GOTT NYTT NÅDENS ÅR 2019 TILL ALLA MODER JORDS BARN OCH VINGEVÄSEN

MIDVINTER

Världens bästa julklapp, är det månne ett blommande fruktträd när vintersolståndet tar oss in i årets längsta natt. Sen vänder det som bekant, men till vad? Är det möjligt att murarna i våra hjärtan kommer att rasa så hastigt att förändringen på djupet blir möjlig? Ska vi kunna känna den där globala samhörigheten trots alla krig och konflikter som pågår? 

Ska Kärleken mellan människor kunna uppstå och färdas med ljusets hastighet och kunna läka våra sår 

så att hela skapelsen blir läkt. 

Kan det vara så att ingen människa går hungrig, övergiven, skändad och bortglömd i den framtid som är vår. 

Kan det bli så att att Källan till allt liv renar oss från nöd och förtryck eller kommer vi förgifta vattnet och kvävas av luftföroreningar. 
Ingen vet. 

Vi kan bara hoppas och gå från ord till handling. 

Plantera träd, odla våra grönsaksländer, lära oss att älska våra barn och andras ungar och låta alla beslut vi fattar vara i samklang med vad 

Moder Jord behöver.

En fröjdefull Jul till oss alla.

VÅR BRIST PÅ VÖRDNAD

Vi lever farligt. När världens ledare inte ens kan komma överens om den Regelbok som leder till tvingande åtgärder för att rädda Moder Jord från hennes värsta rovdjur: människan, är det illa.

Klimatmötet i Katowice ledde ingen vart, det lämnade inte ens ett hopp som fotnot längst ner på det utspädda avtal som kommer att skrivas för rullorna.

Framtidens barn, om några av dem överlever vår rovdrift på naturresurser, kommer avsky alla dem som inte förmådde sätta stopp för det samhällssystem som kräver ständig tillväxt på planetens bekostnad.

Är det vördnad som saknas? Har världens pampar och potentater oavsett vad de heter och vilken kvinna de är födda av, förlorat förmågan att känna vördnad? Är vördnad i så fall kopplad till oförmågan att skämmas? Trump verkar vara oförmögen till bådadera och han är långt ifrån ensam. Vilka svarta hål inuti lille Donald är det han försöker fylla med sin osmakliga rikedom och sitt maktmissbruk? Vem gjorde honom till den pinsamt hänsynslöse härskare han är i dag och vilka är de som röstat fram honom till tronen? Samma frågor kan ställas kring alla makthavare i världen oavsett i fall de heter Lööf eller Putin, oavsett i fall de fattar besluten i oljestaterna eller kolländerna. Alla verkar ha samma oförmåga att använda hjärnan i samklang med hjärtat och ingen verkar bry sig om vilket eftermäle de håller på att skaffa sig och den avsky framtidens barn och nutidens akterseglade medborgare kommer behäfta dem med. Var finns undantagen, de som fattat att det handlar om att tjäna mänskligheten och hela planeten, inte utplåna den.

Min far var minst sagt en knepig pappa, men han lärde mig att känna vördnad. Varje sommardag när han och jag följde stigen ner till Källan invid bergets fot för att hämta dagens färskvatten fick han mig att fatta vilken rikedom det var att blicka ut över Kosterhavet, lyfta skopan med källvatten och dricka, medan den friska luften blåste in i viken från sydväst. 

Och jag vet att han skämdes över männens krig och kvinnornas svek och allt skräp som slängdes i havet, det som flöt i land på vår strand. 

Vi plockade säckvis med avfall och sen dess är det ännu mycket mer som slängs, kontinenter av plast som flyter i Stilla Ocean.

Men det är bara människan som vid sina sinnens fulla bruk kan organisera  starka kedjor som med utsträckta händer plockar upp skräpet och kan återanvända det i kretsloppet. 

Det är bara människan som kan se sitt barn i ögonen och säga förlåt. 

"Förlåt för att jag svek dig, övergav dig, kränkte dig." 

Och i dessa mötet kan vi öppna en glipa till Kärleken. Om vi sätter upp farten alldeles oerhört kanske det går att rädda den blå planet vi är så beroende av innan katapulten till helvetet är ett faktum för oss alla. 

Måtte vi hinna!

MÖRKER OCH LJUS

Utan ljus går vi under, utan mörker kan vi inte vila, vänta våra frön som ska växa i myllan till plantor och som bär frukt.

Mönster, alla dess mönster som upprepas, förutbestämda koder, kraven som står i vägen för ett liv

hand i hand med Kärleken.

Vatten, snö, fradga, is, alla dessa former som bär vår farkost under himlens tak.

Det är ingen kamp mellan mörker och ljus, bara ett samspel.

Utan pauser, ingen musik.

Utan stormar, ingen känsla av stillhet.

Sluta inbilla dig att det bara är att släppa och gå vidare.

Det är en falsk ramsa som bara existerar genom flertalets tjatiga upprepningstvång.

Några minuter utan andetag och du gör din sista resa i det här livet.

Visste du det när du föddes?

UNDERHÅLLING

När man som jag plågas av kronisk smärta blir det till att välja de föreställningar man går på särskilt noga. En fullträff blev det när fyra skönsjungande musikanter och deras gitarrist gett sig ut på turné. Den första december blev det kalas i Kulturkvarteret i Kristianstad. 

Fröken Elvis sätt att hantera sina röster, spela fram rytmen via instrumenten, noggrant mejsla och forma orden, leverera det ena delikata arrangemanget efter det andra var rena rama smärtlindringen för en plågad 50-talstant.

Varje sångnummer var en njutning och som det svängde.

Närvaron på scenen, samspelet, glädjen, allvaret, alltihop 

gav den där sällsamma upplevelsen av att älska livet trots allt.

I dessa tider har vi minsann behov av underhållning i den högre skolan. Klimathoten närmar sig i racerfart. Pågående naturkatastrofer samt sommarens hetta och bränder varslar om värre vattenbrist, elbrist och till och med missväxt. Trots klimatmöte, skolstrejk och en hel del klimatmarscher vägrar de flesta makthavare inse allvaret. De vägrar fatta de nödvändiga besluten. Människosläktet har väl aldrig varit så illa ute som nu, ändå körs det på som om ingenting har hänt. 

Förträngningsförmågan kan minsann vara både 
en välsignelse och en förbannelse.

Men så står de där under upplysta stjärnor de skönsjungande kvinnorna i fröken Elvis, de som kan pendla mellan egna kompositioner, stämsång och suveräna tolkningar av Elvislåtar. De har humor också och får in en och annan kritisk spark mot tron på den eviga tillväxten och konsumtionssamhällets bedrägliga dubbelmoral. Många äro de som kan känna sig avslöjad som: "en jävla psykopat". 

Andra kan nog känna igen sig i den misstänksamhet som står i vägen för Kärleken. 

I betongen skildras utsattheten när livet rämnat, liksom maktlösheten vi kan känna, den som faktiskt kan bli utbytt i glädjen över att hitta ett sätt att kunna hjälpa trots allt och därmed själv bli hjälpt. 
Bättre julevangelium än så är svårfunnet i dessa mörkertider, 
så tack och lov för fröken Elvis.