VARNING FÖR VILLALIVETS FAROR

Efter sjutton strävsamma år på vårt hemman i Roslagen flyttade vi för dryga tre år sedan till en villa i norra Skåne omgiven av några rejäla portioner grönska. Båda våra trevliga gavelgrannar odlar och vi hjälps åt med att vattna och vakta när det behövs.

Längs ena långsidan  av vårt hus ligger en sliten tegelkåk placerat i en Ekbacke där vitsipporna slår ut om våren följda av hundratals krokus. Tråkigt nog dog den gamla farbrorn som bodde där och huset lades ut till försäljning.

Nu pågår en massaker. En grävmaskin har flått marken på gräs, ryckt upp rönn och lönn med rötterna, huggit ner en ek som i en vänlig omfamning stöttat den majestätiska dubbelbjörken mitt på tomten. Den breda grönskande häcken som skiljde tomterna åt är utplånad och det var den som gav oss det perfekta insynsskyddet och lagom utsikt över trädstammar och lövverk, vilket var en av anledningarna till att vi köpte just det här huset.

Enligt en skiljemur och de lantmäterikartor som vi hade tillgång till stod minst hälften av den där häcken och de vackra rönnarna på vår tomt. Men när kommunens man var här och mätte påstod han att allt tillhörde den andra sidans mark, vilket gav de nyinflyttade rätt att genomföra denna massaker, trots att de inte givit någon som helst information om sina förehavanden. Det står nämligen i Jordabalken att man är skyldig att visa hänsyn till sina grannars intressen och informera dem om sina planer i fall tomten ska förändras. Och det här är en fundamental förändring där sten för sten grävs upp ur marken och backen blir en utplattad öken istället för den oas som fanns. 

Och vilket oväsen sen, man kan få spader för mindre! Först covid 19 och så det här. 
Den förut så fint avskilda uppladdningsplatsen där jag suttit och vilat på min eksoffa, bjudit på te och hämtat kraft inför nästa skrivpass är saboterad och invaderad.

Jag hade ingen aning om att den här typen av markberedning som mer liknar en massaker skulle kunna vara tillåten. Har svårt att begripa hur någon nu levande person vill och kan bära sig åt på det här viset när flertalet blir mer medvetna om varje träds betydelse för god luftkvalité och hur växtligheten kommunicerar strax under markytan. Nu är hela det nät av decenniers växtkraft och förmåga till samarbete utplånat. Och hur det går för oss som bor högst upp på denna kulle när varenda sten plockas bort ur marken nedanför vete´ fåglarna.
En snygg mur har det blivit längs gatan, men hur går det i fall slagregnen duggar tätt?

Än så länge står björken kvar och några av ekarna, hur länge vet vi inte. Vi har försökt kommunicera med de nyinflyttade, presenterat en lösning som skulle spara rönn och lönn och delar av den insynsskyddande häcken. Svaret blev en fortsatt massaker där nu all skyddande grönska alltså är borta. 

Ingen frågade oss. Ingen frågade igelkotten som har sitt bo i smällbärshäcken. Ingen frågade rödhake och koltrast, flugsnappare, humlor, fjärilar och bin hur de vill ha det, vad de och vi behöver för att behålla vår livskvalité.

Varför köper någon en oas och förvandlar den till öken? Även om man flytt ifrån krig och annat elände och möjligtvis känner sig hemma i kaos och förödelse trodde jag att man då skulle söka grönska och frid i första hand, inte vilja starta konflikter och sprida missnöje, vantrivsel och förödelse. 

Min mor ägnade stora delar av sitt liv att skapa en trädgård, den blev så vacker att folk stannade och bad att få titta närmare på den. Så kan också en flykting bete sig.

Hur lång tid ska det pågå detta oväsen, denna bärsärk?

Om det så småningom blir någon slags trädgård på andra sidan tar det sannolikt flera år innan den vuxit upp och kan ersätta något av det som gått förlorat.

Och vi som var beroende av att detta vildvuxna habitat i skyddat läge vad ska vi göra?
Jag som började rota mig en smula, gladde mig allt mer åt vår egen trädgård i förvandling från en tuktad tomt till äng och nyttotäppa, den som blivit allt vackrare med åren, tittar med stigande desperation efter ny bostad.

Hade jag vetat om att det är lagligt att förstöra en tomt på det här viset hade jag aktat mig noga för att bosätta mig i tättbebyggt område. Så vän av grönska, frid och stillhet: varning för villalivets faror, de är åtskilliga, men att det skulle bli så här illa kunde ingen av oss odlare föreställa oss.