OM DET ÄR FRED VI VILL HA

Om det är fred vi vill få

så behöver vi våga gå

långt ner i skuggornas dal

och granska våra innersta kval

vända på skuldens och skammens stenar

och inventera våra närmsta släktgrenar

Vad är det som skiljer och vad förenar

Vem har modet att se vad som är smärtans ursprung

Det är en sanning som kan vara råtung

Då förtränger vi hellre

och målar om verkligheten

slaktar lammen och följer geten

klär ut fan till Frälsare

och väljer den grymma likgiltigheten

Så skruda om din värderingspalett först som sist

sätt igång att upprusta din inre Humanist.

GOTT NYTT NÅDENS ÅR 2020 

GOD JUL 2019

Utan insekter, ingen blomning, utan insikter, ingen mognad.

             GOD JUL 2019 TILL OSS ALLA

ADVENT betyder ANKOMST

Jo advent betyder ankomst, det inpräntade min gamla pappa i den 5-åring som var jag för länge sen. Men vad är det vi väntar på egentligen?

Att Greta Thunberg ska frälsa världen från klimatkatastrofer medan majoriteten konsumerar på som om ingenting har hänt? Allt medan storföretagen fortsätter att exploatera Moder Jord och förstör allas vår livsmiljö med att förgifta luften, vattnet och jorden eller lura skjortan av någon fattigpensionär som behöver prata, annars skulle han aldrig lyfta luren. Jag bara undrar.

I går visade sig äntligen solen efter att ha gömt sig bakom bastanta gråvädersmoln hela november. Rovfåglarna verkade ha suttit bakom någon gran och kurat, men gett sig i väg ut i världen igen. Helge å ligger spegelblank, någon har ställt ut en ljussmyckad gran i vattnet. En fiskgjuse frigör sig från sin långa väntan och flyger längs vattnet där trädens siluetter liknar ett broderi av Britta Marakatt-Labba.

En rödstjärtad glada glidflyger tätt ovanför fordonet jag färdas i, gör en extra gir och visar upp sin stiliga fjäderdräkt som en äkta scenkonstnär med hela Skåne som arena. Från andra hållet kommer strax en brun glada, en årsunge som fått span på något byte i diket och beter sig som en mycket hungrig Kamikaze pilot, fast helt utan den gudomliga vinden i vingarna som brukar känneteckna gladan. Fågeln ser sig generat om och skakar snabbt av sig sin klumpighet.

Vid snart sagt varje stolpe eller trädsiluett sitter en vråk, en falk eller en hök och solar sig i väntan på, vadå? En fasantupp vilar sig på ett gärde, mitt emot står en klunga hästar runt sin foderautomat, djuren bildar en blomma med sina kroppar i skönstrikt femklöverordning.

Vi är på väg mot havet och ska vandra längs åsen vid Östersjöns vatten medan vågorna sköljer in mot land och den där gudinnliga solen värmer oss ett tag. Vid Viby där man säljer potatis och annat smått och gott i en gårdsbutik saktar vi in. 
I led mot led står tre storkar mitt emot tre andra storkar. Tillsammans ser de ut som om bygdens folkdanslag redan ligger i hårdträning inför midsommarfesten, de går mot varandra i noggranna koreografiska turer.

Marken är friskt grön fast det är jul om några veckor, här och där har vattenpussarna frusit till is och bildar mönster som någon har trampat sönder.

Vi vandrar, hälsar på krumma furor som formats av vinden genom årens gång. Stränderna som är överfulla av turister sommartid ligger i ensamt majestät medan vågorna rullar in. Sidensvansar och andra har plundrat rönnbären som sist vi var här dignade längs grenarna. Trut och mås flyter i stim på vattnet, men är alldeles tysta, inget skränande här inte. Skåne är bäst så här års, när det är folktomt och tyst som om den verkliga världen får andrum utan människofasoner och oljud. Det är bara våra steg som hörs och dyningen som får havet att våga sig mot strand.

