EN EGENUTGIVARES VÅNDA

 ATT GE UT BÖCKER KAN GÖRA EN TRÖTTER

Detta att ge ut en bok i egen regi är inget för veklingar. Visserligen slipper man resa runt och marknadsföra sin bok på någon annans kommando. Ingen kräver att man ska sälja sig själv och sitt varumärke vare sig i verkligheten eller på nätet. Man slipper framträda på bibliotek bara för att förlaget har bestämt att man ska stå just där och prata för varan. Som medborgare i den "moderna världen" är vi ju tvångsanslutna till marknaden, och marknaden kräver att vi ska sparka ut den personliga integriteten och gå direkt in i horhuset utan att passera gå. Få frågar efter kvalité, i alla fall inte i första hand.

Jo visst det kan vara himmelskt att skriva, en gåva faktiskt, särskilt de där benådade gångerna när det flyter på och man undrar hur det gick till, som om skrivanden lever sitt eget liv och då och då får till något verkligt prima, något som till och med duger att trycka.

Men oftast är det är hårt slit att skapa en bok. Inte nog med att man ska skriva bra och orka med att fullfölja boken, få iväg manus i rättan tid, korrekturläsa och korrekturläsa igen.

Man ska marknadsföra sig på egen hand och vem orkar det när nästa bok ska skrivas. En hel del tydligen eftersom så många underordnar sig marknadens orimliga krav och snällt går med på att bli handelsresande i "självförsäljning".

Som egenutgivare är man beroende av att ens vänner och bekanta sprider det glada budskapet om bokens existens, att de vill både köpa boken och läsa den och så berätta för alla de känner vikten av att sätta sig med just den här boken. Men folk har ju så förtvivlat mycket att göra...

MÖTEN SOM LÄMNAR SPÅR boken som jag gav ut först, är egentligen den fristående del II i vad man väl kan kalla en auto fiktiv trilogi, vem vet det kanske till och med blir en kvartett. Hur som helst är del I på väg ut i världen. Om sisso där 8 veckor ser den dagens ljus och finns att köpa via bod.se och deras bokshop.

Vad boken heter och vad den handlar om, det skriver jag om i nästa inlägg, om jag hinner.

Och så hoppas jag på att många människor hittar fram till båda mina böcker, läser och tar mod till sig att berätta om sina intryck för mig. Det är nämligen den enda lönen för mödan man får som egenutgivare- annars är det mest utgifter. Men jag har i a f en utmärkt redaktör!

För övrigt behöver Sverige sin egen Georg Brandes, någon som upptäcker god litteratur som hamnat i skymundan. För var hade Selma Lagerlöf varit utan herr Brandes, kanske kvar i obemärkthet, med en restupplaga av Gösta Berlings Saga som samlat damm uppe på vinden. Som en anekdot kan jag berätta att en av mina släktingar lät Selma Lagerlöf bo gratis och franko hemma hos sig där hon i lugn och ro kunde skriva färdigt sitt förstlingsverk. Dotter i huset var Sofia Gumaelius som sedermera blev Annonsdrottningen som Ewonne Winblad skrivit om i sin mycket läsvärda bok.

Nu önskar jag GOTT NYTT ÅR och GLAD PÅSK för det har jag inte hunnit med.

 

ETT JULRIM FÖR FREDEN

GOD JUL 2023 ALLA SNÄLLA

Den där Freden som jag trodde att de flesta vill ha

verkar inte vara tillräckligt bra

i alla fall inte

för den styrande majoriteten

inte heller för exegeten

Man kan ju hoppas att du känner dig sketen

du som bombar och förstör

du som har förlorat ditt mänskliga gehör

Hur ska du väckas till liv

och förmås släppa ditt grymma tidsfördriv

att bota din maktlöshet med

våldskapital

Kanske kan vi hoppas på att din hälsa är skral

eller att du lämnar ditt skal

kliver ner från din piedestal

och läker dina egna sår

istället för att vålla nya skador

i människobarn som inget förstår

av det lidande du sår 

och skördar

med allt hopp och tillit du mördar

Men som du vet ska alla tyranner sparkas ner

särskilt dom som ingen KÄRLEK

ser

 

BOKSLÄPP 2023

NU ÄR MIN FÖSTA SKÖNLITTERÄRA BOK ute i världen och kan köpas via bod.se klicka vidare till deras bokshop och beställ där! 

Det är svårt att fatta. En cocktail av känslor far genom kröppastöllet; lättnad, bävan, någon slags vördnad inför det faktum att jag inte har givit upp. 

Tyvärr kommer väl inte boken röra upp en krusning ens på den kulturella dammen i gamla Sverige. Synd, för då går de måhända miste om en hel del.

Men för Dig som vill beställa ett exemplar eller flera av mitt förstlingsverk som faktiskt är del II i en skönlitterär trilogi - gör det! (Ettan kommer nästa år!)

Boken heter DÄR MÖTEN LÄMNAT SPÅR och är skriven av den debuterande författaren 

Hedvig Blidberg.

Vi får följa en kvinna genom flera decennier via de möten med människor, platser och landskap hon hamnar i. Det är stimulerande berättelser som sannolikt väcker minnen och tankar hos läsaren. 

