GAMLA VÄNNER OCH TIDEN Liten betraktelse från 2015

   

Min gamla kompis från Stockholmstiden svarade på en påskhälsning och berättade att hennes pappa hade dött. Vi har inte haft någon kontakt på flera år, men jag ringde henne en söndag och så pratade vi. Egentligen var det hon som höll monolog. Först berättade hon om sin pappa som mot slutet av sitt liv blivit  en hänsynslös tonåring. Han tyckte frun blivit för fjär och satte in kontaktannonser. Mellan svaren som droppade in körde han trimmad moppe. Problemet var att han åkte vilse och glömde var han bodde och han höll sig absolut inte till trafikreglerna. Det slutade med att han for ner i Värtahamnen och bröt ett par revben. Men leva skulle han in i det sista, hann bygga klart en badtunna innan det snurrade till sig för honom i pannloben och cancern bet av livsnerven.

        

I den där badtunnan kan min gamla kompis ligga och stirra upp mot stjärnorna och tänka på sin döda pappa som egentligen aldrig varit något annat än en barnfarbror som var tvungen att hela tiden ha en massa projekt på gång för att kunna springa ifrån sin smärta. Han jobbade jämt, sydde gardiner, renoverade sommarstugan, reste till Kreta och Egypten, placerade pengar som han la i lika stora aktieportföljer rättvist fördelade mellan sina barn. Ändå fick han inte träffa sina barnbarn. Hans fru hade en helt annan metod för att komma undan sin livsplåga. Medan mannen alltid var på språng satt hon stilla i sitt soffhörn och läste. Ibland såg hon på frågesport. Hon kunde svara på det mesta så länge de inte handlade om musik.

Min gamla kompis bygger också sitt liv kring kunskapens tempel. Hon blev inlasad av misstag och fick en fast tjänst som hon saknade formell kompetens för. Det var som att vinna på lotto. Nu jobbar hon heltid och kan inkassera alla jobbskatteavdrag som Borg stulit från de svenskar som är sjuka och arbetslösa. Dessutom får hon en rejäl pension.

       

Inte en enda gång frågade hon hur jag mår men hon hälsade till Silver och tyckte att jag skulle gå in på nätet och läsa om representativ rättvisa. Det är en metod där brottsoffer får träffa sina förövare. Meningen är att de ska kunna lyssna på varandra och försonas. Den här metoden är min gamla kompis nya käpphäst, ännu en snitslad bana till frälsning. Hon har avverkat många metoder under vår långa vänskap som rann bort efter 30 år.

Det är egendomligt att de flesta som viger sina liv åt att hjälpa andra egentligen gör det för att själva få hjälp. De har klivit upp på podiet och kan se ner på alla som helt outbildade sitter fast i en akut kris, 

briljera med sina inlärda metoder och i alla fall känna sig lite bättre än offret mitt emot dem.

Men de egna såren vägrar de ofta att läka. Det gör för ont, det kostar för mycket och är för svårt. Om de skulle våga ta steget fullt ut in i sig själva vore de ju tvungna att se den plåga de så prydligt burat in, noga täckt över med sin välutvecklade förträngningsförmåga, en massa högskolepoäng och en fast tjänst. De tror sig ha råd att ignorera sin smärta, projicera den på andra och konservera samhällsnormen som säger att vi inte ska vara några offer utan bita ihop och gå vidare. Därmed kommer vi aldrig ut ur smärtohjulet som blir en evighetsmaskin istället, en som driver oss mot systemkollaps.

       

Jag köpte ett hemman i Roslagen tillsammans med en vän, en som har modet att gå tvärs igenom skräcken och ändå tro på att vänskap finns. 

Det blev mitt naturella universitet. Här lär jag mig långsamt att renovera mitt hus och mig själv, odla min trädgård och att älska en människa precis som hon är – oavsett antal högskolepoäng.

LINJESPEL

Hur många år har gått sedan hästen av majoriteten av oss människor byttes ut mot bilen?

Så här i Ryttar-VM tider väcks fascinationen över människans samspel med hästen och vilken skönhet det samspelet kan förmedla. Hästen har så nära till det vilda trots att den låtit sig tämjas i många hundra år. Hästen väcker vördnad. Det är lätt att förstå lockelsen som de första hästtämjarna kände när hjorden av vilda hästar galopperade över fälten, svårare att begripa de som plågade sina dragdjur.

Om vi hade låtit mekanikgeniet från Värmland John Ericsson utveckla sin solmaskin för att med hjälp av konkava speglar och solstrålar generera drivkraft till vår fordonsflotta hade vi kanhända sluppit det klimathot vi nu står inför. Kol och olja hade fått ligga kvar i marken och vi hade kunnat andas frisk luft över hela klotet.

Istället vann förbränningsmotorn. Bilen gör något med oss, vi är mer eller mindre besatta av den frihetskänsla som det kan ge att sitta bakom ratten i en plåtlåda som kan ta oss fram dit vi ska, i alla fall om vi undviker bilköer och oväder.

En del satsar betydligt mer än andra på sina bilar, ta veteranbilarna som folk samlar på sig eller de gamla amerikanarna från 50 och 60-talet. Den tid manfolk lägger ner på sina bilar är bara jämförbar med antal timmar som de sover eller är på jobbet. 

Om män gav fruar och barn lika stor omsorg och uppmärksamhet skulle väldigt många troligen må in i vassen mycket bättre. Men visst är det imponerande att man vill lägga ner några hundra tusen spänn på en gammal Cadillac och få den att skina som ny fast den tillverkades på ett löpande band för snart sextio år sedan. Jag såg ett sånt där praktexemplar häromdagen. 

