RÖSTER I RADIO

När Gunilla Grafström, Karin Jonsson eller Lars Knutsson läser sjörapporten är kvällen räddad. Deras sakligt tydliga röster bär ett stjärnljus i sin klang, ett löfte om tingens ordning trots allt kaos som härjar bland människorna.

Varje söndagsmorgon i P2 när Per Feltzin leder lyssnarna till den tidiga musikens källa tänds hoppet om en rimligare värld trots allt förtryck som pågår. 

Klingans och Kalejdoskops spännande mix av världsmusik kan få våra fötter att dansa och vi kan lyssna till röster som färdats över hav och land, röster som överlevt flyktens fasa och krigets tragedier.

Om Eva Toivonen guidar oss genom P1 dagen med sin varma stämma tinar frosten kring människornas övergivenhet. Radiopsykologen skickar lysmaskar och eldflugor in i hopplöshetens dimma. Allan Linnér ger inte upp. Han ser utvägar som leder bort från självförakt och skam, han hjälper oss att lossa skuldbördor och visar oss att svaret på vår livsgåta ofta finns skrivet i oss själva 

bara någon gitter lyssna på oss 

med all den människokärlek som borde vara vars och ens födslorätt.

Pernilla Eskilsdotters röst hyllar varje vardagsmorgon oförtröttligt det kära livet som löper nära musiken och tonernas magi. Här gäller det att önska rätt låt för att få njuta en stund, annars finns ju avstängningsknappen och koltrastens sång i bästa fall att tillgå nära trädgårdens mitt.
Lena Nordlunds sakliga röst och kunniga inslag är alltid en lisa, liksom 
Mats Ottossons milda entusiasm i Naturmorgon eller varför inte 
Dagens dikts varierande perspektiv.

Röster i radio kan i ett skarpt läge betyda skillnaden mellan liv och död men mest av allt handlar det om språket och hur det används. Det går inte en dag utan att språket missbrukas i SR. Ord mister sin lyster och sin djupaste betydelse, grammatiken slarvas bort i snart sagt varenda nyhetssändning. I värsta fall kan demokratin svaja när orden förlorar sin klarhet. Men när tankar för dagen levereras av Emil Jenssen skimrar språket. Det tänjs och böjs och överaskar oss med alla de nya möjligheter han kan rimma fram. Emil Jenssen ordbollar mellan perspektiven, tvingar oss att vrida på huvudet och öppna oss för tolerans och ta emot en skön lyra som kan fångas av våra öppnade hjärtan.

Allvarligt talat med Marianne Lindberg de Geer får oss att lyssna och reflektera ett extra varv eller två.

Sommar och vinter levererar människor som gjort sig kända för något som räknas. Ibland kommer orden stolpigt och ointressant från en avstängd röst styrd av stress och självhävdelse. Då och då sker radioundret, det där sällsynta tillfället när berättaren kan formulera sina tankar och erfarenheter så att vi på djupet av oss själva känner igen oss. 

Tomas Sjödin är mästare i den konsten, 

i dag på menlösa barns dag 2017-12-28 gjorde han det igen.
Nu är det bara Christofer Murray och hans nyårs-odyssé att se fram emot i år.

Tack och lov för Marie Lundström med gäster och alla andra röster i radio som hjälper oss att vara mänskliga, röster som kan säga ifrån, vara inkännande, röster som bär oss genom sorgen och glädjen och bekräftar vår längtan efter mening och förundran, efter allvar och glädje när vi förlorat i livets lotteri och hamnat utanför de gängse rutterna och inte längre tillhör de som räknas.

Det är många röster som har tystnat under året som gått men tack vare SRs arkiv kan vi ännu lyssna till Torgny Lindgren, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman, 
Björn Granath och Hans Rosling, kanske t o m på min konfirmationspräst 
Henrik Svenungsson och Plupps mamma Inga Borg?
För egen del är jag nog utplånad ur SR-arkivet trots några års idogt frilansande.

Många nya röster har gjort sig hörda genom metoo-rörelsen, 
förhoppningsvis lämnar de spår i allas vårt medvetande. 

Nu vill det till att vi höjer våra röster för att höras. 

Nästa år är det valår. Och vad har vi för val?