TANKAR FRÅN STENSHUVUD

Motorsågsljuden skär i öronen, ett fundamentalt malplacerat ljud på denna makalösa plats som bjuder in till stillhet och vördnad. Det är den fjärde december 2017, horderna av turister är borta. Solen skiner och vinden vilar. De flera hundra år gamla ekarna står som klokskapens accenter i bokskogen. 
Marken brinner av alla rödbruna löv som fallit under hösten.

 

En man som jobbar i parken berättar för oss att folk har matat korna med äpplen. Sen har andra blivit jagade av kossorna som de vill ha fler äpplen. Folk har blivit så rädda att de klagat sin nöd. Beslutet att såga ner vildapelträden, de som förut stått likt vita facklor i vårens grönska och burit frukt i augusti, verkar vara synnerligen förhastat och feltänkt. 
Så är det ofta bland människorna, vi gör oss blinda för konsekvenserna av våra handlingar i stort och smått. Ta Japan t ex, att ha kärnkraft på vulkaniska öar måste vara höjden av förträngningsförmåga, särskilt efter atombomberna som USA släppte över Hiroshima och Nagasaki. 250 000 människor brändes till döds många fler märktes av svåra skador. 
En av de som överlevde är Setsuko Thurlow. Hon har inte glömt. Hon har ägnat sitt liv åt att påminna oss om den fasa och förödelse kärnvapen framkallar. Tillsammans med ICAN som har Beatrice Fihn i spetsen är hon 2017 års Fredpristagare. Få Nobelpris har varit viktigare. Båda dessa fantastiska kvinnor ingjuter hopp. Deras tal rörde oss till tårar och väckte vår kämparglöd. 

Trots alla vansinniga beslut som världens ledare fattar kan gräsrötterna sätta igång en solidaritetens brand.

Varför inte hålla snabbkurs för alla besökare i naturvett och nationalparksetikett vid foten av Stenshuvud? För att få passersedel och kunna vistas i parken måste alla lyssna till grundkursen: ”Här beträder vi helgad mark. Vi har en gemensam uppförandekod som det gäller att hålla sig till. Här slänger man inte skräp och matar inte kor, här får man inte förstöra. Här rör vi oss med vördnad som i en naturens katedral, vi iakttar gärna tystnad och bjuder in stillheten som vandringssällskap. I gengäld får vi kraft. Vi kan tanka skönhet och väcka vår varelse till eftertanke. Vi kan varva ner, andas in den klara luften i djupa andetag och vara tacksamma över att den här platsen finns bevarad för att vi ska kunna vara här. Vår sydligaste nationalpark har undkommit exploateringsdjävulens värsta plundringsiver för att vi ska få ta del av utsikten från Stenshuvuds hjässa och vandra ner till havet över heden och längs stranden och upp till orkidéängens artrikedom.

Vad är det som gör massor av människor i vår tid så renons på etisk kompass så att de matar kossorna i en nationalklenod med äpplen och t o m slänger skräp i denna helgedom? Varför slänger vi skräp i havet eller använder vissa länder som soptipp för vårt avfall? 

Vad är det i oss som utlöser så mycket skräck att det ena kriget efter det andra startas i världen? Krig som lemlästar och traumatiserar, krig som dödar och paralyserar, krig som för länge sedan borde vara utrotade oavsett om de sker på hemmaplan eller i främmande land. 

Är det så "enkelt" att vi överför den smärta vi själva varit offer för och iscensätter den gång på gång trots att det drabbar oss själva, våra barn, vår jord, luften vi andas, vattnet vi dricker, våra grannar och vänner, vårt makalösa kulturarv och hela den artrika sköna spännande skapelsen?
Borde vi inte starta ett nytt slags Nationernas förbund med en gemensam uppförandekod som fungerar i verkligheten och införa en cirkadisk rytm som alla kan tolka oavsett vilken tidszon vi kommer ifrån? Tänk om vi kunde skapa en gemensam inre väckarklocka som får oss att upphöra med det förtryck som hotar arten människa och därmed alla andra arter på planeten Tellus ety klockan klämtar för oss alla.

Se stillbildsfilmen på youtube ALERT SHE IS CALLING från 2012
Pollution starts within. 
Mother Earth needs our participation to save her from our pollution.