Vilken slags ankomst vill vi ha i advent, vad väntar vi på? Är det medkänslans mildhet eller utbyggnaden av 5G? Är det järnvägar i hela landet, vattenledningar och avlopp i full funktion eller självstyrande bilar? Är det äldreboenden där duktiga kockar lagar närodlat till våra gamla som varit med och odlat grönsakerna i trädgården intill? Eller är det svarta fredagar med ”billiga” prylar att köpa på nätet? Väntar vi på en barnomsorg som får kosta, där vi faktiskt bryr oss om det uppväxande släktet, eller föredrar vi ungdomsgäng som plockas upp av kriminella ligor? Vill vi flyga hit och dit, köpa ditt och datt, utnyttja allt som går att utnyttja, eller vill vi leva i varsamt förbund med allt som är heligt i skapelsen och anpassa oss till det som ger livsrum i 7x7x7x7x7x7x7 generationer framåt?

Jag bara undrar.

På väg tillbaka till vårt basläger flyger en fasantupp farligt lågt, det är så sällan fasaner flyger, kanske är det ett gott tecken. Himlens hud är täckt av moln, en drake jagar ett monster eller är det en flock med lamm?

Jag bara undrar.

CONCERTO COPENHAGEN i KRISTIANSTAD

21 tomma stolar står uppställda på scenen med en cembalo i mitten. En cello och en kontrabas ligger färdiga för spel i bakgrunden. Megan Adie och Judith-Maria Blomsterberg är föredömliga takthållare när Bachs musik svänger i gång. Ensemblen börjar med Ouvertyren till Orkestersvit nr 4 i 

D-dur. Lars Ulrik Mortensen har en synnerligen uttrycksfull ryggtavla, han spelar, vänder notblad och dirigerar med samma organiska emfas.

Som publik vet man så lite om hur musikerna har det, vad det är som gör att en föreställning får fart och fungerar från första takten. Här svänger det förvisso, men samtidigt görs en återkommande osynk sig påmind i såväl stråksidan som i blåset, det är något som inte riktigt flyter fritt i oboerna, eller var kommer osynken ifrån, är det akustiken eller rentav stämningen?

Men för mig som alltid väljer föreställningar med potentiellt stor smärtlindringseffekt funkar det tillräckligt bra för att värken i rygg och knän ska avta, trots att Jakob Bloch Jespersen har svårt att få ut sin sköna stämma i salongen till att börja med. Men det tar sig.

I Bachs Dialogkantater är det Jesus som pratar med själen, vi bjuds på skiftande stämningslägen mellan vemod och salighet förmedlade av bassolisten JB Jespersen och sopranen Eline Soelmark.

I dessa klimatkristider är människan som art i stort behov av dialog och djuplodande samtal både med sig själva och det som kallas Gud. Samtalen mellan makthavare och medborgare är bortrationaliserade, politikernas monologer är urvattnade kakofonier som för länge sedan borde ha gått från ord till handling. Problemet är att handlingsplanen knappt finns. Dialogen mellan föräldrar och barn verkar ha bytts ut till skärmstirrande i var sin padda. Det livsviktiga lyssnandet till själva skapelsens alla naturväsen, träden, gräset havet, floderna och bergen får en renässans i skogsbadarrörelsen. Frågan är om det går att omvända den vilsegångna majoriteten av människohorderna, den som mer och mer förlorat kursen i överkonsumtion och förnekelse som styr världen mot undergång. De skulle verkligen behöva stora doser av Bachs musik som har en inbyggd läkekraft för kvaddade sinnen, musiken hjälper mot allt elände, särskilt när den spelas väl - därför var det sorgligt att det var så få ungdomar i publiken.

Efter paus bjöds vi på en synnerligen njutbar inledning där en anonym traversflöjtist spelar huvudrollen i Kantat BWV 209. Tråkigt nog finns inte hennes namn med i programbladet, synd, särskilt som hon spelade så särdeles fint och var förskönande fri från en massa tillgjorda miner som så ofta ställer sig i vägen för själva konstarten. 

