RÖSTER I RADIO

När Gunilla Grafström, Karin Jonsson eller Lars Knutsson läser sjörapporten är kvällen räddad. Deras sakligt tydliga röster bär ett stjärnljus i sin klang, ett löfte om tingens ordning trots allt kaos som härjar bland människorna.

Varje söndagsmorgon i P2 när Per Feltzin leder lyssnarna till den tidiga musikens källa tänds hoppet om en rimligare värld trots allt förtryck som pågår. 

Klingans och Kalejdoskops spännande mix av världsmusik kan få våra fötter att dansa och vi kan lyssna till röster som färdats över hav och land, röster som överlevt flyktens fasa och krigets tragedier.

Om Eva Toivonen guidar oss genom P1 dagen med sin varma stämma tinar frosten kring människornas övergivenhet. Radiopsykologen skickar lysmaskar och eldflugor in i hopplöshetens dimma. Allan Linnér ger inte upp. Han ser utvägar som leder bort från självförakt och skam, han hjälper oss att lossa skuldbördor och visar oss att svaret på vår livsgåta ofta finns skrivet i oss själva 

bara någon gitter lyssna på oss 

med all den människokärlek som borde vara vars och ens födslorätt.

Pernilla Eskilsdotters röst hyllar varje vardagsmorgon oförtröttligt det kära livet som löper nära musiken och tonernas magi. Här gäller det att önska rätt låt för att få njuta en stund, annars finns ju avstängningsknappen och koltrastens sång i bästa fall att tillgå nära trädgårdens mitt.
Lena Nordlunds sakliga röst och kunniga inslag är alltid en lisa, liksom 
Mats Ottossons milda entusiasm i Naturmorgon eller varför inte 
Dagens dikts varierande perspektiv.

Röster i radio kan i ett skarpt läge betyda skillnaden mellan liv och död men mest av allt handlar det om språket och hur det används. Det går inte en dag utan att språket missbrukas i SR. Ord mister sin lyster och sin djupaste betydelse, grammatiken slarvas bort i snart sagt varenda nyhetssändning. I värsta fall kan demokratin svaja när orden förlorar sin klarhet. Men när tankar för dagen levereras av Emil Jenssen skimrar språket. Det tänjs och böjs och överaskar oss med alla de nya möjligheter han kan rimma fram. Emil Jenssen ordbollar mellan perspektiven, tvingar oss att vrida på huvudet och öppna oss för tolerans och ta emot en skön lyra som kan fångas av våra öppnade hjärtan.

Allvarligt talat med Marianne Lindberg de Geer får oss att lyssna och reflektera ett extra varv eller två.

Sommar och vinter levererar människor som gjort sig kända för något som räknas. Ibland kommer orden stolpigt och ointressant från en avstängd röst styrd av stress och självhävdelse. Då och då sker radioundret, det där sällsynta tillfället när berättaren kan formulera sina tankar och erfarenheter så att vi på djupet av oss själva känner igen oss. 

Tomas Sjödin är mästare i den konsten, 

i dag på menlösa barns dag 2017-12-28 gjorde han det igen.
Nu är det bara Christofer Murray och hans nyårs-odyssé att se fram emot i år.

Tack och lov för Marie Lundström med gäster och alla andra röster i radio som hjälper oss att vara mänskliga, röster som kan säga ifrån, vara inkännande, röster som bär oss genom sorgen och glädjen och bekräftar vår längtan efter mening och förundran, efter allvar och glädje när vi förlorat i livets lotteri och hamnat utanför de gängse rutterna och inte längre tillhör de som räknas.

Det är många röster som har tystnat under året som gått men tack vare SRs arkiv kan vi ännu lyssna till Torgny Lindgren, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman, 
Björn Granath och Hans Rosling, kanske t o m på min konfirmationspräst 
Henrik Svenungsson och Plupps mamma Inga Borg?
För egen del är jag nog utplånad ur SR-arkivet trots några års idogt frilansande.

