GOTT NYTT NÅDENS ÅR 2016

ÄNNU ETT NYTT NÅDENS ÅR

ÄR DET DÅ VI ÄNTLIGEN SKA FÖRVANDLAS

ÄNTLIGEN FÖRSONAS 

GLOBAL JULKLAPP

Så är det globala klimatavtalet sjösatt, men hur kommer det i hamn, 

i tid?

Naturen gör som hon vill, lyssnar inte till klimatförhandlare i Paris hur skickliga de än är. Naturen reagerar och regerar oss antingen vi vill eller inte.

Kanske är det därför maktens män eggats att tämja Naturen, tvinga henne att underkasta sig och leverera sin rikedom trots att man för länge sedan borde ha insett att Moder jord slår tillbaka mot dem som våldför sig på henne. Men det är inte förövarna som drabbas specifikt - utan alla. Frågan är bara när.

Vilket land kommer att stå överst på prispallen när det gäller att skapa ett fossilfritt samhälle? Och hur ska vi på bästa sätt nå dit? Vad gör du för att bidra?

Jag har inte flugit sedan 1994, ätit sparsamt med kött och t o m varit vegetarian i sju år. Jag har kompost, lever på landet, odlar till husbehov, reser minimalt.

Men framför allt ägnar jag mig åt en mödosam inre resa. Här handlar det om att bli av med en massa inpräglad smärta, dechiffrera destruktiva mönster och rensa ut sviterna efter plågsamma olyckor och trauman. Fast jag hoppats i åratal på både solceller och elbilar, har jag inte råd att investera i den förnybara framtiden.

Allt från solenergi och miljövänliga fordon, till mat och kläder behöver vara av god kvalité, billiga och tillgängliga för alla. Allt som skadar miljön ska kosta multum. Men vem ser till att det blir så? Politikerna? Fack och industripamparna? Riskkapitalisterna? Krigshetsarna? Bankirerna? Knappast, det är på dig och mig och oss allihop det hänger. Det finns så många smarta lösningar, så oerhört mycket som alla skulle tjäna på i fall vi ställde om till ett grönskimrande kretsloppssamhälle med röda solidaritetsbårder.

Varför inte börja med Medborgarlön helt enkelt och lika lön för lika arbete globalt? En enda fackförening och samma pris på varor och tjänster överallt. 
Ett världsmedborgarskap och ytterligare ett i landet vi råkade födas. Och så solkraft, järnväg och elbilar, känslomässig utbildning, kultur, miljö & människovård, skola och omsorg till alla.

Moder Jord skulle sannolikt tacka för denna Globala Julklapp. Vad tror du?

GOD JUL

OD TILL DEN DET VEDERBÖR

Maktmissbruk straffar sig alltid, oavsett om det sker inom familjen, i skolan, på arbetsplatsen eller länder emellan.
Vi kan inte skydda oss mot konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck i fall vi låter det pågå.
Förtryck börjar i varje misshandlat barns hjärta och sprider sig ut i samhällets blodomlopp. Den bästa investeringen mot terror vi kan göra är att förmå oss själva att odla våra relationer i kärlekens mylla. Det är ett långsiktigt arbete som kan ta generationer. Det kan också gå fort som när Berlinmuren föll.

Första steget för att bryta förtrycket är att inse vad man har gjort sig skyldig till och be offret om ursäkt.

Nästa steg är att kontinuerligt arbeta för försoning genom att mötas och lyssna på varandra. 

En kör, en orkester som repeterar och ger konserter som alla andra körer och orkestrar, men vars medlemmar är rekryterade från stridande parter. Det kunde vara modellen för oss alla. 

I fall vi tränade våra barn i medkänsla och förståelse för oliktänkande skulle vi få ett uppväxande släkte som kunde lösa konflikter utan våld. Alla behöver en känslomässig utbildning. Det tar tid att förändra sina mönster och granska sina fördomar för att byta ut dem mot insikt och solidaritet.

Om alla multinationella företag som skändat Moder Jord och hennes rikedomar steg fram och offentligt bad om ursäkt för sina brott samt satsade sina miljardvinster på att återskapa korallrev, regnskogar, ren luft, friskt vatten och bördig jordbruksmark skulle vi få en grogrund för människosläktets läkning.