När Kaffekantaten till sist bullrar igång kastas vi in i ett stycke musikdramatik som i mitt tycke kändes onödigt slarvigt genomfört. Varför har solisterna partitur kan man fråga sig, det i sig blir ett hinder för att agera och faktum är att teaterkonsten är betydligt mer komplex än att spela överförförisk eller sur. Men burleskeri går ju ofta hem och visst var det underhållande, det tyckte nog de flesta, särskilt när man bland publiken hittar en äldre man till den unga vackra sopranen. Men när den tredje solisten, tenoren Gerald Geerink träder in i dramat lyfter det faktiskt och blir riktigt njutbart.

Men jag skulle tro att Concerto Copenhagen som anses vara Nordens främsta uttolkare av Tidig Musik inte genomförde sin allra bästa spelning i Kristianstad den 16 november 2019 och som publik vet man som sagt så lite om vad det kan bero på.

Man kan alltid skylla på vädret, för maken till gråtrist dagsljusbefriad regntung dag får man leta efter och då är bästa medicinen J S Bachs mästarmusik i alla fall - oavsett dagsform i ensemblen.

DEN OFFENTLIGA LÖGNEN ÄR FLERHÖVDAD

Människan är en kretsloppsvarelse, vi föds, lever och dör. De flesta återgår till jorden och bidrar till näring och ny växtlighet. Ändå har vi ett samhälle som inte alls är byggt kring kretsloppets biologi. Det är övermåttan dumt och kortsiktigt, livsfarligt t o m.

Det finns ett antal grundbultar som upprätthåller det extremt osunda i vår västerländska konsumtionskonstruktion som vårt samhällsmaskineri bygger på och utgår från några offentliga lögner som håller oss kvar i en livsstil så destruktiv att den hotar vår existens.

En av dessa grundbultar är att ett barn går under utan kärlek. Det är inte sant. Barn överlever genom att anpassa sig så som vilket däggdjur som helst. Varje barn vet instinktivt att det är totalt beroende av sina vårdnadshavare för sin överlevnad. De anpassar sig alltså till vilka förhållanden som helst. Barnen underordnar sig fjärde budet som säger att du ska hedra din fader och din moder utan att föräldrarna har motsvarande krav på sig att hedra sina barn. Tvärtom, föräldrar kan utsätta sin avkomma för vanvård, hot och våld och ändå komma undan med det eftersom barn är lojala med sina målsmän. Men någon kärlek handlar det inte om här, enbart anpassning för att överleva. Alltför många påstår att barnet har ansvar för att det blir utsatt för svek och övergrepp och i samma andetag pratar man om individens fria val. Det går naturligtvis inte ihop. När ett barn utsätts för övergrepp och andra svek är det alltid enbart förövarens ansvar och förövarens skuld och skam att bära. Ändå blir alldeles för många barn drivna in i en fålla där de får sina föräldrars tvångströja knutna kring sina liv. De har därmed förlorat det mesta av den valfrihet som borde finnas i en demokrati som antagit FNs mänskliga rättigheter som rättesnöre. Istället styrs dessa barn av den skuld och skam som inte är deras utan föräldrarnas. Hur ska vi bryta den arvssynd som vandrat från generation till generation?

Den medfödda mekanism som gör att alla däggdjursungar anpassar sig för att överleva är alltså inte alls samma sak som den flitigt använda offentliga lögnen nämligen att ”utan kärlek dör du”. Så behändigt, då kan ju vilken skitstövel till förälder som helst åberopa att de kunnat ge sin avkomma "kärlek" i fall barnen har överlevt. 
Den föräldraoverall som varje nybliven mor eller far drar på sig är en osynlig auktoritetsmantel som allt för ofta befriar från verkligt ansvar, nämligen det som är direkt kopplat till Kärlek värt namnet.

