Bonden själv står på gårdsplanen och
tar emot. Han har återvänt till fädernejorden och driver gården ekologiskt med prima köttdjur, sparrisodlingar och hallon. Jarl Sjunnesson berättar och varnar också för att han när som helst och helt ogenerat kommer att brista ut i sång. Det blir fyrtiotalet gäster att
hälsa välkomna. Vinden blåser över fälten och regnet håller sig borta medan vi
vandrar över ägorna längs Helgeån. Hagtornsträden blommar i den skiftande
grönskan där ädellövträd avlöser varandra mellan ängarna. I en backe står enkla bänkar och väntar på våra bakar. Jag slår
mig ner bredvid en dam som varit lärare på Folkhögskolan i Glimåkra, hon
påminner om min barndoms grevinna fast mycket mera jordad, tyvärr glömde jag
fråga vad hon heter.
En av gårdens söner värmer sparris och vi bildar kö som en skolklass på utflykt. Det blir inga längre samtal när Jarl i rask takt växlar
mellan instrumenten och sjunger vackra visor till gitarren som tappat stämningen sen gårdagens regnväder.
När dragspelet kommer
fram är det Göingemål som gäller och en utböling som jag har svårt att hänga
med i texten. Men kul är det. Jag är inget vidare på att sitta i något annat än
ergonomiska stolar eftersom jag dras med en ryggskada och dessutom har ett knä
som sett sina bästa dagar, så jag går i förväg till nästa station. Saknar min
kamera som jag lämnade, min bästa väns mobil får duga, för det mesta av min
koncentration går åt till att klara av att tränga undan smärtan och bara gå. Landskapet
är betagande, öppet och slutet på samma gång, leende och strängt.
Jag har alltid varit svag för åar, växte upp i närheten av en annan å som
stävat genom släktleden på min farmors sida. Hon växte upp på en herrgård som
påminner en del om Baggagården fast den var vit med en makalös trädgård som
sluttade ner mot ån och båtarna och badbryggan där min far och hans kusiner firade
sommarlov. På den tiden var hela trakten inbjudna till fest fjärde juni varje år, det fanns många sångare i den församlingen som stod för underhållningen, de har sedan länge tystnat.
Nästa vandringsstation är sinnrikt uppbyggd kring en mäktig ek,
vid stammen står en basfiol fjättrad, trädgrenarna bildar valv av grönska.
Jag lyckas undvika bänkarna och ställer min tallriksplanka på en hög stubbe bredvid tältet. Vi får smaka små
bitar av korv och ost ur gårdsbutikens sortiment, vinden drar tag i mina rotfruktschips medan
Jarl kompar sig själv på basfiol och flöjt i nästa svit av visor.
När vi närmar oss kraftstationen där
åvattnet reglerats måste vi pinna ner för en brant trappa. Jag väntar till sist,
vill inte bromsa för de andra när jag långsamt tar mig ner, ett steg i taget
precis som varje dag i livet.
Rundan avslutas i ett festtält där bord och
bänkar väntar. I ett provisoriskt utekök värms köttgrytor och potatis. Hela
familjen är engagerade, bakar bröd och hjälper till med servicen så att allt ska fungera. Jarl
sätter sig vid pianot där två stora högtalare är uppriggade och så börjar
konserten. Repertoaren är varierad,
svingar sig mellan sköna popplåtar,
50-talsrock, visor och t o m ett örhänge i den högre skolan, nämligen Caruso. Sångrösten är det inget fel på, tvärt
om, den är bitvis direkt njutbar, men för en högkänslig person är ljudet för
starkt. Dessutom tror jag att några hade uppskattat att bli inbjudna till
allsång, då hade värden och vi andra kunnat upptäcka att det fanns minst en sångerska ibland
oss.
Om jag hade regisserat den här
föreställningen hade jag lämnat gläntor för samtal, tagit pauser i spelandet
och givit Naturen en chans att höras med vindens sång, vattnets rörelser,
ljusets vandring och grönskans hoppfulla symfoni av nyanser. Då hade rundvandringen på Baggagården blivit ännu mer njutbar, åtminstone för mig.