En del möten sker med människor som lämnat en hel del avtryck. Barbro Lindgren, Tove Jansson, Göran Tunström, Lena Cronqvist och Dalai Lama är några. Andra har passerat mer eller mindre obemärkt, men får här sina egna berättelser.

Vi får möta en döende kvinna som längtar hem till Nya Zeeland. En port till Kärleken öppnas på yttre Hebriderna, en annan i Karpaterna, båda stängs och lämnar smärta efter sig. Musiken bygger broar mellan människor och destruktiva mönster hotar att riva ner dem.

I texterna vandrar vi nära både sorg och glädje som speglar smärta och flygande förundran över det faktum att vi finns i livsdansen. 

Du är välkommen att följa med på resan.

Om du känner för att berätta om dina reaktioner när du läst boken, hör av dig till:

 hedvigiroslagen@telia.com

 

HÖÖR BAROCK I GLIMÅKRA KYRKA

I dessa dystertider då ovädret Hans nyss ställt till elände i Norden och många platser är svårt drabbade av skyfall och hårda vindar är det ljuvligt att musikanter som de i Höör Barock ger konsert.

Höör Barock har döpt sitt program till ”Treasures” och spelar den ena kostbara musikpärlan efter den andra från barockens skattkammare. 

J H Roman förstås, den svenska barockens tyskfödda fader vars musik lär ha hörts i huvudstaden redan för 300 år sedan, klingade fint i Glimåkra kyrka en kulen augustiafton medan regnet föll.

 

Men vi fick också njuta av Sammartini, Bernandi och Torelli.

Spelglädje är också en skatt att förmedla, alla åtta medlemmarna i Höör Barock bjöd på både sin skicklighet och sin spelglädje. Det svänger om dessa åtta musikanter som säkert lagt ner oräkneliga timmar på att öva in sin musikkonst. 

 

Kyrkan var glädjande nog ganska välfylld, en bra bit över hundratalet hade letat sig fram till denna akustiska klenod i Östra Göinge. Flertalet var ungdomar som gått på blockflöjtkurs på Folkhögskolan i närheten. Kyrkan har ett välvt tak och saknar stora pelare vilket ger ett intryck av att befinna sig i en sakral tågvagn på resa in i musiken.

 

För min del mäter jag alltid musikers förmåga att nå fram med hjälp av min smärta. När man kånkar på skador och lider av kronisk smärta finns det få saker som är så befriande som riktigt väl framförd musik. Faktum är att smärtan släpper eftersom själen blir uppfylld och kroppen glömmer då hur ont den har. Instrumenten smörjer sinnet och anden lyfts av tonernas ekvilibristiska vandringar och lugna vila. 

Jag är särskilt svag för luta och här hördes tack och lov varje ton. Flöjterna var flera, alla synnerligen njutbara och välljudande, violinerna, violan, cellon och basen likaså och cembalon vars starka något vassa ljud jag kan ha svårt för, var i Höör Barock ankaret och hjälparen för att komma i rätt stämning. Till och med mellansnacken fungerande, men hade jag fått regissera, så hade de kunnat vara något kortare och mer stringenta. Annars är mer än 70 minuters smärtlindring det bästa betyg jag kan ge.

LJUSFESTIVAL I HOPPETS TECKEN

I afton pågår en ljusfestival i Globen för att fira ett nytt år i den iranska sfärens tideräkning.

Intressant att Svt sänder så att vi som inte kan vara på plats ändå får njuta av fantastiska artister.

Två män spelade gitarr, en annan man sjöng medan en svenska hanterade sin nyckelharpa i fullt samspel med hans sång som jag inte förstod ett ord av, ändå gick den fram. 

Musik är väl världens mest internationella språk. Det korsar gränser och forsar fritt in i våra hjärtan. Musik som havsvågor där olika innanhav och vikar förenas till ett hav. Människan är makalös när hon tillåts mötas med musik, det är här vi kan förstå varandra, inse att vi hör ihop med den skapelse vi är satta att värna och förvalta aldrig utnyttja och förstöra.

Om kärlek varit en växt kanske den skulle ha funnits i havet, låtit sig spolas upp på land och funnit nya livsformer. Tänk om vi kunnat så och skörda kärlek, torka den som svamp och smula ner den i soppan.

Men är det inte skönheten som en symbol för kärlekens växt vi söker med vår trädgårdsodling där blomster och grönsaksplantor kan frodas sida vid sida till fägringstavlor för våra sinnen och mätta vår hunger.

När började kriget, när uppfanns dödsstraffet, tortyren, förtrycket och översitteriet?

Fanns det en tid före ondskan, en Kärlekens tid. Eller är livet oundvikligen sammanfogat med den onda rädslan, den som framtvingar sin ständiga frånvaro av respekt, ansvar, omdöme, hänsyn och tillit. 

Måtte den kärlek som föder själva sången till livet alltid segra i var och en av oss.

Hoppas går ju.

DE TRE VISE MÄNNEN - En Julbetraktelse 2022-12-21

Nu är det inte lång tid kvar innan de tre vise männen som följt stjärnan ska dyka upp med sina gåvor.

