DEN TATUERADE MEDBORGAREN återanvänd skiss skriven i månaden maj 2014.

Dessa mönsterprydda armar som syns allt oftare, blottade, utsmyckade med symboler och förlagor från en svunnen epok, ett seriemagasin, ett vandrande klotterplank eller en rymddystopi om framtiden.

När jag var liten var det bara fängelsekunder och sjömän som var tatuerade och de smög med sina ornament som ofta blivit till på fyllan i någon hamnstad långt hemifrån. En slarvig blåkopia av ett hoppets ankare, de tre luffarpunkterna mellan tummen och pekfingret eller en pinuppa på insidan av överarmen som rörde sig skabröst då musklerna spelade men som vanligtvis hölls väl dold under skjortan.

Ett halvt sekel senare finns tatueringar på var mans arm och kvinnorna är inte långt efter. De inetsade bilderna väller upp kring nacke och hals. Några väljer att täcka hela kroppen med tatueringar, hudens bleka färg är utplånad och förvandlad till en svetteduk där galleristen kan mana fram en utställning, bara genom att klä av sig naken. De flesta etsar in blygare bilder under ena skuldran, en fjäder, en blomma eller den älskades namn. Tatueringstrenden går som en löpeld över landet. Folk vallfärdar till skickliga tatuerare. En del far ända till Bollnäs för att bli stuckna av en särskilt kunnig hantverkare som övat in en ovanlig motivkrets. Urvalet är oändligt, ändå blir resultatet egendomligt homogent. Trenden har hållit i sig så länge att det blivit ett fenomen. Flertalet under fyrtio har någon form av utsmyckning på sin hud. Är vi så osäkra på vår identitet att vi måste skylta med den över hela kroppen?

Eller är det smärtan över våra svek vi vill åt i kombination med att marknadsföra oss själva. Vi ska ju vara vandrande reklampelare med eget varumärke. Det gäller att välja kring smörgåsbordet av identiteter och vardeklarationer, ta för sig av det som ger högst statuspoäng. Med vår gravt glorifierade identitet, ger vi oss ut på nätet och fiskar efter flest tryck på ”gillaknappen” Vi ska vara duktiga entreprenörer som villigt låter oss sugas ut av storkapitalismens lobbyister som vi tror är tillräckligt högt upp i näringskedjan. Det är dem som lider av vanföreställningar, tror att de är så mycket mer värda än alla andra och därför har rätt att bära sig åt hur som helst mot vem som helst bara de tjänar massor av pengar för egen del och behåller makten över majoriteten. De som vill kopiera just det framgångsreceptet massproduceras i allt snabbare takt. Under sig har de myriader av människor som säljer vad som helst och vem som helst för att få vara med bland dem som räknas.

Men någonstans inom oss ömmar det och uppblåstheten som vi skaffat oss på andras bekostnad skaver. Det kostar på att vara utsugare och någonstans måste smärtan pysa ut. Så varför inte unna sig att gå till en trendig tatuerare som får sticka oss snyggt och systematiskt, leverera lite smärta i taget och dessutom måla om oss ända ut på huden. Plåga oss så att det känns, sticka hål på oss där det ömmar som mest, för den som vill bli fin ska lida pin.

Visst är det smart. Vi slipper känna den verkliga smärtan. Stanken från sveken när vi överger våra barn eller vänder ryggen åt arbetslösa ungdomar utan framtid. Varje gång vi ignorerar en tiggare eller ser åt ett annat håll när mobbarna härjar fritt på jobbet. Vi vill inte bli påminda om att vi sätter våra gamla på riskkapitalisternas äldreboenden där tant Alma och farbror Knut ligger fastcementerade i sin egen avföring, neddrogade av för mycket mediciner medan deras barn och barnbarn samlar på statusprylar och flyger med Ryan Air flera gånger om året för att kunna pricka av ytterligare en upplevelse på att göra listan innan döden skiljer dem åt. Våra skattepengar är stulna, välfärdssystemet på väg att kollapsa och Moder Jord kreverar. Hon visar sitt missnöje, blåser iväg sin vrede i en orkan, en översvämning eller låter folk svälta i torkan som drabbat vissa länder för tredje året i rad. Naturen hämnas utan urskiljning. Korallreven utanför Australien har redan bleknat. Kaskaderna av liv och form, färg och rörelse är utplånade. De giriga är så många, så gränslöst hänsynslösa, svältfödda i grunden, vägrar se hur deras företag skitar ner haven, jorden, luften, dricksvattnet. De ska bara ha, stå överst på framgångstrappan och kräva ännu mer framgång, ännu större vinster.