Utan kärlek går du inte under, men du kan bli det perfekta offret för ett samhällsmaskineri som bygger på att de som lurat flest vinner. Du blir en konsument som inte kan sluta köpa eller en lydig soldat som anmäler dig för att bli kanonmat i ett krig som aldrig kan vinnas.

Vi är alla vandrare från samma savann, födda under Afrikas sol, så varför krig, varför en massa strider kring rasism som för övrigt är en annan konstruktion som vilar på en lögn. Vi tillhör alla samma art, så enkelt är det. Vi är Moder Jords barn och världsmedborgare på samma planet och har en enda uppgift och det är att samarbeta i kärlek och tillit för att upprätthålla Moder Jords hälsa och välbefinnande. Allt annat är synd d v s att missa målet.

ALL miljöförstörelse startar på insidan hos var och en av oss. Ju mer övergivna, slagna, missförstådda, uteslutna, trakasserade, förtryckta och svikna vi blir, desto större risk för att producera nya förövare blir det.

Förskolan har en livsviktig roll. Här kan man tidigt upptäcka sargade barn och i bästa fall ge dem stöd och hjälp, särskilt om minst en gren av utbildningen ger spetskompetensen för att tidigt kunna se och behandla traumatiserade barn.
Det är hög tid att uppgradera förskolepedagogernas och skolpersonalens arbete och ge dem rejäl lön för mödan. Lyckas vi med det kan vi se missbruk, gängkriminalitet och annat elände minska i rask takt.

Det handlar om att skapa kommunicerande kärl i 3-dubbla kompostsystem, ett yttre där allt som berikar jorden tas om hand och återvinns på ett klokt och hållbart sätt - allt som är skadligt fasas ut. 
Och så en inre kompost som bygger på att ta ansvar för sina barn och allas barn, ge dem verklig respekt och kärlekens tillit som flödar in i kretsloppet, det som skapar människor som kan förvalta jorden istället för att förstöra den. 
Till sist behöver vi en tredje dimension; nämligen den andliga näringen, där det inre transformationsarbetet kan leda till den etiskt redbara medkänslan som människan kan utveckla i sitt sökande efter en större skapande kraft än den egna. Klarar vi av att skapa 3-enighetens livsrörelsekompost, då har vi måhända en god chans att överleva på den här jorden i många genrationer framåt tillsammans med alla våra livsviktiga medarter.

SORG I ALLHELGONA

Jag sörjer äppelträden i trädgården, 

de som blommade likt vita moln i maj och bar frukt i september.

Jag sörjer dubbelbjörken på ängen som behöll sina bronsgula löv fast snön redan föll.

Jag sörjer den gröna mossan i stillhetens skog där ugglevingar flög och havsörn svävade, där kände jag nästan varje träd och mötte rådjur och lo, älgko och tjur.

Jag sörjer blåbärsris och lingontuvor, linnéarankor och drivorna med trattkantarell bakom skattkammarskafferiets öppna dörr.

Jag sörjer den vilda blomstersymfonin från vårens blåsippor till blåklockor 

sent i november.

Jag sörjer tilliten, gemenskapen, medkänslan och

klokskapen som vandrade hand i hand med människan.

Jag sörjer jorden vi ärvde och platserna vi svek genom att splittra och fördärva istället för att vårda och förvalta.

Jag sörjer havet, sältan, vågorna, de som renade och bar en sargad barnkropp genom somrarnas långa dagar.

Jag sörjer orden, de som inte kunde befria.

Jag sörjer alla sånger som aldrig blev sjungna kring måltidens bord.

Jag sörjer elden som slocknade

och luften som blev för tung att andas.

Jag sörjer källans vatten,

den som förorenats av livslögnernas gift.

Men mest av allt sörjer jag

att det omöjliga inte blev möjligt och

att det mesta är alldeles för sent.

ATT SKAFFA BARN ÄR INGEN MÄNSKLIG RÄTTIGHET

Driften att föröka sig är stark hos många, men som samhället ser ut, är det en helt annan drift som konkurrerar om högsätet och det är maktmissbruk.

