, potatis till sillen och spenat till salladen. Vi har lärt oss att förakta alla som jobbar med människor, små eller stora spelar ingen roll. De som sköter våra maskiner däremot får ordentlig lön för mödan. Fattigt folk som bor långt borta och sliter för att vi ska få färsk frukt till morgonfilen får sällan fira sin femtioårsdag. De är utslitna eller kvävs till döds av paraquat eller någon annan förbjuden kemikalie som fortfarande används i den s k tredje världen. Vi blundar för kemikalieindustrins lobbyister som motarbetar varje försök att skapa en bättre miljö. Bara vi får behålla vår egen bekvämlighet ger vi blanka fan i att en miljard människor svälter och dör i förtid, att större delen av vår natur skövlas. Att haven blir soptunnor för våra plastförpackningar som täcker ytor stora som Frankrike. Att korallreven dör och att jorden där vår föda ska odlas är utsugen och förgiftad av bekämpningsmedel, det vill vi inte veta. Det är för jobbigt. 
Då måste vi ju göra något för att stoppa det systematiserade vansinnet som pågår. Trots att all forskning pekar på att alla mår bättre av ett jämlikt samhälle där var och en får sina grundläggande behov tillfredsställda så ökar klyftorna mellan rika och fattiga och ravinerna öppnas mellan människor i pågående krig världen över. Vapenindustrin tjänar storkovan och kärnkraftsreaktorerna går för fullt trots att det är livsfarligt. 
Men vad gör vi när flyktingströmmarna från krigszonerna i världen invaderar vår egen bekvämlighetszon?

Tatueraren hjälper oss att lida lite lagom. Ger oss styrfart mellan dagis, jobbet – om vi har något och till gymmet – om vi har ork att gå dit och träna våra kroppar till ett skrytbygge att stoltsera med på nästa mingelparty.

När vi sitter framför datorn på jakt efter en statusuppdaterad partner kan vi spela med våra muskler och se på våra garnerade underarmar och fortsätta leta efter någon slags tillhörighet, en mening större än vi själva, något som äntligen väcker oss ur dvalan och fattar att det är nu vi ska göra något för att rädda världen innan den fullständigt rasar samman och vår väg från vaggan till graven bara blir ett enda stort avspärrat katastrofområde.

Det är då hon dyker upp i våra liv, Conchita Wurst, glittergudinnan från Österrike, dragartisten med stort D, inklämd i en laméklänning värdig Shirley Bassey.

När hon tar ton samlar hon med mäktig stämma Europa, fågel Fenix sveper sina vingar över oss allihop, gestaltar i en enda refräng vår längtan efter förvandling. All vår förnedring och alla våra fördomar smälter som upphettat bly en nyårsaftonsnatt och vi röstar fram denna konstruktion, denna sångens gudinna, denna skäggiga dam till överlägsen segrare i Eurovisionsfestivalen 2014. Det hjälper inte att några av världens ledare försöker förbjuda henne från att delta, hon vinner sitt livs seger.

Och vi sträcker våra händer mot majluftens flyktiga klarhet, lyfter telefonluren och brukar den lilla makt vi har att göra vår röst hörd och vi gör det vi längtat efter så länge, en solidarisk handling och äntligen är det rätt låt som vinner – igen. För Loreen började använda den verklighetsflyktingarnas jättearena som schlagerfestivalen har blivit och visade sin solidaritet med de förtryckta i Armenien. Och hon berättade en historia om helhetssyn och hopp om mänskligheten – trots allt.

Men varför i hela friden måste spektaklet kosta 70 miljoner?

Om fyra år är det val igen kära vänner, har vi månne räddat världen då?

KOSTERHAVET

Jag upptäckte ingen plast från Kosterbåten på väg ut till Sydkoster i förra veckan.

Havet såg rent ut, blått, stilla och lockande. Värmeböljan har pågått i dryga fem veckor. Hettan och den långa resan hade tagit över en hel del av det vanliga välmående som brukade infinna sig på den tiden då jag fortfarande hade en självklar plats i min barndoms sommarlandskap. 

Det var länge sedan min far var dog och arvstvisten slog till som en obotlig virussjukdom. Då hade redan japanska ostron och amerikanska krabbor börjat hota våra inhemska arter.

Strömmarna drev in kopiösa mängder av all världens skräp på min barndoms strand, det hade pågått länge.

