Nu är det inte lång tid kvar innan de tre vise männen som följt stjärnan ska dyka upp med sina gåvor.
Fick jag välja så vore det Johan Rockström, Sverker Sörlin och kanske herr Mandelstam eller herr Ehrenberg som skyndsamt skulle gör entré, få globalt inflytande, ge av sina insikter och hjälpa till att rädda planeten Jorden samt sälla sig till världens frälsare - ett barn. Trots att vi är för många människor på jorden, bär väl varje barn som föds på hoppet om frälsning.
För det är där vi måste börja - i kommunikation med barnen. Om vi som påstår att vi är vuxna vill förmedla en känslomässig utbildning värd namnet till vårt uppväxande släkte, gäller det att satsa på föräldrautbildning och på pedagoger som vet något och stjärnstoff och hur man bygger en värld att leva i som är hållbar även för framtidens generationer.
Det faktum att vi bara har EN planet där vi kan bo borde ju vara självklart för alla, ändå lever alldeles för många som om vi hade flera stycken jordklot att skita ner och exploatera.
Aldrig har väl så många makthavare oavsett politisk färg förnekat fakta så infernaliskt som nu och på sin höjd ägnat sig åt läpparnas bekännelse för att samtidigt ge full gas åt fossilsamhället och patriarkatets mest vansinniga strukturer. De borde spy av sina egna lögner och sätta sig på skolbänken för att utvecklas till humana människor, men istället förökar sig maktmissbrukarna och blir fler och fler.
Vi verkar ha byggt ett samhälle som är så plågsamt att befinna sig i att vi måste jobba jämt eller knarka, supa, fly till asociala medier, mobba, starta krig, ljuga, stjäla och bedra för att stå ut.
Om vi inte ser till att hjälpas åt för att förändra våra livsmönster kan det gå hur illa som helst.
Börja i det lilla. Lyssna på barnen och deras verkliga behov. Samarbeta. Minska din energiförbrukning, spara på vattnet, sluta skräpa ner och låt bli att förgifta din närmaste samhällsluft. Vi vet att vi kan för det gick ju prima att sätta igång att spara när elbolagen flaggade för elstopp. Och tänk på alla hjälpsändningar till nödställda och alla goda gärningar i vardagen som tack och lov pågår.
Men vi behöver också en genomgripande grundläggande långsiktig förändring. Lång väg att bli människa, det kan ta en livstid, alldeles för många dör utan att ha lyckats, så svårt är det.
Att människan bara är en liten del av naturen och för länge sen borde ha underordnat sig en livsföring som Moder Jord och alla hennes arter tål verkar de flesta ha förträngt, alldeles för många t o m förnekar detta faktum.
Så vad är framgång? Är det att ha roffat åt sig en massa pengar och äga en massa saker eller är det att vara en schysst medmänniska som bygger en hållbar värld? Är det att gå över lik för att synas och höras i mediesoffor och som "influerare" med sönderopererade, uppblåsta ansikten och anorektiska eller övergödda kroppar, eller är det att vara en sann artist som kan sitt värv? Och vad ska vi premiera? Är det en städerska som kan sitt jobb, en rörpulare, en konsthantverkare, en lysande pedagog, en sjuksköterska som kan visa medkänsla och ändå göra ett bra jobb? Eller är det en vampyrkapitalist som kan köpa sig makt och inflytande och missbruka alltihop utan att bli stoppad? Vad vill vi ha för förebilder, vilket slags samhälle ska vi skapa? Hur mkt ska en VD, GD osv tjäna om året? Och hur dåliga löner ska de som jobbar ute på fältet tåla? Varför har vi inga insamlingsgalor för bönder, bagare för underbetalt vård och skolfolk, för alla som blivit hemlösa i Sverige eller tynar bort på dåligt skötta äldreboenden?
Alla civilisationer störtas förr eller senare p g a den s k maktelitens excesser och deras oförmåga att tjäna det folk som röstat fram dem. Tänker vi stoppa maktmissbruket i tid eller föredrar vi att gå under?
Vem vill vi ha som frälsare? Och ärligt talat bor det inte ett frälsarämne i var och en av oss som kan blomma och bli till vishet och komma till nytta i fall vi får ta plats och bidra med det vi är bäst på?