Många nya röster har gjort sig hörda genom metoo-rörelsen, 
förhoppningsvis lämnar de spår i allas vårt medvetande. 

Nu vill det till att vi höjer våra röster för att höras. 

Nästa år är det valår. Och vad har vi för val?

JULBREV

I Mellansverige bor en 13-årig pojke som flydde från Afghanistan för två år sedan. Jag vet ingenting om hans liv i hemlandet och hans umbäranden under flykten. Kanske hängde han sig kvar under en lastbil den sista biten från Danmark och tappade taget vid macken utanför staden på slätten med de blå bergen i fonden.

Jag vet inte. Jag vet bara att han vantrivs i familjen där han blivit placerad. Nu ska han flyttas. Myndigheterna anser det är fel att han tycker så mycket om den enda människan som hjälpt honom att trivas i det nya landet. De har blivit vänner. Hon är väl 70, kunde vara hans mormor och han behöver verkligen en mormorsperson som står upp för hans människovärde. Någon som kan ställa sig i hans skor tillräckligt länge för att begripa att han behöver hjälp att stanna i staden där han har en riktig vän och en hel del kompisar. Men någon av alla de maktmissbrukande socialsekreterare som är spridda över landet har bestämt att han ska tvångsförflyttas till ett HVB hem på annan ort där alla är minst tre år äldre. De är pojkar på flykt precis som han men sannolikheten för att han får det stöd han behöver på ett HVB hem med en flock frustrerade unga män som kämpar om utrymme för att överleva sina trauman är väl inte så stor. 
Han vill stanna hos sin svenska mormor och fira jul med henne i den krets där man lärt sig att lita på varandra.

Det kan hända vem som helst, när som helst, att livet slås i stycken. 
Metoo-rörelsen har satt fokus på allas vår utsatthet och när vi blir drabbade behöver vi en krets av värme och omtanke omkring oss. Där är vi väl lika allihop? Så varför är vi så snabba att döma varandra, skamma och förakta den som är utanför? 
Den arbetslösa, den sjuka, den som flyr från kriget, från familjen,
eller ifrån sig själv. 

I morgon kan det var du eller jag som drabbas.

 Om man skrapar på ytan av maktmissbruk och hierarkier finns det en 
Gyllne regel i alla stora religioner. 
Även om man formulerar sig lite olika är innehållet detsamma:

”Allt vad ni vill att människor ska göra för er ska ni också göra för dem.”

Hur långt ifrån den Gyllne regelns budskap kan vi tillåta att svenska myndigheter, politiker och företagsledare bedriver sin verksamhet? 

Hur långt ifrån den Gyllne regeln är vi beredda att leva våra egna liv?

GOD JUL TILL OSS ALLA TROTS ALLT

FRUSTRERANDE DÅLIGT UTBUD i SVT ÄR EN FÖLJETÅNG

Det var länge sen Sveriges television kunde skryta med att producera riktigt bra dramatik, länge sen TV-teatern, Lars Molins Tre Kärlekar eller Skärgårdsdoktorn fick svenskarna att bänka sig unisont och låta sig växa i vetskapen om vad det vill säga att vara människa. Senast vi gladde oss åt svenskt drama var Dehlis vackraste händer och när Fröken Friman och hennes urviktiga kvinnokrets blev varm i kläderna.
Hösten 2017 slår nog rekord i torftighet.

För det första borde SVT se till att köra igång en särskild sportkanal så att vi slipper bli ockuperade av TV- puckade sportkommentatorer som försöker göra ungefär lika intetsägande prognoser kring hur det ska gå i matchen som inhyrda börsanalytiker. Dessutom har sporten ockuperat båda kanalerna i stort sett varenda helg, åtminstone dagtid. Lägg ut sporten separerad från resten och se för höge farao till att tvärminska frosseriet i elände och leverera konstruktiva nyheter.