Fick jag välja så vore det Johan Rockström, Sverker Sörlin och kanske herr Mandelstam eller herr Ehrenberg som skyndsamt skulle gör entré, få globalt inflytande, ge av sina insikter och hjälpa till att rädda planeten Jorden samt sälla sig till världens frälsare - ett barn. Trots att vi är för många människor på jorden, bär väl varje barn som föds på hoppet om frälsning.

För det är där vi måste börja - i kommunikation med barnen. Om vi som påstår att vi är vuxna vill förmedla en känslomässig utbildning värd namnet till vårt uppväxande släkte, gäller det att satsa på föräldrautbildning och på pedagoger som vet något och stjärnstoff och hur man bygger en värld att leva i som är hållbar även för framtidens generationer.

Det faktum att vi bara har EN planet där vi kan bo borde ju vara självklart för alla, ändå lever alldeles för många som om vi hade flera stycken jordklot att skita ner och exploatera. 

Aldrig har väl så många makthavare oavsett politisk färg förnekat fakta så infernaliskt som nu och på sin höjd ägnat sig åt läpparnas bekännelse för att samtidigt ge full gas åt fossilsamhället och patriarkatets mest vansinniga strukturer. De borde spy av sina egna lögner och sätta sig på skolbänken för att utvecklas till humana människor, men istället förökar sig maktmissbrukarna och blir fler och fler. 

Vi verkar ha byggt ett samhälle som är så plågsamt att befinna sig i att vi måste jobba jämt eller knarka, supa, fly till asociala medier, mobba, starta krig, ljuga, stjäla och bedra för att stå ut. 

Om vi inte ser till att hjälpas åt för att förändra våra livsmönster kan det gå hur illa som helst.

Börja i det lilla. Lyssna på barnen och deras verkliga behov. Samarbeta. Minska din energiförbrukning, spara på vattnet, sluta skräpa ner och låt bli att förgifta din närmaste samhällsluft. Vi vet att vi kan för det gick ju prima att sätta igång att spara när elbolagen flaggade för elstopp. Och tänk på alla hjälpsändningar till nödställda och alla goda gärningar i vardagen som tack och lov pågår.

Men vi behöver också en genomgripande grundläggande långsiktig förändring. Lång väg att bli människa, det kan ta en livstid, alldeles för många dör utan att ha lyckats, så svårt är det.

Att människan bara är en liten del av naturen och för länge sen borde ha underordnat sig en livsföring som Moder Jord och alla hennes arter tål verkar de flesta ha förträngt, alldeles för många t o m förnekar detta faktum. 

Så vad är framgång? Är det att ha roffat åt sig en massa pengar och äga en massa saker eller är det att vara en schysst medmänniska som bygger en hållbar värld? Är det att gå över lik för att synas och höras i mediesoffor och som "influerare" med sönderopererade, uppblåsta ansikten och anorektiska eller övergödda kroppar, eller är det att vara en sann artist som kan sitt värv? Och vad ska vi premiera? Är det en städerska som kan sitt jobb, en rörpulare, en konsthantverkare, en lysande pedagog, en sjuksköterska som kan visa medkänsla och ändå göra ett bra jobb? Eller är det en vampyrkapitalist som kan köpa sig makt och inflytande och missbruka alltihop utan att bli stoppad? Vad vill vi ha för förebilder, vilket slags samhälle ska vi skapa? Hur mkt ska en VD, GD osv tjäna om året? Och hur dåliga löner ska de som jobbar ute på fältet tåla? Varför har vi inga insamlingsgalor för bönder, bagare för underbetalt vård och skolfolk, för alla som blivit hemlösa i Sverige eller tynar bort på dåligt skötta äldreboenden?

Alla civilisationer störtas förr eller senare p g a den s k maktelitens excesser och deras oförmåga att tjäna det folk som röstat fram dem. Tänker vi stoppa maktmissbruket i tid eller föredrar vi att gå under?

Vem vill vi ha som frälsare? Och ärligt talat bor det inte ett frälsarämne i var och en av oss som kan blomma och bli till vishet och komma till nytta i fall vi får ta plats och bidra med det vi är bäst på?

DROTTNINGEN och TRANORNA

Idag for tranorna söderut igen. Hösten närmar sig och drottningen med stort D fick sin pampiga procession till sista vilan.

Hon har tjänat sitt folk i 70 år, funnits under hela min livstid och nu har hon lämnat jordelivet. 

Jag följde TV-sändningen, allt var mycket värdigt och ceremoniellt, allt utom en sak; hennes blomsterkrans på kistan. Den störde mig för att den inte var vit. Det hade ju varit så mycket vackrare mot allt det brokiga och just värdigt en drottning med stort D. 

Måtte hon vila i frid.

Måtte tranorna och alla andra levande varelser hitta hem. Måtte jorden och luften och vattnet och all världens hav undkomma människan och hennes förgiftande utsläpp, måtte vi kunna hålla fred på jorden trots att det verkar vara omöjligt. 

Hjälp oss att läka våra sår så att hela skapelsen blir läkt. Amen.