GOD JUL och GOTT NYTT ÅR TILL OSS ALLA!

NÄR LÄR VI OSS?

Så länge havet andas, så länge dina ögon ser världen med förundran, så länge luften fyller våra lungor, så länge vi lyssnar på varandras berättelser, så länge snön är vit och grönskan föds varje vår finns hoppet om att vi ska kunna ställa oss i varandras skor utan att glömma vår längtan efter kärlekens ursprung.

Om orden hade vingar och kunde de flyga till förtryckarnas hjärta, öppna deras sinnen för offrens smärta och vice versa.

Rörelsen formar tecknet för evighet. Men hur lång tid har vi på oss?

TÄNKANDET

Första gången jag hörde det här ”tänket” utanför trendsättarna i mediesofforna var i ett terapirum. Terapeuten jag gick hos var en vilseförd dam i 60-årsåldern som försökte se yngre ut.

”Det gäller att hitta det rätta tänket”, sa hon. Reaktionen var omedelbar. 

Jag rös. Obehaget påminde om gnisselljudet när någon bryter en krita mot svarta tavlan eller stanken av ruttna ägg. Man ryser och vill stänga öronen.

”Tänket.” Folk som använder den sinnesslöa förkortningen kan inte ha fattat vad de sysslar med. Tänkandet är en sysselsättning då anden är högst närvarande, eller borde vara det.

”Tänket” är en stympad verksamhet som knappast löser några problem. 

Det vittnar om en kortsiktig ängslighet, någon som lydigt tar efter trenderna för att verka modern och med sin tid.

   

               Edith håller med:

”Tänket.” Vad tusan är det mot TÄNKANDET? 

  Som en flugas vingar när tranorna lyfter.

EDITH FUNDERAR

Edith är ute och luftar sig. Hon har nyss hört morgonandakten på radio och tänker:
"Fadern, Sonen och den Helige Ande. Hur många hannar är det rimligt att klämma in i en tre-enighet och vad hände med Fridsfursten?

Vem tjänar mest på krig egentligen. Vapenindustrin eller dom som vill skrämmas? Inte är det kvinnor och barn i alla fall."

Hon sparkar till en sten och vandrar vidare längs vägen, vänder och vrider på sina tankar. Till sist stannar hon och konstaterar:

"Det bästa med försvaret är väl att skicka ut soldaterna för att rädda folk som sitter fast i någon naturkatastrof."

Edith sticker händerna djupare ner i sina välfyllda duffelfickor. Hon tar ut stegen.

"Men det allra bästa vore väl 

att lära sig konflikthantering redan på Dagis?!"

Edith traskar vidare. Rynkan mellan ögonbrynen djupnar, hon har inte alls tänkt färdigt, stannar mitt i steget och ser in i skogsdungen. Förvånansvärt smidigt tar hon några kliv in mellan träden och böjer sig ner. Mosaiken av löv döljer sin skatt. Stora trattkantareller i flock står färdiga att plockas. Edith letar fram en papperspåse i duffelfickan. Ett litet leende leker i det annars så sammanbitna ansiktet. 

Hon fyller påsen, reser sig och går vidare. 

Gnuggar handflatorna mot varann för att få tillbaka värmen.

"Vi har valfrihet i det här landet - är det därför alla har likadana laminatgolv och mullvadsfärger i sina hus? Är det därför alla ska färga håret svart, vara smala och ha lika fula täckjackor för att dölja sin trendiga anorexia? 
Är det därför de flesta struntar i miljön och köper ännu fler meningslösa prylar som dom inte behöver?"

Snålblåsten viner över fälten. Edith trycker ner slokhatten i pannan och svänger med armarna för att få bättre fart. 
Sesam är långt efter. Han går sina egna vägar, särskilt när Edith funderar, blir upprörd och börjar predika. 
Men ett, tu tre dyker han upp.

"Stäng alla flygplatser ett år, börja med Bromma, så blir vi nog av med Ebolan och luften blir tusan så mycket bättre."