Några undantag från det tråkiga TV-utbudet står Kulturstudion för som då och då får till det och visar fördjupande reportage kring en viss konstform eller någon särskilt intressant utövare, men jag saknar veckans föreställning. Utbudet i Babel brukar hålla en anständigt fängslande nivå. Sverige, God kväll och för all del Sverige i dag har sina godbitar, men den korta programtiden gör det svårt att fördjupa reportagen tillräckligt. Hamlet från Galeasen var en spännande tolkning, Grantchester är välspelad brittisk tevedramatik, men det räcker inte. Inte ens fast gårdagens Luciakonsert klingade vackert och min nyupptäckta favorit Jills veranda blir allt mer intressant.

För det andra skickar SVT mest repriser. Det enda som varit värt att se om är i princip Molins skrönor där Den ryska dörren var en liten pärla.
Den stora svenska dramasatsningen Vår tid är nu blev en besvikelse. Jag anade oråd redan i trailern. Det är illavarslande när inte ens en superrutinerad skådespelare som Suzanne Reuter kan sätta en replik. Men jag hoppades in i det längsta. Nu har nio av tio avsnitt gått och helhetsintrycket är beklämmande. Ingen av de bärande rollerna är karaktärer som går att identifiera sig med eftersom ingen lyckas blåsa liv i sina rollfigurer och skapa intressanta människor som utvecklas. Kökspojken månde vara ett undantag. Alla är annars mer eller mindre störda på mer eller mindre schablonmässiga sätt. De som klarar sig bäst är birollerna, den allra bästa är Anna Bjelkerud som med sin kallskänka faktiskt lyckats pensla fram en trovärdig person. Den fackligt aktiva Maggan med sin son och hans dagmamma bildar också en lovande liten trio och när Peter Dalle uppträder i samma scener som Suzanne Reuter börjar de faktiskt lira en smula. Trots alla påkostade tagningar så svänger det dåligt om Vår tid är nu och det är synd varje gång våra licenspengar inte blir tillräckligt väl investerade. 
Kan det vara så att den skickliga yrkeskår som fanns och fick jobba mer regelbundet med dramaproduktioner är ersatt av kommersiellt styrda produktionsbolag som utnyttjar arbetskraft istället för att medverka till att alla inblandade får lära sig den palett av yrken som en riktigt lyckad film eller teveproduktion drar till sig?

Men den värsta  kalkonen som SVT plockat på sistone är ändå den s k bildningsresan med Liv och Horace. Den var dålig redan första svängen, nu är den usel. Fotografen verkar avsky både Liv och Horace och har gått i allians med redigeraren, eller är de bara yrkesmänniskor som har bara tappat intresset? Ingen tål den typen av närbilder som tangerar pormasksteve och särskilt inte med ett utpräglat radioansikte som Horace Engdahls. Inte nog med den fjantiga tonen mellan Liv och Horace, de har dessutom korsat denna exkluderande intimitet med ett arrogant uppifrån perspektiv som inte alls funkar. Trots alla vackra platser de besöker är skönhetsupplevelserna få och trots att dessa två minst sagt hyfsat bildade personer borde kunna leverera ett smatterband av tänkvärda tankar och kommentarer, klarar ingen av dem av att säga något på ett sådant sätt så att det verkligen väcker intresse.
Liv Strömquist borde snarast återvända till sitt ritbord och skriva fler bildande vassa böcker. Var Horace ska ta vägen efter alla skandaler i Svenska Akademin kan man ju fråga sig men han sitter väl säkert i sin stol. Så dålig TV har dessa s k kulturpersonligheter medverkat till att jag trots ett starkt engagemang för både bildning och resande uppbragt stänger av teven.
Tacka vet jag Finland från ovan och Dox: Human.
Några som verkligen lyckats med sina projekt är Stefan Julén i Kärlek på ryska och Maud Nycander med Citizen Schein. Det är bara att gratulera!

TANKAR FRÅN STENSHUVUD

Motorsågsljuden skär i öronen, ett fundamentalt malplacerat ljud på denna makalösa plats som bjuder in till stillhet och vördnad. Det är den fjärde december 2017, horderna av turister är borta. Solen skiner och vinden vilar. De flera hundra år gamla ekarna står som klokskapens accenter i bokskogen. 
Marken brinner av alla rödbruna löv som fallit under hösten.

