Driften att föröka sig
är stark hos många, men som samhället ser ut, är det en helt annan
drift som konkurrerar om högsätet och det är maktmissbruk.
Som förälder får du
absolut makt över en annan människa, du har en docka att klä ut, krama eller
överge som det passar dig. Du har en statusmarkör att skryta med, eller en unge
att anklaga och skämmas för, ett kärl att fylla med dina omsorger eller med din
skam, dina krav, dina högt ställda förhoppningar om upprättelse och revansch.
Vilken ultrakick med en liten varelse som är totalt beroende av dig och som är
programmerad att ge dig sin tillit, men som du kan vägra att ge all form av
vettig näring och istället fylla med tomma kalorier oavsett om det gäller mat,
känslomässig föda eller nyttiga värderingar.
Det känslomässiga bagage
du packar ner i ditt barn är något hen måste släpa på resten av livet, oavsett
om barnet är fyllt med livskraft och självförtroende eller bär skammens
bristsjukdomar. Det finns ingen värre skam för en människa än att bli utstött
av den egna familjen, utnyttjad och använd för någon annans begär och behov, men
aldrig vara älskad. Det finns inget värre svek än att beröva ett barn kärlekens kraft.
I en sådan person kan allt slags maktmissbruk få fäste, det är i en sådan person barnmisshandel, kriminalitet, miljöförstöring och krig startar. Om många sådana personer gaddar i hop sig kan katastroferna dugga tätt. Är det vad vi vill ha som mänsklighet eller vågar vi byta kurs och satsa på den känslomässiga utbildningen, på jämställdhet och gröna sköna kretslopp istället? Förmår vi läka våra sår så att hela skapelsen blir läkt?