Gruvindustrin, oljeindustrin och många andra är skyldiga samer och all ursprungsbefolkning jorden runt en rejäl ursäkt. Tänk om de faktiskt tog sitt ansvar och förenade med alla presidenter gjorde avbön.

Om världens ledare bad om ursäkt för krig, lidande och invasion som de och deras företrädare åsamkat - är det en dröm?

Inga soldater i världen kan skydda oss mot skräckens terror. Inga krig och bomber kan få bukt med krigets konsekvenser genom fler våldshandlingar. Ju förr vi som mänsklighet inser det och ser till att utbilda oss själva och varandra desto bättre. Vi behöver transformeras och ta oss ut ur skräckens minfält och in i kärlekens ansvarstagande trädgårdsmästeri.

Inget torde vara viktigare än att växa in i den processen. Om varje förälder som förtryckt sitt barn börjar med att be om ursäkt, då är vi igång.

ALLHELGONATRÄD

Jag sörjer mina träd. När jag vandrar genom kalhygget bredvid vår skog finns bara stubbarna kvar. Tallar och granar, björk och rönn, asp och sälg som jag hälsat på varenda dag i flera år är borta. De var inte mina träd, men de var mina vänner. En höst och en vinter fotograferade jag stubbarna som var kvar. De blev som gravstenar på min skogskyrkogård. Varje träd lämnade sitt speciella avtryck. När frosten lämnade spår framstod mönster.

Jag sörjer att människor i landet där jag är född bränner hus där människor i nöd skulle ha bott.

Jag sörjer och jag anklagar alla dem som startar krig och alla som låter dem hållas. Jag anklagar alla dem som tvingar in människor i död och förtryck och ut på flykt. Alla dem som sårar en människa så djupt att det tar en livstid att läka. Alla dem som skadar vår Natur så illa att det hotar vår planet och allas vår överlevnad.

Så vilka går fria?

Det är stilla i trädgården i dag, ingen vindil flyttar om bland löven. Bara fåglarna flyger mellan foderautomat och trädkronor. Deras vingar ristar tecken i det stora grå.

Jag gläds åt alla dem som hjälper en medmänniska i nöd. De som stickar sockor och lagar mat, de som skänker sina saker till behövande. De som öppnar sina hem och lyssnar till den förtvivlade. De som sjunger tröstens visa.

Vem står utanför denna krets av medkänsla? Vad får det för konsekvenser?

Om vi kan hjälpa varandra att läka våra sår kan hela skapelsen bli läkt.

PÅ SPANING EFTER DEN HELHET SOM FLYTT

En tragedi har drabbat oss och vi tänder ljus för offren i Trollhättan.

Samtidigt pekar media ut gärningsmannen som en ”ensam galning”. Men var han det? Han har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott, ingen tvekan om den saken.

Men det handlar om ett strukturellt problem som är betydligt mer komplext. Den politik som har bedrivits i Sverige de senaste 10-15 åren är en massiv nedrustning av barmhärtighet och moraliskt ansvar. Detta har sparkat ut fler och fler människor i vanmakt.

Nu strömmar nya människor i nöd in i landet. En del av dem som redan bor här och själva är utan bostad eller drabbade av sjukdom och arbetslöshet behöver hitta syndabockar. De kräver en måltavla, någon att projicera sin vanmakt på. Har man prickat in sina syndabockar går det lätt att förvandla dem till en ansiktslös massa, göra dem farliga och renons på goda egenskaper och därmed rättfärdiga sin åsikt.  

Fenomenet är gammalt. Hitler gjorde det i förfärande skala. Lille Adolf var månne ett misshandlat barn som krävde hämnd. Istället för att anklaga sina föräldrar och ställa dem till svars startade han ett förödande krig. Han fick med sig en kränkt nation och en armé som dödade, lemlästade och traumatiserade miljontals människor.

I Sverige har vi förskonats från krig i 200 år. Men vi ger oss på våra sjuka, fattiga och tjocka. Men vilka är det egentligen som mjölkar systemet? Yrkespolitikern som lever på bidrag, skattesmitaren, riskkapitalisten som plundrat den svenska skolan och vården eller sjukpensionären?

