Äntligen konståkning och nu har Svt för en gång skull samlat ihop sig till generösa sändningstider från EM i Moskva. En får tacka.
När man lidit med osäkra tonåringar som förlorat sin isprinsessedröm i ett misslyckat åk kommer belöningen: Carolina Kostner. Hon har fyllt 30, det här är hennes 14:onde EM. Isen är orörd när hon skrinnar ut och ger oss en gåva. I sitt kortprogram kan hon väva dröm med verklighet, teknisk skicklighet med avtryck från sitt innersta. Hon glider in i berättelsen, den handlar om skräcken över att bli lämnad och bönen om att förbli sedd med kärlekens blick, musiken är en älskad sång på franska. Hon ger oss 2 minuter och 40 sekunder näst intill saligheten.
Han känns äkta på sitt eget vis Javier.
Sen är det uppvisningen, belöningen för att man skänkt sin tid och sitt engagemang till denna sammansatta sport. Här vill jag påstå att det var bättre förr. De enda som håller en utmärkt underhållningsnivå är just Javier, det fransk-grekiska paret och det ryska stjärnskottet Alina.
För övrigt är det direkt osmakligt att låta en 12-årig flicka åka till
"Big spender." Känner varken tränare eller det ryska konståkningsförbundet till vad låten handlar om? Att de svenska kommentatorerna lät det passera utan kommentarer och dessutom pratar sönder den utmärkta finalen av uppvisningen är snudd på tjänstefel.
Det skulle vara intressant att höra ”pitchen” till ”Kulturveckan” SVTs nya satsning i kultursvängen. "Fånigt, ytligt, osäkert och ängsligt flirtande med en ung publik som inte finns?" Jessica Gedin som skött Babel med den äran har förbytts till tråkig ”sidekick” vid sidan av en ännu tristare programledare. Nästa programledarpar lyckades hålla samma röriga och ointressanta nivå. Det skulle förmodligen vara betydligt mer givande att köra Nike, Röda Rummet eller Bildjournalen i repris eller så skulle man få en obehaglig forntidschock. Det är hur som helst hög tid att beslutsfattarna på SVT fattar vilka som faktiskt tittar på TV. "Kidsen" och majoriteten av svenskarna är ute på nätet och samlar bekräftelsekickar eller bekräftar sina fördomar. Kulturredaktionen borde vända sig till sin trogna publik som förmodligen är folk i medelåldern som inte orkar ränna ut och konsumera kultur eller inte har råd men som däremot har en massa erfarenhet och dessutom en hel del mellan öronen. Så det handlar om att hålla en anständig tilltalsnivå och ett innehåll som är värt licenspengarna. Varför ägna sig åt en undermålig diskussion om Vårsalongen i studion istället för att ge sig dit och via en bra fotograf visa vad som faktiskt hänger på Liljevalchs 2018 och låta detta ta lite tid? Om det är folk med kulturskräck eller nya svenskar man vill nå så krävs också hög kvalité på innehållet eller en helt annan typ av program.
Liselott Watkins möte med Sigrid Hjertén blir ju intressant främst för att Hjertén är en lysande konstnär och kolorist. Liselott däremot var för mig en ny bekantskap och hennes konst inte alls min kopp te, men intresset för Sigrid Hjertén kändes äkta.
K-special om Leonora Carrington däremot gav massor av mersmak. Det är närmast kriminellt att det s k västerlandet ignorerat denna makalösa konstnär i mer än ett halvt sekel.
Apropå programledare, varför denna vurm år ut och år in för att färga håret lacksvart när man är råttfärgad svensk och uppträder i TV? Hade hoppats att Daniel Sjölin skulle våga vara sig själv och kunna hålla en högre intellektuell nivå som utfrågare i Idévärlden än sin föregångare. Istället kopierar han den fula frisyren till ännu ett ansikte som skär sig med den där knallsvarta kalufsen som förmedlar en beklämmande känsla av att inte duga. Vad är det för fel på cendré eller 50 nyanser av grått? Huvudsaken är väl att samtalen blir intressanta? Det hysteriska hårfärgandet bland folk som syns i rutan ger sorgliga signaler oavsett om de blonderar sig eller tvärtom, det göder dessutom en kemikalieindustri som man borde strypa.
Samtidigt som främlingsfientligheten sprider sig, vilket pågått de senaste decennierna, verkar den s k kultureliten inbilla sig att det är politiskt korrekt att färga håret svart som om det skulle vara någon slags solidaritetshandling. Egendomligt, minst sagt.
Synd att Idévärlden funkade så pass dåligt, diskussioner kring existensen behövs verkligen i dessa tider när de flesta verkar ha förlorat kompassen. Det måste väl finnas någon nu levande i Sverige boende forskare, tänkare eller konstnär som skulle kunna skapa en acceptabel intressenivå under en liten TV-timme? Bodil Jönsson, Dick Harrysson och Marianne Lindberg De Geer kan knappast vara de enda?!
Det är emellertid högst oroväckande att inte dagens forskarhjärnor är mycket mer inställda på att hitta smarta miljölösningar för kommunikation som skyddar Moder Jord och hennes invånare från katastrofer istället för att mixtra med robottyper som ger sig på sin husse och hotar människan istället för att hjälpa henne.
Ibland går det åt rätt håll. Jag gav kulturveckan en ny chans och den här gången var det fullt uthärdlig tittning mycket tack vare besök av Ingrid Elam, Martina Montelius och Jenny Jägerfeld. Framför allt Elam tillförde en hel del och här hamnade Jessica Gedin åter på hemtam bana.
Till sist en eloge till skådespelarna i svart som tillförde något verkligt viktigt till Guldbaggegalan. Sorgemarschen där våra scenkvinnor går tillsammans över röda mattan och manifestationen när några av dem äntligen säger det som behöver sägas med allvar och pondus värmde ett gammalt kämparhjärta.
