KOSTERHAVET

Jag upptäckte ingen plast från Kosterbåten på väg ut till Sydkoster i förra veckan.

Havet såg rent ut, blått, stilla och lockande. Värmeböljan har pågått i dryga fem veckor. Hettan och den långa resan hade tagit över en hel del av det vanliga välmående som brukade infinna sig på den tiden då jag fortfarande hade en självklar plats i min barndoms sommarlandskap. 

Det var länge sedan min far var dog och arvstvisten slog till som en obotlig virussjukdom. Då hade redan japanska ostron och amerikanska krabbor börjat hota våra inhemska arter.

Strömmarna drev in kopiösa mängder av all världens skräp på min barndoms strand, det hade pågått länge.

”Plasteländet” suckade min far redan på 60-talet. För varje sommar blev det värre.

Vi plockade drivor av plast som nästlat sig in i tången, fyllde den ena sopsäcken efter den andra med bråte. Min far var elitidrottare i sin ungdom och spänstig långt upp i åren. När han gick där, krökte rygg och plockade sopor efter andra såg han ut att skämmas över människosläktet. 
Till sist suckade han, slängde säcken ifrån sig, vände sig bort från alltihop och klev ut på sin badklippa. Där vilade han ögonen på tärnorna när de dök efter fisk, motade undan sommargästernas vrålåk när de prompt skulle ankra mitt över elkabeln. Han badade längst ute på udden, doppade ansiktet i det klara vattnet och sam. 
Jag dök ner i havet från stenpirens udde och simmade tvärs över viken.

Vi föddes på nytt varje sommar, sköljde bort stadslivets hets och krav. Eksemet som kliade i armvecken läkte. De schemalagda måltiderna byttes ut mot kaviarmackor och filmjölk med hallon och blåbär. Vi åt fisk, potatis och rotfrukter som koktes i saltvatten. Smultron träddes på strån och jordgubbar fick man varje gång faderskapet hade provianterat. 
Och så väntade vi på räka när 55:an Måsen äntligen la till i hemmahamnen.

Maneter måste man akta sig för men blev man bränd drog vi upp vatten ur källan och baddade bort svedan. Huggorm fanns, så det gällde att stampa, fästingar drogs ut med pincett och mot insektsbett hjälpte Salubrin.

Varje sommar seglade vi till pensionat Ekenäs.

Då var det vita huset en byggnad som man närmade sig med viss vördnad där den låg mellan stora ekar omgiven av sin magnifika utsikt. På pensionat Ekenäs talade man med små bokstäver, uppförandekoden var inte helt olik den i kyrkan.

Nu har girighetens apostlar under täcknamn entreprenör byggt om pensionatet till ett slags turist-getto där det kostar några tusenlappar per dygn att hyra in sig.

Trots det var rummen lindrigt städade och det luktade illa i duschrummet.

Utsikten är fortfarande andlöst grann men platsen var större delen av dygnet ockuperad av gapiga barnfamiljer och ungdomsgäng som körde nyrika pappors vräkiga plastbåtar i farleden med sina förprogrammerade spellistor i datorn på full volym. Överallt denna bullermatta som gör en minst sagt aggressiv.

I bistron gick det heller inte att stänga av mr Musac trots att vi var de enda gästerna som var ute efter lagad mat. Mat förresten, det var halvfabrikat som körts i mikron. Ingen satsning på personlig service eller närodlat och nyttigt där inte. 
Snorkigt, dyrt och bullrigt det är vad man satsat på.

Det forna pensionat Ekenäs var förvanskat till ett för Kosteröarna överdimensionerat konferenshotell, stil, grace och charm hade gnuggats bort av tillväxtsdjävulens giriga klor trots att rummen var ganska trevligt inredda. Nästan 200 kronor kostar det att hyra en cykel en dag, trots lågsäsong. 

 Det hade varit bröllop dagen innan. Då fanns det nog både god mat och en välspelad charmoffensiv på plats.

Men på måndagen då vi skulle ha stannat på Kosteröarna var allt stängt, inte en matbit förutom en synnerligen näringsfattig frukost fanns att få. Högtalarsystemet var i alla fall i gång och slog sönder den lilla frid som kanske kunde ha samlats ihop i något hörn.

Varför är folk så rädda för stillhet och de ljud som vinden och vågorna tillsammans med några hungriga måsar har att bjuda på?

Min nostalgiresa blev kort. Barndomens svek kan gå i repris lika ofta som svts gamla filmer. Drömmen om familjeförsoning är utom räckhåll. 
Jag grät, såg ut som en avdankad proffsboxare som gått för många ronder i fel viktklass. Försökte bada bort den värsta svullnade kring ögonen men gråten gick inte att hejda.

 

Jag känner ett släktskap med alla andra som tvingats på flykt. De som fördrivits av krig och fattigdom bär måhända en sorg och en förtvivlan annorlunda än min men ursmärtan är nog den samma.

Kanske går den aldrig över den sorg som handlar om att ha förlorat sitt rotsystem och sin plats på jorden.