Edith tar upp en Emserpastill ur fickan. Sesam blir genast intresserad. Edith börjar småspringa. Hon smackar med läpparna.

"Kom Sesam, nu går vi hem och dricker elvakaffe.

Till lunch blir det svampomelett."

HISTORIA

                    Silver renoverar köket. Hon är noggrann men gör inte så många knop. 

Det tar tid. 

Kaoset sprider sig i huset. Katten stirrar misstänksamt på alla kartonger, pytsar och burkar som står i vägen. Han håller sig helst utomhus. Men matskålen ställs på samma plats mellan vedkorg och kamin. Brasan brinner och motar nattens råa fuktighet ur huset. Och min famn är varmt. Katten lägger sina blötkalla tassar i min hand, en i taget. Han förväntar sig min odelade uppmärksamhet. Som tack spinner han förnöjt och upplåter sin mjukhet. Det är fridsamt med en spinnande katt. 

Den här katten har vuxit upp i det vilda. Han har varit förföljd av kommunens kattutrotare och blivit extra rädd för människor. Men hans kattmor var klok och lurade gubben. När jag tagit hand om hennes ende son dog hon en naturlig död. 

Det tog veckor innan jag så mycket som kunde se skymten av katten. Men maten jag satte ut försvann. Säker kunde jag inte vara, här finns många hungriga. Rävungar och skator, grävling och hermelin. En och annan katt från byn vågar sig bort till oss ibland.

Leo Läkekatt har numera ett stort revir att försvara. Han har skänkt mig sin tillit som tack för alla vinterdagar jag satt ute i kylan med fyra lager kläder och värmde rädda katten. Åtta år har gått sen han kom hit, en söndag sent i november när snön yrde. 

Första gången han vågade sig över tröskeln fick han panik och måste släppas ut efter några sekunder. Men efter en lång vinter vågade han sig så småningom in i huset. Jag har skrivit en bok om Leo Läkekatt och hans resa från vild till någorlunda tam och tillgiven huskatt. Men varje natt går han ut till sin vilda värld igen och varje morgon måsta han bestämma sig för att lita på just mig.

    

Bakom lager av färg och spånplattor öppnar Silver en port till den gamla stockväggen mellan kök och hall. Mossa, utslitna klänningar och arbetsskjortor fick tjäna som isolering. De handsmidda spikarna är magnifika. Vi står i vördnad inför husets blottade historia. Ett titthål till en annan tid. Dryga hundra år har gått. Jag skriver om huset och om våra 17 år. Till sist blir det väl en färdig bok. I väntan på den besök min hemsida! 
hbfotogodis.dinstudio.se
Där kan du beställa 17 av mina 21 fotoböcker, kort och förstoringar eller bara botanisera bland några av bilderna jag tagit de senaste åren. Välkommen! 

PROTESTKVÄDE

När ska vi bli ett enda jordens folk som vågar protestera

då katastroferna i världen blivit flera?

Hur ska vi kunna ge varandra hopp

och öppna nya fönster i vår hjärna -

förvalta vår planet och våra medmänniskor tjäna.

Tänk om och byt värderingsskalor

Låt kretsloppstankar sprida sig som svalor.

Allt ska bort som inte främjar ekolivssystemen

Annars drunknar vi av alla galopperande problemen.

Kom i håg vår kära Gammelmormors ord

på det att vi må leva länge på vår jord:

"Om vi blir ingrodda av fördomssmuts

och ruttnar bakom en fasad av puts -

hur ska vi då se till att alla växer upp och får sin näringsrika föda?

Hur ska vi då se till att bryta pakten om att döda.

Hur ska vi kunna sluta att förakta varje grupp som inte är som vi

och inte längre stå i vägen för att få en värld att leva i?"

EDITH

Edith gjorde entré i mitt liv hösten 2004. Hon föddes med kläderna på ur ett ägg i mitt huvud och klev ut och ställde sig i en undanskymd skogsdunge. Hon är mer än en tvärhand hög, jämn i humöret, arg hela tiden över att hennes liv inte alls blev som hon hade tänkt sig. Hennes hängslekjol över tröjan slutar vid kanten av kängorna. Hon har alldeles för ont i kroppen för att knyta dem. Skosnörena smattrar mot omgivningen vart hon går. 