 

En man som jobbar i parken berättar för oss att folk har matat korna med äpplen. Sen har andra blivit jagade av kossorna som de vill ha fler äpplen. Folk har blivit så rädda att de klagat sin nöd. Beslutet att såga ner vildapelträden, de som förut stått likt vita facklor i vårens grönska och burit frukt i augusti, verkar vara synnerligen förhastat och feltänkt. 
Så är det ofta bland människorna, vi gör oss blinda för konsekvenserna av våra handlingar i stort och smått. Ta Japan t ex, att ha kärnkraft på vulkaniska öar måste vara höjden av förträngningsförmåga, särskilt efter atombomberna som USA släppte över Hiroshima och Nagasaki. 250 000 människor brändes till döds många fler märktes av svåra skador. 
En av de som överlevde är Setsuko Thurlow. Hon har inte glömt. Hon har ägnat sitt liv åt att påminna oss om den fasa och förödelse kärnvapen framkallar. Tillsammans med ICAN som har Beatrice Fihn i spetsen är hon 2017 års Fredpristagare. Få Nobelpris har varit viktigare. Båda dessa fantastiska kvinnor ingjuter hopp. Deras tal rörde oss till tårar och väckte vår kämparglöd. 

Trots alla vansinniga beslut som världens ledare fattar kan gräsrötterna sätta igång en solidaritetens brand.

Varför inte hålla snabbkurs för alla besökare i naturvett och nationalparksetikett vid foten av Stenshuvud? För att få passersedel och kunna vistas i parken måste alla lyssna till grundkursen: ”Här beträder vi helgad mark. Vi har en gemensam uppförandekod som det gäller att hålla sig till. Här slänger man inte skräp och matar inte kor, här får man inte förstöra. Här rör vi oss med vördnad som i en naturens katedral, vi iakttar gärna tystnad och bjuder in stillheten som vandringssällskap. I gengäld får vi kraft. Vi kan tanka skönhet och väcka vår varelse till eftertanke. Vi kan varva ner, andas in den klara luften i djupa andetag och vara tacksamma över att den här platsen finns bevarad för att vi ska kunna vara här. Vår sydligaste nationalpark har undkommit exploateringsdjävulens värsta plundringsiver för att vi ska få ta del av utsikten från Stenshuvuds hjässa och vandra ner till havet över heden och längs stranden och upp till orkidéängens artrikedom.

Vad är det som gör massor av människor i vår tid så renons på etisk kompass så att de matar kossorna i en nationalklenod med äpplen och t o m slänger skräp i denna helgedom? Varför slänger vi skräp i havet eller använder vissa länder som soptipp för vårt avfall? 

Vad är det i oss som utlöser så mycket skräck att det ena kriget efter det andra startas i världen? Krig som lemlästar och traumatiserar, krig som dödar och paralyserar, krig som för länge sedan borde vara utrotade oavsett om de sker på hemmaplan eller i främmande land. 

Är det så "enkelt" att vi överför den smärta vi själva varit offer för och iscensätter den gång på gång trots att det drabbar oss själva, våra barn, vår jord, luften vi andas, vattnet vi dricker, våra grannar och vänner, vårt makalösa kulturarv och hela den artrika sköna spännande skapelsen?
Borde vi inte starta ett nytt slags Nationernas förbund med en gemensam uppförandekod som fungerar i verkligheten och införa en cirkadisk rytm som alla kan tolka oavsett vilken tidszon vi kommer ifrån? Tänk om vi kunde skapa en gemensam inre väckarklocka som får oss att upphöra med det förtryck som hotar arten människa och därmed alla andra arter på planeten Tellus ety klockan klämtar för oss alla.

Se stillbildsfilmen på youtube ALERT SHE IS CALLING från 2012
Pollution starts within. 
Mother Earth needs our participation to save her from our pollution.