En vit Cadillac med svart tak och hela inredningen i bilen minutiöst genomförd i perfekt OP-mode á la 60-tal. Bilarna då för tiden hade ju stil, ett makalöst linjespel till skillnad från nu när alla personbilar ser ungefär lika trista ut. Tag bara en Amazon och ställ den bredvid en klumpvolvo av dagens snitt, då blir det skriktydligt att formgivningen var bättre förr. Färgerna på dagens bilar ser ju ut som nå´n har hällt ut skitvattnet från en misslyckad målning och så lackat eländet. Häftigt hur som helst när folk går in för något fullt ut och håller fast vid sitt specialintresse. Jag tror att det är leken och drömmen om det perfekta som tar varandra i handen när någon vurmar så intensivt för något så att det i många år får uppta en stor del av livsinnehållet. 

Det är något vackert med det att vara trogen sin Cadillac ett helt liv och hålla den i perfekt skick år efter år även om jag skulle önska att alla fordon gick på John Ericsons solmaskin istället för att dricka uppåt två lite bensin per mil som Cadillacen gör.

ÄR MÄNNISKAN SKAPELSENS KRONA ELLER BÖDEL?

Nu gäller det att bevisa i fall vi vill rädda världen, oss själva och våra medarter på planeten Tellus eller om vi ska förstöra den skapelse människan är satt att förvalta. 

Alla s k civilisationer som gått under före vår gjorde misstaget att låta eliten gå vilse bland sina begär. Skillnaderna mellan fattig och rik blev så groteska att samhällsbygget eroderade. Tecknen var tydliga men eliten ville varken se eller lyssna, inte anpassa sig till överenskommelsen, nämligen att de som tagit sig till toppen måste leva någorlunda anständigt och aldrig missbruka sina privilegier. Dessutom måste de arbeta för att alla skulle få tillgång till liknande näring som den de själva hade erövrat. Istället förföll eliten, hamnade i grymhetens excesser och katastrofalt maktmissbruk.
Begären tog över, lyxfällorna slog igen som rävsaxar och klippte av moralkompassens alla visare. Svält och misär bredde ut sig bland de mindre bemedlade, föraktet mot överheten växte, upproren bröt ut och slogs ner med allt större brutalitet. Krig, missväxt och vanvård satte stopp för imperier som t ex Romarriket. En tyrann ersattes av en annan. 
Känns mönstret igen?  Då var det Nero och grabbarna. 
Nu har vi andra maktmissbrukare som hotar vår existens och vår synnerligen svajande demokrati.

Den valfrihet vi som medborgare har för att förändra välden är begränsad. Söndag 9/9 2018 kan vi lägga vår röst på det lag som står närmast den vision om ett samhällsbygge som går ut på att rädda världen, inte förstöra den. Den politiker som står närmast insikten om hur vi ska skapa en bättre värld och greppar visionen som handlar om en effektiv omställning till ett klimatsmart och jämställt samhälle är väl Isabella Lövin. Miljöpartiets språkrör verkar vara den enda av partiledarna som verkligen vågar visa att hon tar klimathoten på allvar. Hon är inte perfekt, ingen av oss kvalar ju in i den klubben. Men hon är kanske den som står närmast det vi behöver för att bygga ett samhälle kring det jorden faktiskt tål. Grön tillväxt således på Moder Jords villkor. Isabella Lövin verkar ha en klok inställning i grunden, frågan är vad hon kan åstadkomma i maktens korridorer. Hon är påläst och kunnig och hon kan stundtals formulera sin vision. Om hon dessutom kunde agera trojka med Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt skulle svenskar i alla kulörer rentav kunna andas ut. Tillsammans borde den trojkan kunna se till att vi får en väl fungerande järnväg genom hela landet länkat till Europa och resten av världen. De kunde sätta stopp för gruvföretag som vill förstöra Österlen och Sapmi med sina oseriösa exploateringsprojekt. De skulle satsa på närodlad giftfri mat för alla, skydda vårt dricksvatten och våra hav från utsläpp och överfiske, plantera blandskog och skydda urskogen, konvertera hela vår fordonsflotta till förnybart bränsle, se till att alla får den utbildning och det arbete de är mest lämpade för, skapa läkehus och klimatanpassade bostäder för alla samt odlande kultur i alla landskap. De skulle kunna ge oss möjligheten att förändra våra tanke mönster och värderingsskalor på djupet så att vi äntligen skapar fred inuti oss själva, mellan varandra och i hela världen.

Jo visst det låter som en saga men med din röst kanske den blir sann. Eller är det helt nya partier som krävs, nya sammanhang med folk som är inriktade på att rädda den skapelse vi är satta att förvalta, inte förstöra. 

Hjälp till att skapa en värld där alla kan känna sig behövda och sedda. Och minns att all miljöförstörelse börjar inuti var och en av oss. 

KÄRA ALLA text från 1984 som kanhända tål att åter användas?

     

Vi står inför ett skifte i tid och rum.

Våra värderingar behöver omprövas.

Livet längtar efter sig själv, efter dig och 

ditt hjärtas kraft.

Längtar efter din gåva till världen.

Jordens hud behöver inte din beröring

behöver inte dina fötter längs sina stigar.

Jorden har bruk för ditt hopp, din vördnad 

och din tacksamhet.

Lyssna till molnens sång,

hör havet vagga klipporna till sand 
och sanden till urberg.

Gräset nynnar i vinden.

Vattnet fryser till is och kommer till liv igen.

Vi är alla nakna varelser beroende av varandra.

Låt oss mötas i Kärlek 

kring den måltid som mättar var och en.

Från mask till människa, från bi till blomma, 

till träd, lo, varg, björn 

och till den människa som icke räds att födas på nytt,

födas från havets mareld 

till fisk, sköldpadda, flodhäst, lejon och lamm.

Och minns att allt ska vara Kärlek.