Edith är sprungen ur en korsning mellan ett väsen från en gången tid och en synnerligen upprörd liten medborgare.

Hon är ensamstående med katt. Katten heter Sesam. Edith är sjukpensionär och blir en alltmer överviktig minikvinna jagad av ständig smärta.

Hon har gjort sin samhällstjänst - slitit inom vården, bytt bäcken och hållit döende i handen. Hon har tröstat barn och räddat liv. 

Nu är hon en havererad kulturarbetare vars framgångsdrömmar gått i bitar. Trots att hon försöker dölja sitt elände bakom en hemsnickrad överlevnadsfilosofi, stänker lakoniska synismer som syra omkring henne. Barntåget gick för flera år sedan och någon man släpper hon inte över bron, om än aldrig så liten.

Edith är en tyckare med en bred palett av åsikter. Hon är på kant med samhället och makthavarna, känner sig kränkt vid minsta orättvisa oavsett vem som drabbas och försöker freda sitt territorium med klipp i repliken. Ibland får hon till det och känner sig lite bättre en stund, ofta hugger hon i sten.

När Edith infann sig var jag på jakt efter en illustratör, någon som kunde fånga hennes väsen med sin penna, men hittade ingen.

Sen dess har hon blivit liggande i sitt dokument.

Nu har hon återuppstått. Varsågod, gör din egen Edith på insidan eller skicka dina porträtt till min 
e-post adress, så kanske vi får en liten radda med olika Edith-varianter. Vem vet. Än så länge har hon bara sin röst att tillgå. Här kommer hon!

Edith städar sin lya. Drar en gammal dammsugare över golven medan svetten lackar.

"Jävla, förbannande skitsmärta. Ska jag ta Distalgesic eller bara VRÅLA."

Hon staplar in till sin TV som slutat funka för länge sen och sätter på radion där "Teologiska rummet" går i repris. Hon sjunker ner i soffan.

Gin och tonic står inom räckhåll. Hon böjer sig fram och fyller på sitt glas.

"Det trasiga flyter visst upp med spriten. Om man skulle gå och hänga sig i alla fall."

Hon blir sittande i soffan. Katten Sesam flyttar sig från matskålen upp i hennes knä. Hon stryker honom över den mjuka pälsen och stoppar i sig ett par rejäla nävar med chips och "elefantpormaskar".

"Jo du Sesam, jag är bara hälsokostare på dagtid, på kvällarna tröstäter jag."

Hon tar en ny näve ostbågar, tuggar och stirrar bort mot radion, fortsätter att klappa Sesam som spinner förnöjt.

"Älska sin nästa som dig själv, jovisst, men om man äcklas av sig själv, hur blir det då?"

Hon suckar och tar en djup klunk av sin grogg.

"Nu för tiden får man ju inte ens vara ett jävla offer i fred."

Sesam sträcker på sig, vill bli klappad och pillad mellan tårna.

"Jo du Sesam, du är glad i dig själv du. Ni katter behöver inte göra om er, inga plastikoperationer och inget färgat hår. Skönhetsindustrin skulle gå i konkurs i fall ni bestämde.
Hon tar en ny klunk av sin sängfösare. 

Ska man odla sitt självförakt eller sin trädgård Sesam, vad tror du?"

BALANS

  Vattenspegel i Viken

2014-10-10

Balansplattan jag står på ibland för att stärka min skadade kropp är blå med en gul cirkel i mitten. Balanssinnet är det inget fel på. Uppväxtens somrar i segelbåt tränade förmågan att balansera i alla väder. De branta klippväggarna som finns i norra Bohuslän lockade fram mina stengetsinstinkter. När jag långt senare såg upp mot stupen där jag klättrat som barn fattar jag inte hur jag klarade mig med livet i behåll.

Utan balans kantrar man, eller ramlar och slår sig, så enkelt är det. 

