Jo advent betyder ankomst, det
inpräntade min gamla pappa i den 5-åring som var jag för länge sen. Men vad är
det vi väntar på egentligen?
Att Greta Thunberg ska frälsa världen
från klimatkatastrofer medan majoriteten konsumerar på som om ingenting har
hänt? Allt medan storföretagen fortsätter att exploatera Moder Jord och förstör allas vår livsmiljö med att förgifta luften, vattnet och jorden eller lura
skjortan av någon fattigpensionär som behöver prata, annars skulle han aldrig
lyfta luren. Jag bara undrar.
I går visade sig äntligen solen efter
att ha gömt sig bakom bastanta gråvädersmoln hela november. Rovfåglarna verkade
ha suttit bakom någon gran och kurat, men gett sig i väg ut i världen igen. Helge
å ligger spegelblank, någon har ställt ut en ljussmyckad gran i vattnet. En
fiskgjuse frigör sig från sin långa väntan och flyger längs vattnet där trädens
siluetter liknar ett broderi av Britta Marakatt-Labba.
En rödstjärtad glada glidflyger tätt
ovanför fordonet jag färdas i, gör en extra gir och visar upp sin stiliga fjäderdräkt som en äkta scenkonstnär med hela Skåne som arena. Från andra hållet kommer strax en brun
glada, en årsunge som fått span på något byte i diket och beter sig som en
mycket hungrig Kamikaze pilot, fast helt utan den gudomliga vinden i vingarna som brukar
känneteckna gladan. Fågeln ser sig generat om och skakar snabbt av sig sin klumpighet.
Vid snart sagt varje stolpe eller
trädsiluett sitter en vråk, en falk eller en hök och solar sig i väntan på, vadå? En fasantupp vilar sig på ett gärde, mitt emot står en klunga hästar runt
sin foderautomat, djuren bildar en blomma med sina kroppar i skönstrikt femklöverordning.
Vi är på väg mot havet och ska vandra
längs åsen vid Östersjöns vatten medan vågorna sköljer in mot land och den där
gudinnliga solen värmer oss ett tag. Vid Viby där man säljer potatis och annat
smått och gott i en gårdsbutik saktar vi in.
I led mot led står tre storkar
mitt emot tre andra storkar. Tillsammans ser de ut som om bygdens folkdanslag redan
ligger i hårdträning inför midsommarfesten, de går mot varandra i noggranna koreografiska turer.
Marken är friskt grön fast det är jul
om några veckor, här och där har vattenpussarna frusit till is och bildar
mönster som någon har trampat sönder.
Vi vandrar, hälsar på krumma
furor som formats av vinden genom årens gång. Stränderna som är överfulla av
turister sommartid ligger i ensamt majestät medan vågorna rullar in. Sidensvansar
och andra har plundrat rönnbären som sist vi var här dignade längs grenarna.
Trut och mås flyter i stim på vattnet, men är alldeles tysta, inget skränande
här inte. Skåne är bäst så här års, när det är folktomt och tyst som om den
verkliga världen får andrum utan människofasoner och oljud. Det är bara våra
steg som hörs och dyningen som får havet att våga sig mot strand.
Vilken slags ankomst vill vi ha i
advent, vad väntar vi på? Är det medkänslans mildhet eller utbyggnaden av 5G?
Är det järnvägar i hela landet, vattenledningar och avlopp i full funktion
eller självstyrande bilar? Är det äldreboenden där duktiga kockar lagar
närodlat till våra gamla som varit med och odlat grönsakerna i trädgården intill? Eller är det
svarta fredagar med ”billiga” prylar att köpa på nätet? Väntar vi på en
barnomsorg som får kosta, där vi faktiskt bryr oss om det uppväxande släktet, eller föredrar vi
ungdomsgäng som plockas upp av kriminella ligor? Vill vi flyga hit och dit, köpa ditt och datt, utnyttja allt som går att utnyttja, eller vill vi leva i varsamt förbund med allt som är heligt i skapelsen och anpassa oss till det som ger livsrum i 7x7x7x7x7x7x7 generationer framåt?
Jag bara undrar.
På väg tillbaka till vårt basläger
flyger en fasantupp farligt lågt, det är så sällan fasaner flyger, kanske är
det ett gott tecken. Himlens hud är täckt av moln, en drake jagar ett monster
eller är det en flock med lamm?
Jag bara undrar.