Som förälder får du absolut makt över en annan människa, du har en docka att klä ut, krama eller överge som det passar dig. Du har en statusmarkör att skryta med, eller en unge att anklaga och skämmas för, ett kärl att fylla med dina omsorger eller med din skam, dina krav, dina högt ställda förhoppningar om upprättelse och revansch. Vilken ultrakick med en liten varelse som är totalt beroende av dig och som är programmerad att ge dig sin tillit, men som du kan vägra att ge all form av vettig näring och istället fylla med tomma kalorier oavsett om det gäller mat, känslomässig föda eller nyttiga värderingar.

Det känslomässiga bagage du packar ner i ditt barn är något hen måste släpa på resten av livet, oavsett om barnet är fyllt med livskraft och självförtroende eller bär skammens bristsjukdomar. Det finns ingen värre skam för en människa än att bli utstött av den egna familjen, utnyttjad och använd för någon annans begär och behov, men aldrig vara älskad. Det finns inget värre svek än att beröva ett barn kärlekens kraft.

I en sådan person kan allt slags maktmissbruk få fäste, det är i en sådan person barnmisshandel, kriminalitet, miljöförstöring och krig startar. Om många sådana personer gaddar i hop sig kan katastroferna dugga tätt. Är det vad vi vill ha som mänsklighet eller vågar vi byta kurs och satsa på den känslomässiga utbildningen, på jämställdhet och gröna sköna kretslopp istället? Förmår vi läka våra sår så att hela skapelsen blir läkt?

FRÅN ORD TILL HANDLING

Greta Thunberg känns som en korsning mellan Pippi Långstrump 

och den lidande Madonnan.

Astrid Lindgren skulle ha älskat henne. 

Miljömedvetna människor över hela världen följer Greta, 

inspireras av hennes beslutsamhet, ärlighet och mod.

Hur vågar ni stjäla min framtid och hota jordens ekosystem 

och alla dess arter, röt hon med tårar av harm i ögonen. 

Måtte hon orka fortsätta kampen. Måtte alla som kämpar för Naturens rätt till liv orka kämpa mot den livsfarliga girigheten parad med dumhet och maktmissbruk.

Varför inte låta ett världsråd av forskare leda alla länder genom den nödvändiga klimatomställningen 

och kräva av samtliga nationer och individer att följa instruktionerna?

Allt annat borde vara straffbart.

Vem är så korkad att han stoppar gifter i sin egen kompost, skiter i dricksvattnet eller förorenar luften vi andas?!

De flesta som det ser ut nu. 

Om man börjar med att bestämma sig för att alla som tillverkar något måste ta ansvar för hela produktionskedjan 

från ax till limpa, från sak till sopa, från barn till vuxen 

och att saker som tillverkas måste hålla god kvalité och kunna återanvändas i kretsloppet vore mycket vunnet.  

Det som förgiftar och förstör fasar man ut. 

Då skulle vi kunna klara 1,5 graders målet 

utan krig och annat elände.

Om man dessutom bestämde sig för att fördela jordens resurser 

och kräva av miljardärerna att avsätta minst hälften av sina rikedomar till en global fond, skulle ju alla tjäna på det. 

Inte ens de rikaste kan äta sina aktier eller lyxvillor till lunch. Däremot skulle de kunna bli superhjältar.

Första gången jag föreslog det här var i Sveriges Radio för ungefär 20 år sedan.

Men ingen antog den utmaningen.

Var och en behöver utbilda sig känslomässigt och ta sitt ansvar gentemot Moder Jord.

Just nu kan vi i alla fall glädja oss åt att en 16-årig flicka verkar ha superkrafter och att hon har modet att utmana alla dessa maktmissbrukare som har mage att vägra fatta 

de nödvändiga besluten för att rädda världen från undergång.

Så gå med i kampen, det finns så mycket vi kan göra tillsammans och var och en för sig och alla skulle ju tjäna på att 

förvalta vår planet - 

inte förstöra den.