Varje barn borde få öva sin balans, något som väl inte finns med på schemat i dagens skola. Det gör inte konfliktlösning eller mental träning för att kunna balansera sitt känsloliv heller.

Bristen på balanssinne och ett sviktande sinne för proportioner märks hos makthavare och i mediernas vinkling av nyhetsflödet.

Elände premieras, goda nyheter anses vara töntiga.

Hörde att folk på två ben med sina mobilkameror i högsta hugg smugit sig in på tomten hos människor som drabbades av katastrofbranden i Västmanland. Dåligt omdöme är tydligen en bristsjukdom som sprider sig.

En undersköterska eller barnskötare får usel lön, trots att ansvaret är stort. Istället övervärderar vi männens, siffrornas och maskinernas värde. Vårt samhälle har en farlig slagsida, något vi dragits med i generationer. Det som har med natur och miljö att göra har länge nedvärderats och förlöjligats. Naturen ska kuvas och utnyttjas, det är makthavarnas måtto. Man fortsätter att förneka, vägrar se farorna som hopar sig. Trots att det sen länge har funnits lösningar på de flesta av våra miljöproblem fortsätter människan att förorena naturen med en kemikaliecocktail som hotar att förgifta och förstöra vårt livsutrymme.

Det är inte bara dåliga TV-såpor som går i repris. Vansinnet man ägnade sig åt på Påskön gör det också.

Hörde inte en enda fråga till den nya forskningsministern som handlade om hur hon tänker satsa på smarta miljölösningar.

Man kan ju hoppas att årets nobelpristagare bryr sig om vår inre natur och den natur vi är satta att leva i och förvalta.

Men vanligtvis uteblir miljöfrågorna även när snillen spekulerar.

Naturen associeras omedvetet med det feminina. Bilar är ju mycket viktigare för många män. Om män ägnade lika mycket tid åt att vårda sina livskamrater som att putsa sitt prylpansar eller jaga boll blir balansen kanske återställd i tid?

MENTAL FÖRGIFTNING?

2014-10-04

Vad är det för krafter som styr våra val när vi konsumerar media? Vilka normer bränner genom rutan och är så frätande att de påverkar vår livsstil. 

Att "Dallas" sänkte människovärdet och banade väg för marknaden som gud och människorna som varor är väl ingen djärv gissning. Vi blev så snabbt behändiga varor som skulle pressas in i statistiken för lönsamhetens lov. Tillväxt till varje pris, det blev den gyllne regeln.

*** 

När började de folkvalda strunta i miljön och smörja kråset i knäet på storföretagarna. När tilläts skogsindustrin att avverka urskog och degradera den till granplantage. När blev bördig jordbruksmark asfalterade landningsbanor för maktmän i kostym.

Mycket elände har skett under min livstid, smygande, under ständig påverkan av ett försåtligt massmedialt propagandasystem.

Var det så att andra världskrigets fasor bombade bort så mycket mänsklighet ur de som överlevde att ett maktskifte där penningen, prylarna och egennyttan steg för steg hamnade i högsätet.

***

Det finns alltid fyrbåkar i mörkret som varnar och slår larm. Men när förlorade allmänheten greppet om det som är grundläggande för vår överlevnad. När gick vi med på att byta ut ren luft mot smog bara för att kunna gå in i varuhustemplen när som helst på dygnet och fylla våra matkassar, frossa hejdlöst och sedan slänga resten. När accepterade så många att köra bensinslukande motorfordon och flyga till andra sidan jordklotet på semestern. Den amerikanska livsstilen gick på export via ett otal såpor som landade i TV-sofforna runt om i världen. Och vi blev medberoende barn som lät oss matas med mental skräpmat.

***

Men nu kära vänner ska vi larva oss in i nya puppor. Nu ska vi förvandlas till medkännande medmänniskor. Vi och våra barn ska få gå i känslomässig utbildning, kunna lösa konflikter och gilla att vara generösa.

