FRUSTRERANDE DÅLIGT UTBUD i SVT ÄR EN FÖLJETÅNG

Det var länge sen Sveriges television kunde skryta med att producera riktigt bra dramatik, länge sen TV-teatern, Lars Molins Tre Kärlekar eller Skärgårdsdoktorn fick svenskarna att bänka sig unisont och låta sig växa i vetskapen om vad det vill säga att vara människa. Senast vi gladde oss åt svenskt drama var Dehlis vackraste händer och när Fröken Friman och hennes urviktiga kvinnokrets blev varm i kläderna.
Hösten 2017 slår nog rekord i torftighet.

För det första borde SVT se till att köra igång en särskild sportkanal så att vi slipper bli ockuperade av TV- puckade sportkommentatorer som försöker göra ungefär lika intetsägande prognoser kring hur det ska gå i matchen som inhyrda börsanalytiker. Dessutom har sporten ockuperat båda kanalerna i stort sett varenda helg, åtminstone dagtid. Lägg ut sporten separerad från resten och se för höge farao till att tvärminska frosseriet i elände och leverera konstruktiva nyheter.

Några undantag från det tråkiga TV-utbudet står Kulturstudion för som då och då får till det och visar fördjupande reportage kring en viss konstform eller någon särskilt intressant utövare, men jag saknar veckans föreställning. Utbudet i Babel brukar hålla en anständigt fängslande nivå. Sverige, God kväll och för all del Sverige i dag har sina godbitar, men den korta programtiden gör det svårt att fördjupa reportagen tillräckligt. Hamlet från Galeasen var en spännande tolkning, Grantchester är välspelad brittisk tevedramatik, men det räcker inte. Inte ens fast gårdagens Luciakonsert klingade vackert och min nyupptäckta favorit Jills veranda blir allt mer intressant.

För det andra skickar SVT mest repriser. Det enda som varit värt att se om är i princip Molins skrönor där Den ryska dörren var en liten pärla.
Den stora svenska dramasatsningen Vår tid är nu blev en besvikelse. Jag anade oråd redan i trailern. Det är illavarslande när inte ens en superrutinerad skådespelare som Suzanne Reuter kan sätta en replik. Men jag hoppades in i det längsta. Nu har nio av tio avsnitt gått och helhetsintrycket är beklämmande. Ingen av de bärande rollerna är karaktärer som går att identifiera sig med eftersom ingen lyckas blåsa liv i sina rollfigurer och skapa intressanta människor som utvecklas. Kökspojken månde vara ett undantag. Alla är annars mer eller mindre störda på mer eller mindre schablonmässiga sätt. De som klarar sig bäst är birollerna, den allra bästa är Anna Bjelkerud som med sin kallskänka faktiskt lyckats pensla fram en trovärdig person. Den fackligt aktiva Maggan med sin son och hans dagmamma bildar också en lovande liten trio och när Peter Dalle uppträder i samma scener som Suzanne Reuter börjar de faktiskt lira en smula. Trots alla påkostade tagningar så svänger det dåligt om Vår tid är nu och det är synd varje gång våra licenspengar inte blir tillräckligt väl investerade. 
Kan det vara så att den skickliga yrkeskår som fanns och fick jobba mer regelbundet med dramaproduktioner är ersatt av kommersiellt styrda produktionsbolag som utnyttjar arbetskraft istället för att medverka till att alla inblandade får lära sig den palett av yrken som en riktigt lyckad film eller teveproduktion drar till sig?

Men den värsta  kalkonen som SVT plockat på sistone är ändå den s k bildningsresan med Liv och Horace. Den var dålig redan första svängen, nu är den usel. Fotografen verkar avsky både Liv och Horace och har gått i allians med redigeraren, eller är de bara yrkesmänniskor som har bara tappat intresset? Ingen tål den typen av närbilder som tangerar pormasksteve och särskilt inte med ett utpräglat radioansikte som Horace Engdahls. Inte nog med den fjantiga tonen mellan Liv och Horace, de har dessutom korsat denna exkluderande intimitet med ett arrogant uppifrån perspektiv som inte alls funkar. Trots alla vackra platser de besöker är skönhetsupplevelserna få och trots att dessa två minst sagt hyfsat bildade personer borde kunna leverera ett smatterband av tänkvärda tankar och kommentarer, klarar ingen av dem av att säga något på ett sådant sätt så att det verkligen väcker intresse.
Liv Strömquist borde snarast återvända till sitt ritbord och skriva fler bildande vassa böcker. Var Horace ska ta vägen efter alla skandaler i Svenska Akademin kan man ju fråga sig men han sitter väl säkert i sin stol. Så dålig TV har dessa s k kulturpersonligheter medverkat till att jag trots ett starkt engagemang för både bildning och resande uppbragt stänger av teven.
Tacka vet jag Finland från ovan och Dox: Human.
Några som verkligen lyckats med sina projekt är Stefan Julén i Kärlek på ryska och Maud Nycander med Citizen Schein. Det är bara att gratulera!