”Plasteländet” suckade min far redan på 60-talet. För varje sommar blev det värre.

Vi plockade drivor av plast som nästlat sig in i tången, fyllde den ena sopsäcken efter den andra med bråte. Min far var elitidrottare i sin ungdom och spänstig långt upp i åren. När han gick där, krökte rygg och plockade sopor efter andra såg han ut att skämmas över människosläktet. 
Till sist suckade han, slängde säcken ifrån sig, vände sig bort från alltihop och klev ut på sin badklippa. Där vilade han ögonen på tärnorna när de dök efter fisk, motade undan sommargästernas vrålåk när de prompt skulle ankra mitt över elkabeln. Han badade längst ute på udden, doppade ansiktet i det klara vattnet och sam. 
Jag dök ner i havet från stenpirens udde och simmade tvärs över viken.

Vi föddes på nytt varje sommar, sköljde bort stadslivets hets och krav. Eksemet som kliade i armvecken läkte. De schemalagda måltiderna byttes ut mot kaviarmackor och filmjölk med hallon och blåbär. Vi åt fisk, potatis och rotfrukter som koktes i saltvatten. Smultron träddes på strån och jordgubbar fick man varje gång faderskapet hade provianterat. 
Och så väntade vi på räka när 55:an Måsen äntligen la till i hemmahamnen.

Maneter måste man akta sig för men blev man bränd drog vi upp vatten ur källan och baddade bort svedan. Huggorm fanns, så det gällde att stampa, fästingar drogs ut med pincett och mot insektsbett hjälpte Salubrin.

Varje sommar seglade vi till pensionat Ekenäs.

Då var det vita huset en byggnad som man närmade sig med viss vördnad där den låg mellan stora ekar omgiven av sin magnifika utsikt. På pensionat Ekenäs talade man med små bokstäver, uppförandekoden var inte helt olik den i kyrkan.

Nu har girighetens apostlar under täcknamn entreprenör byggt om pensionatet till ett slags turist-getto där det kostar några tusenlappar per dygn att hyra in sig.

Trots det var rummen lindrigt städade och det luktade illa i duschrummet.

Utsikten är fortfarande andlöst grann men platsen var större delen av dygnet ockuperad av gapiga barnfamiljer och ungdomsgäng som körde nyrika pappors vräkiga plastbåtar i farleden med sina förprogrammerade spellistor i datorn på full volym. Överallt denna bullermatta som gör en minst sagt aggressiv.

I bistron gick det heller inte att stänga av mr Musac trots att vi var de enda gästerna som var ute efter lagad mat. Mat förresten, det var halvfabrikat som körts i mikron. Ingen satsning på personlig service eller närodlat och nyttigt där inte. 
Snorkigt, dyrt och bullrigt det är vad man satsat på.

Det forna pensionat Ekenäs var förvanskat till ett för Kosteröarna överdimensionerat konferenshotell, stil, grace och charm hade gnuggats bort av tillväxtsdjävulens giriga klor trots att rummen var ganska trevligt inredda. Nästan 200 kronor kostar det att hyra en cykel en dag, trots lågsäsong. 

 Det hade varit bröllop dagen innan. Då fanns det nog både god mat och en välspelad charmoffensiv på plats.

Men på måndagen då vi skulle ha stannat på Kosteröarna var allt stängt, inte en matbit förutom en synnerligen näringsfattig frukost fanns att få. Högtalarsystemet var i alla fall i gång och slog sönder den lilla frid som kanske kunde ha samlats ihop i något hörn.

Varför är folk så rädda för stillhet och de ljud som vinden och vågorna tillsammans med några hungriga måsar har att bjuda på?

Min nostalgiresa blev kort. Barndomens svek kan gå i repris lika ofta som svts gamla filmer. Drömmen om familjeförsoning är utom räckhåll. 
Jag grät, såg ut som en avdankad proffsboxare som gått för många ronder i fel viktklass. Försökte bada bort den värsta svullnade kring ögonen men gråten gick inte att hejda.

 

Jag känner ett släktskap med alla andra som tvingats på flykt. De som fördrivits av krig och fattigdom bär måhända en sorg och en förtvivlan annorlunda än min men ursmärtan är nog den samma.

Kanske går den aldrig över den sorg som handlar om att ha förlorat sitt rotsystem och sin plats på jorden.