***

Vi ska avgiftas helt enkelt. Den akterseglade humanisten ska återuppstå och människosläktet tränas i att lyssna på och leka med sina barn inte ignorera dem och våldföra sig på deras framtid. Gick det åt ena hållet ska det väl kunna gå åt det andra? Så från att vara en vara som bara kräver mer varor att tjäna på, blir vi bra på att vara oss själva, ta vara på vår natur, värna om våra barn. 

Vi lämnar begärsamhället och bygger vår värld kring våra verkliga behov istället. 

Kan det va´ nå´t?

HAVET

2014-10-02

Havet - vår födelseplats, en rofyllt vaggande livmoder 

eller med vindens stormande, förenat med livsfara.

***

När jag var liten fanns en strand vid Skagerack där jag hittade gåvor från havet. Drivved formade till vingar eller ansiktsdrag, snäckor och ovanligt tecknade stenar med len yta. Jag gömde min skatt i en skreva. Ibland tog jag med en extra mjuk sten eller någon vacker snäcka till ett skrin av trä som jag hade i skrivbordslådan. Det fanns inga lekkamrater att ge dem till.

***

Det dröjde inte många år förrän stranden förvandlades till soptipp. Varje år samlade vi ihop metervis av plastsjok, förpackningar, gamla skor och allsköns bråte som drev i land från världens hav. Halva sommaren gick åt till att samla ihop skräpet i sopsäckar och frakta till tippen.

Ljuva 60-tal. Det var då folk i västvärlden började vräka sitt plastelände i havet.

Jag minns den första måsen som fastnat i spillolja och dött på stranden. Kan fortfarande se en ejderunge på näthinnan, kvävd till döds av oljeutsläpp från något tankfartyg. En dunboll full av livslust förvandlad till en klump av svartnad skam.

Min fars rygg kröktes allt mer för varje år som stranden fläckades av människans avfall. Han lyfte blicken mot tärnorna, följde deras fiskafänge eller fördjupade sig i en dikt av Harry Martinsson.

Mumlade något om plastelände och människans ynkedom.

Han är död sedan länge och jag har förlorat min strand.

Havet är mer förorenat än någonsin. Kvadratmil av plast flyter runt i världshaven.

Vet inte vilka länder som syndar värst mot vårt ursprung, vår urmoder, havet.

Men Greenpeace vittnar om förskräckliga oljeutsläpp i Parma, en by vid floden Usa i norra Ryssland där barn badar i vattnet förorenat av oljeutsläpp från läckande ledningar. Förödelsen i Komiregionen är enorm. Saneringesarbetet tungt, stanken vidrig.

Det är alltid lika obegripligt varför människan förstör den miljö vi är så beroende av oavsett om det gäller havet, skogen, luften eller grundvattnet.

Är det inte hög tid att ifrågasätta den högst tvivelaktiga doktrinen om tillväxt till varje pris och bara tillåta det som Naturen tål?!

***

Den som har en slant över kan sätta in den på 90 05 02-6 för att underlätta arbetet för Greenpeace.

MEDKÄNSLA

2014-09-28

Är det månne medkänsla som fattas oss allra mest nu för tiden. Alla som röstade mörkblått eller brunt måste ha glömt den Gyllne regeln för länge sen. Högerpolitiken går ju ut på att utesluta, sko sig på andras bekostnad och vägra dela med sig. Högern tillåter riskkapitalisterna att råna oss helt legalt. Dels genom att våra skattepengar rinner in på rövarnas konton via omänsklig vård och skola. Och dels genom att pensionsfonderna investerar våra pensionspengar i riskkapitalisternas oetiska projekt. Ingen gör något för att hindra rövarbandet. Det otäcka är att sossarna ängsligt kopierar pojktrojkan från Täby ungefär som de i sin tur kopierade Patron Persson. Det är trångt bland girigbukarna som låtsas att de bryr sig.

"Medkänsla, nej tack" kunde det ha stått på valknapparna – oavsett blockfärg. 