Jag antar att alla då och då gör sig skyldiga till att anklaga och döma, särskilt när vi blir rädda och pressade. Tack och lov är det få som mördar eller anlägger bränder för att få ur sig sin frustration. Men det händer som bekant att känslomässigt kvaddade personer tar till vapen. De våldtar, de misshandlar och de dödar.

Offren som blivit invaderade värjer sig instinktivt mot invasion. Det går per automatik helt utan logiska argument. Om en enskild individ eller en hel nation ska kunna befria sig från sina trauman krävs långt och idogt arbete. Det krävs mod för att växa.

Så länge vi tror att tragedier som den i Trollhättan går att hänvisa till en ”ensam galning” kommer vi aldrig till rätta med problemen. Så länge vi förnekar det strukturella förtrycket och utser syndabockar får vi finna oss i att drabbas av upprepade tragedier. Våra destruktiva mönster går inte bort om vi inte har modet att se dem och bryta dem.

FLYKTINGSSTRÖMMAR och FRAMTIDSDRÖMMAR

Det var länge sen sist. Men nu har både Edith och jag funderat en smula.

1968 startade jag en skoltidning tillsammans med en handfull andra tonåringar. Det som engagerade oss då var hur vår skola skulle förbättras, att krigets vansinne borde stoppas och att miljöförstörelsen måste utplånas.

Och vad har hänt på 45 år kan man undra.

Hans Rosling är positivist, han menar att utvecklingen går framåt. Jag frågar mig ofta vad utveckling är. Rosling visar sina färgglada statistikbubblor likt ett lyckliggjort barn. Och visst är det lätt att gilla Rosling. Men det är knappast hållbart att i längden spotta ut tvättmaskiner, bilar, datorer och andra så kallade välfärdsmarkörer åt alla, om vi inte också ser till att skaffa hållbara drivmedel till vår globala maskinpark. Dessutom behöver vi få in alltihop i ett kretslopp där material kan återvinnas om och om igen.

Men framförallt handlar det nog om att ändra våra värderingar på djupet och att sätta fart på den mentala revolutionen som behövs.

Jag antar att alla fördomar och all miljöförstöring börjar på insidan. Vi behöver ett mentalt raketbränsle för att skona vår värld från det sämsta i oss själva.

Edith kommer besök. Hon har snubblat på sina gamla käpphästar och är arg.

”Du dom där pengarna som patron Persson snodde från pensionsfonderna, vem ska lämna tillbaka dom?”

Hon drar irriterat i sin hängselkjol och ser anklagande på mig.

”Dom har nog pensionsförvaltarna redan spelat bort på börsen, ” säger jag uppgivet.

”Alla skattekronorna bankerna snott åt sig i varenda kris, var finns dom nu?”

Jag försöker avleda henne med en kopp kaffe men nu är hon igång.

”Jag sa åt Svea i kröken att gå och sätta sig utanför ICA och tigga.” Jag sätter ner kaffekoppen med en smäll.

”Varför då?”

”Jamen hon har ju inte råd att gå till tandläkaren, spelar hon rom kanske hon får gå dit gratis.”

Jag skakar på huvudet och ser ut genom fönstret. Det regnar.

”Sveas ungar bor hemma fast de snart fyllt fyrtio alla tre.” Edith kliar sig i huvudet.

”Säg åt dina grabbar att bli muslimer”, sa jag. ”Sen kan de kriga åt IS, då får de lägenhet av Mona Sahlin när de kommer hem.”

”Men Edith det var väl inte så hon menade.”

”Jamen, hur menade hon då?”

Jag suckar, reser mig och tar fram en kaka till. 

”Hur länge sen var det du köpte nya kläder Edith, ” undrar jag och ser på hennes urblekta hängselkjol.

”Nya kläder, du är inte klok. Dom har ju någon stackare i Bangladesh suttit och sytt för slavlön medan han Mauritz tjänar storkovan. 

”Men Edith, kläder kan du ju köpa på nätet i andra hand. 

Jag ställer kopparna på diskbänken. Men Edith ger sig inte.

”Varför hamnar inte riskkapitalisterna i finkan när de tagit pengarna som ska vara till skolan och vården?”

”De som hade makten gjorde det lagligt att lägga beslag på våra skattepengar ”, säger jag trött.