FÖRTRYCKETS PSYKOLOGI

Tankar efter att ha lyssnat på Josette Bushell-Mingos Sommar i P1 2019. Erinrade mig det brev jag skrev till JBM efter att ha sett hennes föreställning NINA. Här kommer ett utdrag.

Till Josette, kärleksfullt och solkigt.

Aldrig ska jag glömma mötet med Dig och Nina.

Det här var så mycket mer än en föreställning, Josette, det var liv.

För varje människa som orkar bära sin begåvning och transformera den till livskonst blir mänskligheten rikare. Du är en sådan människa. Det är ett privilegium att se dig, att höra skärpan i dina ord, njuta din röst, din rörelse, ja allt som bär fram föreställningen.

För många år sedan erbjöd DN mig att recensera teater. Jag tackade nej, ville inte bli en fästing på konstens kropp och tyckte inte att jag hade tillräckligt med kunskap.

Så egentligen saknas ord, för du befann dig i innandömet, i den gåtfulla fler-dimensionalitet ur vilken all stor konst föds. Dina musikanter var som kroppens musiska ärkeänglar, de snuddade himlen med dig och du kysste jordens hud tillsammans med dem och Nina. Allt detta rörde vid mig. Jag lever med ständig smärta, men när något är tillräckligt starkt släpper den ett tag och lämnar mig i fred.

1789+0/1918+0/1945+0/1968+0 - årtalen kan staplas efter varandra i oändlighet.

Var tog friheten vägen, vad blev det av transformationen som skulle göra oss till människor, till barn av samma nakenhet, till varelser som värnar om skapelsens alla arter och om hela Moder Jord? Varför lär vi oss inte att läka våra egna och varandras sår? Och varför pågår förtrycket? Och varför finns det förtryckare i alla grupper med all slags hudfärg? Ingen går fri från förtryckarens demoner. När som helst kan någon av oss som pressas långt över våra spärrar bli förbytt till en som hatar, slår, kränker, dödar och torterar.

Är det inte så?

En av männen i mitt liv var hälften judisk och hälften afroamerikan och han var musiker.

Han sa:

”Du är den svartaste vita jag någonsin träffat, men om du sviker mig som dom gjorde, då måste jag döda dig också.”

”Och vad vinner du på det, ” minns jag att jag tänkte.

Jag sa:

”Jag kan gråta med dig, känna smärtan tillsammans med dig, trösta dig, älska dig så gott jag förmår. Jag kan skämmas tillsammans med dig över alla vidrigheter som människor vållar varandra. Men inbilla dig inte att din smärta är större än min, viktigare än min. Det går inte att jämföra smärta, bara dela den.”

När jag mötte Nina Simone spelade hon på Skeppsholmen och var som hon brukade; rätt så kontrollerat rasande, en predikant, en musikant och alltigenom magnifik.

Men det var senare när hon spelade i en trång pianobar som det hände. Jag fick ingen sittplats och stod inklämd någon meter från flygeln. Hon gav allt och hon krävde total uppmärksamhet. Hon granskade oss alla. Till sist var det hon och jag. Hon öppnade sig, blottade något av sin sårbarhet, hon såg mig och jag fann nåd inför hennes blick.

Din NINA har gett mig ännu fler perspektiv, en relief att bryta min egen historia mot. Jag är djupt tacksam över ditt arbete och dina musikers skicklighet. Enkel och genial scenografi och ljussätting gjorde föreställningen ännu starkare. Den fungerade som ett maskingevär mot tinningen, en projektionsgardin för minnet och en medspelare.

För att vi ska kunna ta oss ut ur förtryckets upprepnings-mönster och läka behöver vi utbilda oss känslomässigt. Det är vad jag tror. Det tar tid. Det gör ont. Men i bästa fall kan det få oss att utveckla äkta medkänsla. Och mest av allt behöver vi en människa som vittne, en människa som kan se oss med Kärlekens blick hur vidrig vår historia än är och har varit. Sådana medmänniskor är inte lätta att hitta. Men de finns. Jag hoppas att de finns.