Några rödrosa undantag finns tack och lov. Men de fick knappt

10 % tillsammans. Det innebär att 90 % av den röstberättigade befolkningen i kungariket Sverige, landet som icke har haft krig på 200 år, röstar bort medkänslan. 

Är det verkligen så illa att 90 % mest värnar om den egna plånboken och struntar i den som är sjuk, fattig, arbetslös eller ratad av andra skäl?

 ***

Visst är det märkligt med orden. Det är så lätt att vattna ur dem, använda dem tillräckligt många gånger i fel sammanhang så att de vrids bort ifrån sin ursprungliga betydelse.

***

Nu blåser det upp till kuling igen. Hoppas att träden står pall och att inga olyckor sker. Tjugo år har gått sedan Estonia gick i kvav och tog med sig 852 människor. 

***

Medan jag vandrar längs stigarna brukar jag samla på tillfällen då någon behandlat mig med äkta medkänsla och vice versa. Det är alltid ett särskilt ansikte som dyker upp. Ett rum med fönster mot blommande äppelträd. Nedanför ett altare. Här fanns någon som inte var rädd för min förtvivlan, inte flydde utan vågade möta den. Någon som trodde på mig trots alla skador jag bär. Hon bekänner sig till samma tro som krigshetsare och kvinnoföraktare. Men hon lever den Gyllne regeln, varje dag förmår hon möta människor med tillit och medkänsla. Hon är ett Ess. Kanske för att hennes dagars upphov från början gav henne den kärlek och respekt som är varje barns födslorätt.

***

Vi andra får sätta igång att öva, duscha varandra med beröm och medkännande. 

Då kanske människosläktet överlever trots allt – med medkänslan i behåll.

GODA NYHETER?

2014-09-22

Inte så mycket som en viskning om gårdagens Marsch för freden och mot klimathotet. P1 morgon tiger. Men efter att jag skrivit till redaktionen kom det faktiskt en liten rad i ekot. Kanske finns ett samband.

Det blir ett snedvridet perspektiv vi får serverat med detta ständiga frosseri i elände. Konfliktfixeringen verkar ha slagit ut omdömet hos många i mediesvängen. Om man istället fördelade sina gracer och letade fram positiva nyheter också skulle kanske fler kunna tro på livet och inte vara så rädda och missnöjda att de röstar på SD. Eller ännu värre, tar sina liv.

*** 

Ovädret svepte in över Roslagen i går kväll. Åskan gick och regnet har piskat mot fönsterrutorna i tolv timmar. Katten har gömt sig i ladan. Silver var tvungen att ge sig i väg tidigt i morse och stövlade bort till bilen i min stora regncape.

*** 

Jag tänder ljus.

Det är ett sätt att hantera min vanmakt.

Jag skriver och fångar skönheten med kameran och jag tänder ljus för alla världens barn.

För alla som fryser och är rädda, för alla som svälter och törstar, för alla som inte hittar in i verkligheten och finner sin plats i livet.

För alla osynliga barn i oss alla som måste gömma sig i dataspel eller annat missbruk för att fly från sin verklighet.

För alla flyktingar från krig som för länge sedan borde ha upphört.

För att vi ska hitta hem.

***

Använder smärtan som vägvisare. Vissa dagar går det inte alls, då kräver jag mirakler, ögonblicklig läkning, eller rasar ner i hopplöshetens krater. Men om jag kan ta hissen ner till smärtans katakomber och ta mitt barn i handen, hon som suttit nerfrusen i en bunker av stelnad förtvivlan och gråta hennes tårar, då släpper smärtan sitt grepp en stund. 

Till dess det bubblar upp en ny plåga.

Hur ska vi kunna se varandra med värme och hur ska vi bli av med det strukturella förtrycket, det som alla förlorar på?
*** 

Liv Strömquist har flyt. Hon riktar strålkastaren åt rätt håll i sin nya bok. Synliggör bristen på jämställdhet och får oss att skratta mitt i eländet. Hon forskar och finner måhända ursprunget till tvånget att förtrycka.