”Kan dom inte läsa, ” klipper Edith av. De tar ju från de fattiga och ger till de rika. Det är ju helt bakofram. Nej fy farao, ge alla ungar en bra skola och bygg hus åt folk med solceller på taken och laga järnvägarna istället för att förstöra allt som morsan och farsan slet ihjäl sig för att bygga upp.”

Edith reser sig och går mot dörren. I farstun vänder hon sig om.

”Jag tycker att USA borde skicka sina lyxkryssningsfartyg till Medelhavet och plocka upp flyktingarna. Sen kunde dom snacka förstånd med alla andra som slåss och så bestämma att de ska sluta kriga på direkten.” Edith stänger ytterdörren med en smäll.

Ja jösses, vad ska man tro om framtiden. Finns den?

Förra veckan verkade det faktiskt som medkänslan gick igen. Men nu byggs det nya murar. 

Hur lång tid ska det ta att genomskåda dem som lagt beslag på jordens resurser, ställa dem till svars och se till att de delar med sig? 

Vad är sjukt och vem är frisk kan man fråga sig. Och vad i hela friden är det för motståndskraftig mekanism inom oss som gör att vi sätter oss över andra och hittar nya syndabockar att skuldbelägga, förfölja, kasta ut eller mörda?

Vi behöver få möjligheten att läka våra sår allihop. Då kanske vi kan förvalta skapelsen istället för att skövla den.

Om vi hjälps åt har väl de flesta förmågan att öppna huvudleden mellan hjärnan och hjärtat och öva oss i medkänsla. Fler och fler verkar glädjande nog fatta den galoppen. Om det sprider sig kan vi äntligen få en utveckling värd namnet.

Vi som var tonåringar 1968 och trodde på en bättre värld kanske kan dö i frid när den tiden kommer, fulla av framtidstro för kommande generationer.

DÖDEN

Smällen i fönsterrutan är så skarp att jag trodde köksfönstret skulle krossas. Jag springer ut från badrummet, genom hallen, över köksgolvet, bort till den gamla träsoffan och tittar ut genom nedersta glasrutan. Utanför ligger en hackspett. Kastar på mig en varm tröja, kliver försiktigt ut genom dörren och bort till södersidan av huset. Snön har äntligen tinat, solen skiner, de första snödropparna står i en klunga kring ett av de gamla äppelträden. Hackspetten ligger orörlig på grusbädden där vi brukar sätta fram trädgårdsstolarna på våren och dricka elvakaffe i lä av den faluröda stugväggen.

Jag lyfter varsamt upp fågeln, hoppas att den ska ruska på sig och flaxa iväg. Men huvudet hänger slappt och blicken är tom. Den har kraschat in i fönsterrutan och brutit nacken, ser den våta fläcken där några fjun vajar i vinden.

För en liten stund sen satt vi vid köksbordet och åt frukost. Vi la märke till hackspetten eftersom den klättrade ner för stammen av äppelträdet, hoppade fram till bädden av solrosfrön som småfåglarna släppt på marken och åt så försynt. Den här hackspetten var inte lika kaxig som hackspettar brukar vara, trots att det var den större varianten: Dendrocopos major. Vi följde fågelns förehavanden en stund. 

Pratade om Nils Horner, att vi saknar hans röst, att han fattas oss. 
I dag är det ett år sedan han mördades på en gata i Kabul. Så tunn den är, hinnan mellan livet och döden.

VAD VÅGAR VI SE?

Hur långt in i oss själva vågar vi se, 

hur långt in i någon annan, 

hur långt bort i universum, 

hur djupt ner i havet, 

in i jorden, 

bortom orden. 

Vad vågar vi se och hur ser vi på den som gått sönder?

Varje vår lagas världen, blommar, bär frukt och dör in i vinterns vila.

Vilken generation blir den första som går miste om frukterna och årstidernas rytm?

Stenens öga sköljs rent av havet, 

så länge inga kaptener går på grund, spräcker skrovet och förorenar vattnet,

så länge vi lyckas bärga plasten, elsoporna, microskräpet och skapar en kontinent med nya sätt att leva.

Så länge ejdern ruvar sina ägg

så länge fisken lägger sin rom

så länge livet överlever människans vansinne har vi chansen att se vad som gått sönder och laga det värsta.

