I rododendron-tider vill man gärna fara till Sofiero. Han som var kung när jag var barn älskade stället och det är lätt att förstå. Så länge ett land kan vårda sitt kulturarv så finns det hopp. Det var kronprinsessan Margareta som anlade trädgården vid Sofiero i början av 1900-talet och folk fortsätter att strömma till denna trädgårdspärla där vilda ädelskogsraviner möter imponerande odlingar av rododendron, fruktträd och andra vackra växter. Jag hade bespetsat mig på en fridfull fotopromenad med skönheten som sällskap.
En vanlig mulen måndag i maj hade en hel del folk hittat dit. Men någon större frid och ro fanns inte att hämta. Trädgårdsarbetare körde på gångvägarna med sina traktorer, en nyfiken skånska hade invaderat guldfiskdammen med sitt högljudda telefonpratande där hon frågade ut en bekant om allehanda svängningar i privatlivet. En helikopter hovrade över området och en hel del fordon körde förbi utanför murarna, några bilar tog sig även in till slottsplanen.
Det skulle kanske vara en god affärsidé att införa tysta besöksdagar ett par gånger i veckan? Eller åtminstone uppmana besökarna att redan vid entrén skruva ner pratvolymen och stänga av sina mobiltelefoner? Det går säkert att sälja stillhet för samma pris som nu, 110 kronor kostar entrén.