Hon är dessutom ute i rätt tid. Inte som jag som var tjugo år före min tid när jag utmanade menstabun och allehanda förtryck i mina filmsmanuskript. 

Hösten är här. Låt Kärleken växa i vintertid och krympa utrymmet där skräcken tar sig in. Det är inte lätt och kräver ständig övning. Viktigast är nog en nära relation där det går att öva. Någon du vågar bråka med och som kan se dig med ömhet, trots dina sämre sidor. 

Har vi ett nedärvt underskott på tillit och kärlek är det världens svåraste utmaning att ändå försöka växa i Kärlek. Men det går. Det tar erbarmligt lång tid. Men det är möjligt att se sina destruktiva mönster och trots dem våga förändras.

De går inte att duscha bort, inte ens om du duschar varje dag. 

Det är nog åtskilliga reningsbad på insidan som vi behöver allra mest.

NYTT HOPP FÖR VÄRLDEN?

Det var länge sedan jag kunde ge mig ut med kameran.

Dagens vandring går genom skogen ner till havsviken där dimman ännu ligger tät.

2014-09-19

Silver och jag ger oss ut tidigt. Vi vandrar längs stigen genom vår lilla skog där löven skiftar färg. Öser båten och plockar lite lingon. Korpen hörs på avstånd. Dimman ligger tät i viken som om landet på andra sidan inte finns. 

Jag dröjer mig kvar, söker nya perspektiv och låter kameraögat leda mig. Går långsamt genom trollskogen nere vid vattnet, en uggla lyfter förnärmat och flyger längre in i skogen, hinner knappt se vingpennorna förrän den är borta.

Nere vid badberget hänger spindelnät överallt, har aldrig sett så många på samma ställe. 

Ett sån´t rikt år 2014, massor av äpplen, rönnbär, svamp och lingon. 

Men var kommer alla spindlar ifrån?

Förutom de vanliga spindelnäten finns en ny sort som väver in både enar och granar i sin fiberduk.

***

Det går inte att se på SVT här i huset, signalen Teracom skickar är så usel att vi för det mesta har svartruta. SVT hänvisar till Teracom som totalt struntar i fakta. Inte för att det är så mycket att se nu för tiden. Men betalar man sin licens ska man kunna se på TV i fall man vill. Och Babel är ju bra. Naturprogram som fortfarande håller stilen med hänförande bilder och lugn berättarröst ser jag gärna. En välgjord dokumentär, en dramaserie eller en film då och då kan gå an. Men det är tji och det blir sällan av att titta via nätet.

Så måtte makthavarna dra lärdom och hålla fingrarna borta från radion och fast telefoni. Fy farao för att sitta på ett tak och vänta på döden medan vattnet stiger. 

Låt alla ungdomar och samtliga politiker göra samhällstjänst så kanske de som bestämmer kan bestämma något som är viktigt och riktigt som omväxling.

Söndag den 21 september marscherar folk runt om i världen för att rädda mänskligheten från klimathot och från makthavarnas totala oförmåga att få något vettigt gjort.

Det är som om de sitter i fängelse hela bunten, frihetsberövade, med bakbundna händer och alla sinnen utslagna. Storfinansen, politiker, mediemoguler och maktens lydiga knähundar i journalistkåren som ska bevaka ruljangsen - alla är paralyserade av oförmåga att se det nödvändiga och livsviktiga samt handla därefter.

***

Det finns så många smarta, seende, duktiga människor som kan agera för att rädda världen bara rätt beslut fattas. Ändå görs alldeles för lite av vikt och värde. 

Mediemanegen är full av meningslösa rapporter från ett samhällssystem som för länge sedan borde ha spelat ut sin roll.

***

De nya elbilar som byggdes redan på 1980-talet köptes upp av bil och oljeindustrin, kördes till någon tillfällig soptipp och plattades till. Vi behöver en fordonsflotta både i luften och till lands och sjöss som drivs med förnybara bränslen. Ändå hotar Shell med att borra olja i Arktis, kustband och stränder förstörs fortfarande av oljeutsläpp.

Det är ju inte klokt.