Ingen vanlig människa hinner väl bry sig om hur slavarbetare i Bangladesh har det. Huvudsaken är att vi kan handla billiga kläder på H&M eller Mullberrys, kläder som knappt täcker våra kroppar. Vi klär oss som småbarn i för korta kjolar eller i kortbyxor, för vi måste ju exponera våra sönderstuckna lemmar när vi blivit förvandlade till skyltdockor där tvivelaktiga symboler från någon bortglömd mytologi eller obskyr saga trängs bland drakfjäll, örnvingar och kinesiska tecken för framgång och lycka i evighet. Vi har inte tid att engagera oss och varför ska vi känna medkänsla med alla förlorare och offerkoftor som blivit sjuka eller arbetslösa. Solidaritet är ute, tatuera dig istället, då får du valuta för pengarna. Vi skiter i hur det går för gruvarbetarna eller naturresurserna, orkar inte bry oss i fall folk begravs under rasmassorna efter ett skyfall eller om miljön blir för evigt förstörd. Vi vill inte se att kvinnor fortfarande behandlas som lägre stående varelser, som ägodelar, att de våldtas och piskas. Att barn misshandlas av sina föräldrar eller säljs till pedofiler för att försörja de utsugare som familjen blundar för. Men om en griskulting mister sin knorr och svinen far illa i en djurtransport går ramaskriet genom landet. Fast det går fort över. Det är ju så mycket vi måste hinna med innan vi hamnar under jord. De flesta glömmer bort att de ska dö, det blir alldeles för besvärligt att tänka på. Andra orkar inte leva. De sitter på nätet och letar självmordssidor och följer lydigt instruktionerna för att ta sitt liv.

Men lite skämmigt känns det att vi slutat att bry oss om allt som är viktigt i livet. Att vi stängt våra sinnen och upphört att se hur våren förvandlar landskapet till en grönskans gobeläng. Att bonden ännu plöjer våra jordar för att vi ska få mjöl till brödet, potatis till sillen och spenat till salladen. Vi har lärt oss att förakta alla som jobbar med människor, små eller stora spelar ingen roll. De som sköter våra maskiner däremot får ordentlig lön för mödan. Fattigt folk som bor långt borta och sliter för att vi ska få färsk frukt till morgonfilen får sällan fira sin femtioårsdag. De är utslitna eller kvävs till döds av paraquat eller någon annan förbjuden kemikalie som fortfarande används i den s k tredje världen. Vi blundar för kemikalieindustrins lobbyister som motarbetar varje försök att skapa en bättre miljö. Bara vi får behålla vår egen bekvämlighet ger vi blanka fan i att en miljard människor svälter och dör i förtid, att större delen av vår natur skövlas. Att haven blir soptunnor för våra plastförpackningar som täcker ytor stora som Frankrike. Att korallreven dör och att jorden där vår föda ska odlas är utsugen och förgiftad av bekämpningsmedel, det vill vi inte veta. Det är för jobbigt. 
Då måste vi ju göra något för att stoppa det systematiserade vansinnet som pågår. Trots att all forskning pekar på att alla mår bättre av ett jämlikt samhälle där var och en får sina grundläggande behov tillfredsställda så ökar klyftorna mellan rika och fattiga och ravinerna öppnas mellan människor i pågående krig världen över. Vapenindustrin tjänar storkovan och kärnkraftsreaktorerna går för fullt trots att det är livsfarligt. 
Men vad gör vi när flyktingströmmarna från krigszonerna i världen invaderar vår egen bekvämlighetszon?

Tatueraren hjälper oss att lida lite lagom. Ger oss styrfart mellan dagis, jobbet – om vi har något och till gymmet – om vi har ork att gå dit och träna våra kroppar till ett skrytbygge att stoltsera med på nästa mingelparty.

När vi sitter framför datorn på jakt efter en statusuppdaterad partner kan vi spela med våra muskler och se på våra garnerade underarmar och fortsätta leta efter någon slags tillhörighet, en mening större än vi själva, något som äntligen väcker oss ur dvalan och fattar att det är nu vi ska göra något för att rädda världen innan den fullständigt rasar samman och vår väg från vaggan till graven bara blir ett enda stort avspärrat katastrofområde.

Det är då hon dyker upp i våra liv, Conchita Wurst, glittergudinnan från Österrike, dragartisten med stort D, inklämd i en laméklänning värdig Shirley Bassey.

När hon tar ton samlar hon med mäktig stämma Europa, fågel Fenix sveper sina vingar över oss allihop, gestaltar i en enda refräng vår längtan efter förvandling. All vår förnedring och alla våra fördomar smälter som upphettat bly en nyårsaftonsnatt och vi röstar fram denna konstruktion, denna sångens gudinna, denna skäggiga dam till överlägsen segrare i Eurovisionsfestivalen 2014. Det hjälper inte att några av världens ledare försöker förbjuda henne från att delta, hon vinner sitt livs seger.

Och vi sträcker våra händer mot majluftens flyktiga klarhet, lyfter telefonluren och brukar den lilla makt vi har att göra vår röst hörd och vi gör det vi längtat efter så länge, en solidarisk handling och äntligen är det rätt låt som vinner – igen. För Loreen började använda den verklighetsflyktingarnas jättearena som schlagerfestivalen har blivit och visade sin solidaritet med de förtryckta i Armenien. Och hon berättade en historia om helhetssyn och hopp om mänskligheten – trots allt.

Men varför i hela friden måste spektaklet kosta 70 miljoner?

Om fyra år är det val igen kära vänner, har vi månne räddat världen då?