I afton pågår en ljusfestival i Globen för att fira ett nytt år i den iranska sfärens tideräkning.
Intressant att Svt sänder så att vi som inte kan vara på plats ändå får njuta av fantastiska artister.
Två män spelade gitarr, en annan man sjöng medan en svenska hanterade sin nyckelharpa i fullt samspel med hans sång som jag inte förstod ett ord av, ändå gick den fram.
Musik är väl världens mest internationella språk. Det korsar gränser och forsar fritt in i våra hjärtan. Musik som havsvågor där olika innanhav och vikar förenas till ett hav. Människan är makalös när hon tillåts mötas med musik, det är här vi kan förstå varandra, inse att vi hör ihop med den skapelse vi är satta att värna och förvalta aldrig utnyttja och förstöra.
Om kärlek varit en växt kanske den skulle ha funnits i havet, låtit sig spolas upp på land och funnit nya livsformer. Tänk om vi kunnat så och skörda kärlek, torka den som svamp och smula ner den i soppan.
Men är det inte skönheten som en symbol för kärlekens växt vi söker med vår trädgårdsodling där blomster och grönsaksplantor kan frodas sida vid sida till fägringstavlor för våra sinnen och mätta vår hunger.
När började kriget, när uppfanns dödsstraffet, tortyren, förtrycket och översitteriet?
Fanns det en tid före ondskan, en Kärlekens tid. Eller är livet oundvikligen sammanfogat med den onda rädslan, den som framtvingar sin ständiga frånvaro av respekt, ansvar, omdöme, hänsyn och tillit.
Måtte den kärlek som föder själva sången till livet alltid segra i var och en av oss.
Hoppas går ju.