***

Var du än är, gå med i marschen söndagen 21 september 2014.

Kanske blir det dagen som framtidens barn kommer att fira som den stora 

Vändpunktsdagen, den som gav mänskligheten en ny chans?!

LÄKANDE HÄNDER

2014-09-18

En del människor har läkande händer. De har fått en gåva. Genom dem strömmar något som inte går att förklara, det bara är.

Händer som verktyg, som känselspröt in i verkligheten. Några har så nära till vad de sysslar med. 

En duktig hantverkare är sams med sitt material, ögon, händer, hjärta och hjärna har ingått ett avspänt förbund. Det är vilsamt att betrakta någon som är vän med sina händer och kan sin sak. Någon som behärskar ett instrument. En god vän spelade dragspel med sin pappa. Han hade stora grova händer som han styckat kött med i kalla rum. Men när han satt vid sitt dragspel var det som om händerna fick balettkjolar och tåspetsdansade på tangenterna.

Ibland tittar jag på Sommar med Ernst bara för att vila i att han vet vad han vill göra och tror stenhårt på att han ska klara av att komma hela vägen dit, ofta blir hans heminredningslösningar så befriande bra.

Min far var hopplöst opraktisk, men han hade vackra händer. De kunde hugga ved, hissa segel och ro. De kunde vända blad i sagoböcker och stuva förpiken med matsäck, badkläder och andra förnödenheter. Men var det något som skulle byggas eller lagas var det tvärstopp.

Jag minns mormor Elin. När som helst kan jag se hennes magra händer lugnt och metodiskt rensa lingon, klyfta äpplen eller baka. När jag kom från skolan var det tomt hemma hos mig och det hände att jag kilade in till mormor Elin en stund innan jag klev in i det stora tysta huset. Mormor Elin bodde på övervåningen i grannhuset som hennes man hade byggt. Varje stol och bord och skåp var hans händers verk. Men hon stod för det mesta nere i köket och gjorde nytta.

"Jodå, jag längtar allt hem till mina snickare," brukade hon skrocka. Hon var den första jag hörde prata om döden som att komma hem. Mormor Elin var orubbligt troende. Hon levde sin tro. Talade aldrig illa om någon, skötte sina plikter med jämnmod. Jag satt vid köksbordet med ett glas färskpressad äppelmust och hembakta skorpor medan ljuset föll i den välskötta trädgården utanför.

Jag sa aldrig något om vad som hade hänt i skolan, att fröken Märta Andersson delade ut örfilar. Hennes tobaksbruna fingrar var hårt sammanpressade, hon hade tränat på örfilar i mer än fyrtio år och spöat genrationer av ungar i bygden. Anders råkade värst ut, han var skolans bästa bordtennisspelare, smart, uppkäftig och placerad längst fram i bänkraden. En dag fick han nog. Han reste sig upp i bänken och slog tillbaka, stod med böjda knän och drog till ett smash mot lärarinnans kind så det rungade.

Mig vågade hon inte slå men hon såg till att straffa mig på andra sätt. Hon satte aldrig upp mina teckningar på väggen trots att jag sedermera fick högsta betyg i teckning. Märta Andersson hade bestämt sig för att jag var omusikalisk så jag åkte ut på skolgården med brumpojkarna när det var körsång. Men när vi fick en riktigt musiklärare var jag den enda som fick börja spela fiol. Jag och Anders. Vi satt på läktaren i sockenkyrkan på examensdagen då Märta Andersson äntligen skulle gå i pension. Hon avtackades med ett fång rosor. Då reste sig en liten kille upp i kyrkbänken och ropade:

"Hon fick rosor kärringen, men hon skulle haft nässlor."

När Katten blev biten av en huggorm parkerade han sig i mitt knä. Tassen svullnade till sin dubbla storlek. Han gnydde och la försiktigt sin tass i min hand och jag gjorde vad jag kunde för att lindra hans plåga. 

Det måste ha hjälpt för så fort han har ont någonstans kommer han sättande och lägger sin plågade kroppsdel i mina händer.