Hur ska vi kunna samlas allihop och skapa en livets katedral för Nina och alla förtryckta innan det är för sent? En plats, ett torg, ett hus, en scen, en skog, en kanal i etern, på nätet eller många sammanlänkade rum i verkligheten dit alla är välkomna som vill växa till medkännande människor, ge varandra stöd i lidandet, vara människor som vill kunna älska trots allt?

KLIMATFÖRÄNDRINGARNA PÅGÅR FÖR FULLT

Den som tror att klimatförändringar är något som kommer att hända i framtiden bedrar sig, de är redan här och med råge dessutom.

I förrgår pryddes Vättern av ett förtrollande vackert ljus, vid Visingsö samlades solens strålar på vattenytan i en upplyst ellips medan himlen blev allt mörkare. Söder om vår största friskvattentäkt, där militärmakten sannolikt kommer att släppa ut decennier av gifter som samlats i marken vid Karlsborg, direkt ut i sjön utan någon som helst rening, drog slagregnet igång efter några distinkta blixtar.

Det kändes knappast långsökt att associera till syndaflod när regnet vräkte ner som värst. 

Men än så länge kan man njuta av både natur och kultur i vårt avlånga land.

På det utmärkta konstmuseet i Norrköping satsar man stort på att lyfta fram bortglömda konstnärer av rang som vågat göra ”misstaget” att födas som kvinnor i en extremt mansdominerad värld.

Fram till den första september pågår en utställning där 

Greta Knutson Tzara och hennes makalösa bildvärld är samlad. 
I montrar av glas finns också hennes skulpturer som vore de fornfynd från ursprungsklanen Längesen. Greta Knutson Tzara var också en skrivande person, några av hennes texter avlöser de koloristiska mästerstycken som pryder väggarna. Jag har inte blivit så bildberörd sedan jag upplevde 
Hilma av Klint och hennes bemålade värld för många år sedan. 

Det är närmast kriminellt att Greta Knutson Tzara har glömts bort och gömts undan. Personalen på Norrköpings konsthall genomför med denna innehållsrika och väl genomförda utställning en kulturgärning väl värd en hel radda priser och museet får förhoppningsvis många besökare. 

Bara skulpturparken utanför museet är väl värt ett besök. 

Synd bara att Strykjärnet vid strömmen var insvept i plast…

Varför har vi inte en globalt fungerande återvinning av plast, alla är ju drabbade av detta plastelände. För oss som har plockat plast på våra stränder sen 1960-talet blir det ännu mer obegripligt att så många ostraffat kan slänga sitt skräp i vår gemensamma Natur.

Människan måste vara felkonstruerad som ständigt missar målet när det handlar om att förvalta vår kära planet. Skogarna skövlas, jordarna utarmas, luften förorenas, fler och fler drabbas av vattenbrist och många svälter.

Vi vet att havet svämmas över av plast, ändå planeras ännu ett petrokemiskt plastproducerande jättemonster i USA.

Vi vet att krig orsakar fasansfulla trauman som kan ta många generationer att läka, ändå har vi inget globalt antikärnvapenavtal och vapenindustrin pumpar ut sitt dödsmaskineri.

Om flera miljoner människor går ut i klimatstrejk 

fredagen den 27:e september, 

tror ni att makthavarna kan fatta de nödvändiga besluten för att rädda vår planet och våra nutidslevande arter för framtidens barn?

LITEN LOVSÅNG till SKÅNELAND

I går kom sommaren. Strängar av nyslaget hö randar fälten till prima jaktmarker för gladorna. När vi bilar förbi får vi gång efter annan en hissnande segelflygsuppvisning, en blixtsnabb visit in i glädjens land. 

Det är min födelsedag och porten till barnets förundran inför landskapets skönhet står öppen. Ett rådjur vilar i sin lega där ängen blommar i vallmorött, hennes kid är väl dolt i skydd under växtligheten.

I Ängelholm ligger pensionat Klitterhus med en utmärkt restaurang. 

