Märkligt när kroppen slutar fungera som den ska, så tydligt det blir hur beroende vi är av den.
När vårdcentralen under lång tid missar ett högt blodtryck kan det gå riktigt illa. Utan att veta om det lever man med dödshot. Den här julen kunde ha blivit den sista. Hur länge vill man vara med egentligen som världen ser ut kan man undra. Människan fortsätter att bedriva rovdrift på Naturen och hennes makalösa rikedom.
Snart lever vi väl under dödshot allihop, men vi kör på som om inget har hänt. Denna massiva förträngningsförmåga går inte att fatta.
Nere vid havet härom dagen såg allt ut att vara frid och fröjd. Dyningen blåste in blå vågor i stilla mak, stranden var hälsosamt tom på folk. Ben och rygg fungerade så pass att man kan kalla det för vandring, även om den gärna fått vara längre.
Nyss hade vi mött tre älgar som försökte ta sig över vägen.
Vi stannade bilen. Älgkon sökte ögonkontakt, förvissade sig om att vi gick att lita på innan hon skred över asfalten följd av sina två årsgamla kalvar. Snön hade smält, åkern låg blottad med sina gröda. Den ena kalven gick ner på knä, det såg ut som den bad bordsbön innan den högg in. En rödstjärtad glada gjorde en gir över nejden.
Nu har det vänt, tänkte jag - vi har passerat vintersolstånden - tänk om allt kan bli möjligt. Tänk om vi får hus med klättrande trädgårdar längs väggarna där regnvattnet tas till vara och skiten förbränns. Tänk om vi plötsligt fattar att vi är lika mycket värda och behöver samarbeta för att få livet att blomstra och bära frukt. Tänk om de snuskigt rika inser att de ska dela med sig och tänk om varje förälder får tillräckligt mycket ro för att kunna älska sina barn. Då skulle väl jorden räcka till mylla för oss alla så att älg och människa och alla våra medarter kan äta sig nöjda utan att begå rovdrift på skapelsen.
