Vad gör vi med
alla våra sårade människor? Finns det någon som är oskadd, någon som fått fri
lejd genom livet utan en skråma? Vi borde väl veta allihop hur det känns att
bli utesluten, förföljd, hånad och oskyldigt anklagad. Ändå fortsätter vi att
mobba, mörda, våldta och trakassera varandra. Många tar livet av sig för att
slippa undan skammen.
Är det rädslan
som styr oss, oron över att själva bli drabbade? Om vi bara allierar oss med
förövaren så slipper vi spott och spe, är det den vanföreställningen som styr
de flesta?
Om vi utser en syndabock, ett offer, en strykpojke, en grupp att
anklaga och tömma ut vår frustration över så inbillar vi oss att vi själva blir vaccinerade mot angrepp. Bara vi sätter oss över offret, tycker att vi är så
mycket bättre, anser oss ha rätten att utplåna vår fruktan genom att utplåna
offret så försvinner plågan. Är det så alla tyranner, krigshetsare och familjeförtryckare, alla
mobbare och terrorister resonerar? Är det så vi gör för
att sedan förneka alltihop och skylla på någon annan?
Jag tror att
vi måste våga se att det finns föräldrar som inte förmår älska sina barn,
föräldrar som själva blivit så sårade att de aldrig fick tillgång till
Kärlekens skyddsdräkt och växtkraft. Istället var de tvungna att bygga ett
pansar av okänslighet och använda sina barn som sopkärl för den osmälta skräck,
skam, smärta och skuld som tvingats in i deras livsträds årsringar. Istället för att få vård blev barnen vanvårdade,
märkta av en livslång bristsjukdom. Antingen skaffar sig dessa sårade barn nya
barn eller andra närstående att förtrycka och förminska, missbruka och svika, eller så bryter de
mönstren.
Ingenting i
världen är svårare än just det: Att bryta mönster som sårar, förminskar,
avskyr, anklagar, skammar och skuldbelägger. Ingenting. Få har modet att transformera
sig ut ur skräckens katakomber, skammens labyrinter och navigera in i Kärlekens
landskap, få har den uthållighet som krävs.
Men vi behöver
ingjuta mod i varandra för att våga denna resa hem till oss själva och vår sanna
bestämmelse - att leva i gemenskap med Kärleken som ledstjärna.
Om våra
samhällen byggdes utifrån denna vetskap om hur svårt det är att färdas bort från
skräckens mönster och transformeras till Kärleksfulla personer skulle
krigen kanske självdö, hatet förtvina och förtrycket omvandlas till
växtkraft för oss alla och Jorden skulle äntligen kunna andas
i fred och mångfalden kunde blomma.
Redan nu finns
rännilar av Kärlekskraft som rinner fram genom förtryckets sandbank och
skräckens fjäll. Tack och lov för det!