Aptiten minskas inte direkt av den makalösa utsikten över ett långgrunt havsbad och Kattegatts horisont endast bruten av Hallands Väderö. Vi har fått fönsterbord och hinner precis i tid för att äta en välsmakande fiskrätt. Ser ut över badande barn som kastar sig från en rejäl träbrygga ut på djupt vatten. Andra forcerar det breda bälte av någon slags brunaktig mölja och stegar ut i böljan direkt från stranden. 

”Hur klarar ni hettan när den kommer, ” frågar jag en av de duktiga servitriserna. ”Vi svettas, ” svara hon snabbt, men hävdar att hon trivs i det arbetslag som svetsats samman av slitet under flera säsonger. 

”Ni borde bjuda in ägarna att provjobba en vecka när värmeböljan rullar in så kanske ni får AC i lokalen, ” 
föreslår jag.

Svalka får vi medan vi far under bokskogarnas gröna valv.
En blå jungfrutrollslända svävar i Söderåsens nationalpark där källan i Skäralids bäckravin går i dagen. En evighetssekund sitter den stilla, 
men inte tillräckligt länge för att låta sig fångas på en närbild. 

Sprickdalen är rik på liv, den hyser kungsfiskare, stenknäck och ädelskog där träden klättrar upp för stupen. Inlandsisen har lämnat mäktiga spår. Odensjön ligger som ett allseende öga mitt i stillhetens katedral där både kretslopp och artrikedom verkar vara fredade. 

En gång i tiden mullrade vulkanerna här. 

Åsen lär ha bildats för 150 miljoner år sedan. Här trängs numera stadiga bergarter som gnejs, granit, basalt och diabas. Högsta punkten når 

212 meter över havet.

Kustvägen ner till Ystad bjuder på fler skönhetsexcesser, vi vänder i hamnen där ett hänsynslöst högljutt ungdomsgäng slår hål på stämningen och kör vidare till Kåseberga där en hel kulle är så måleriskt smyckad med  blomster och aftonljus att den blir mer än jämställd med havets tjusning och den imponerande vågbrytaren.

”Vi har kört Skottland runt, men ingenting slår det här, ” 
hävdar en nyss hemkommen skåning.

Istället för att vända kosan hemåt kör vi ner till

Sandhammaren som är föredömligt tomt på folk. Bara en minimal flock badgäster försöker störa friden. Vi vandrar vidare längs evighetens näs och ser ett ejderstreck med tjugotalet gudingar och så ett till med bortåt 70-talet. 
Vi står står stilla i andäktig förtjusning, ser mot horisontens streck innan vi går längs strandbrynet och låter våra bara fötter sköljas svala av havet. 

Det borde förresten vara hög tid att sätta in skyddsjakt på skarv för att rädda ejdern som sägs minska rapidartat. I min barndom hade vi alltid en stor ejderkull av simmande dunbollar i viken vid Kosterhavet som hölls under uppsikt av ett flertal honor. Då fick man vackert vänta med att bada för att inte störa tillväxten. 

Vi kör långsamt genom Skillinge där en svärm svanar simmar i vattenbrynet och far vidare till Simrishamn. Österlen blommar, böljar, vi baxnar av all denna samlade skönhet och tar tacksamt emot.

Utanför Simrishamn skickar himlen ett så magnifikt strålknippeljus att alla samtal avstannar. Vi far med tappade dubbelhakor förbi Vik och Mandelmanns trädgårdar medan denna gudinnligt vackra ljussättning ritar nya etsningar i himlataket.

När vi skådar Helge å har himlaspelet förändrats, molnen påminner om en delfin som forsar fram med en gyllne boll i nosen. Måsviken ligger stilla i den där juniskymningen som inte riktigt blir av. Det är skönt att vara nära hemmaplan för två trötta Tanter på äventyr i Skåneland. Vid uppfarten sitter en av grannarnas katter och lapar i sig det sista solljuset och jag har nog aldrig varit mer nöjd med min födelsedag.