KONSTÅKNING och YTTRANDEFRIHET för VEM?

EM i konståkning pågår för fullt i Globen. Sverige har tre bra soloåkare med i tävlingen. Systrarna Helgesson har precis placerat sig som fyra och femma i finalen, vilket kommer att göra dem legendariska. 

Men Sveriges Television sänder inte. Istället har TV4 kapat åt sig rättigheterna och tävlingarna hackas sönder av reklamavbrott. Det är synd tycker jag och dystert.

När konståkning är som bäst som på Stéphan Lambiels tid är det svårslaget. Det bästa hos oss finner i högtidliga stunder sin mest delikata form via konsten. Den mjuka sårbara människan som ska samarbeta med isens hårda element är fascinerande i sig. Under fyra intensiva minuter vävs musikalisk följsamhet och en ödmjuk förtjusning över att tänja kroppens förmåga till rörelse ihop till en enhet som kan ta andan ur en. Åratal av träning ligger till grund för dessa fyra minuter. Och när allt stämmer skriver skridskoprinsar och prinsessor magi. Varenda detalj är viktig, inte minst kläderna. En föreställning, en berättelse i miniformat av yppersta klass det är vad dessa makalösa åkare gav oss. Lambiel, Yagudin, Aliona Savshenko/Robin Szolkowy, Nathalie Pecherat/Fabian Bourzat, Brian Joubert, Kiira Korpi och några till. Då var det helheten som belönades. 

Idag handlar det mer om att hoppa in så många tekniska poäng som möjligt och konståkningen har blivit tråkigare. Den håller på att mista sin magi. Viktoria Helgesson är en av dem som håller traditionen levande. 

För det fick hon en 5:te placering.

Vintern kan inte bestämma sig. Väderleken kastar sina hög och lågtryck hit och dit. Det gör ont i skadade leder och halkan knäcker lårben och strålben, för snöröjningen var också bättre förr.

Det blev en förfärlig inledning på 2015.

Nu mer än någonsin behöver vi förändra vår inställning till hur vi bygger vårt samhälle. 

Våldet utlöser inte sig själv. Våld kommer någonstans ifrån. Våld växer kring ett sår. Och många är de människor som är sårade. Om vi vägrar läka våra sår leder de förr eller senare till tragedier.

Om maktens män vägrar fatta att den fatala brist på jämlikhet som styr vår värld matar våldets monster kommer det att förvärras. Det hjälper inte i längden att bara marschera för freden. Miljontals människor världen över demonstrerade sin avsky inför våldet söndagen den 11 januari. 

Och vi behöver den typen av stora manifestationer.

Men var marscherar man för alla kränkta barn, alla våldtagna kvinnor och alla krigsoffer världen över? Var marscherar man för fattiga, sjuka, övergivna, utslagna och oskyldigt dömda? Var marscherar man för allas vår rätt till ett värdigt liv fritt från våld och maktmissbruk?

Om alla människor verkligen har lika stort värde skulle vi för länge sedan fördelat jordens resurser någorlunda rättvist. 

Ingen skulle ha tillåtits att förgifta vår luft, förorena vårt dricksvatten, fiska ut våra hav och förstöra våra grödor. Ingen skulle få utnyttja andra som slavarbetare för att tjäna miljarder och stoppa pengarna i egen ficka. Ingen skulle någonsin få starta krig.

Hur kommer det sig att människan som är i stånd till att uträtta makalösa saker fortfarande är så styrd av sin rädsla att hon inte klarar av att hålla fred?

Om varje barn får all den näring ett barn behöver och dessutom får behålla sitt sanna värde och lär sig att konstruktivt lösa konflikter, skulle krigen självdö.

Vem tjänar pengar på krig och konflikter? Vem tjänar pengar på människans svarta hål inombords? 

Jo vapenindustrin, konsumtionsindustrin, bankerna, börsen, reklambranschen, mode och mediemongulerna som styr våra värderingar.

Så länge vi inte vågar se vad vi är utsatta för och protesterar - så länge kommer vansinnet pågå.

Vill vi rädda oss själva och våra barn är det hög tid att förvandlas från inskränkta fördomslarver förblindade av våra inpräglade puppors destruktiva mönster till fritt flygande fjärilar som dansar Kärlekens lov.