ALLHELGONATRÄD

Jag sörjer mina träd. När jag vandrar genom kalhygget bredvid vår skog finns bara stubbarna kvar. Tallar och granar, björk och rönn, asp och sälg som jag hälsat på varenda dag i flera år är borta. De var inte mina träd, men de var mina vänner. En höst och en vinter fotograferade jag stubbarna som var kvar. De blev som gravstenar på min skogskyrkogård. Varje träd lämnade sitt speciella avtryck. När frosten lämnade spår framstod mönster.

Jag sörjer att människor i landet där jag är född bränner hus där människor i nöd skulle ha bott.

Jag sörjer och jag anklagar alla dem som startar krig och alla som låter dem hållas. Jag anklagar alla dem som tvingar in människor i död och förtryck och ut på flykt. Alla dem som sårar en människa så djupt att det tar en livstid att läka. Alla dem som skadar vår Natur så illa att det hotar vår planet och allas vår överlevnad.

Så vilka går fria?

Det är stilla i trädgården i dag, ingen vindil flyttar om bland löven. Bara fåglarna flyger mellan foderautomat och trädkronor. Deras vingar ristar tecken i det stora grå.

Jag gläds åt alla dem som hjälper en medmänniska i nöd. De som stickar sockor och lagar mat, de som skänker sina saker till behövande. De som öppnar sina hem och lyssnar till den förtvivlade. De som sjunger tröstens visa.

Vem står utanför denna krets av medkänsla? Vad får det för konsekvenser?

Om vi kan hjälpa varandra att läka våra sår kan hela skapelsen bli läkt.

PÅ SPANING EFTER DEN HELHET SOM FLYTT

En tragedi har drabbat oss och vi tänder ljus för offren i Trollhättan.

Samtidigt pekar media ut gärningsmannen som en ”ensam galning”. Men var han det? Han har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott, ingen tvekan om den saken.

Men det handlar om ett strukturellt problem som är betydligt mer komplext. Den politik som har bedrivits i Sverige de senaste 10-15 åren är en massiv nedrustning av barmhärtighet och moraliskt ansvar. Detta har sparkat ut fler och fler människor i vanmakt.

Nu strömmar nya människor i nöd in i landet. En del av dem som redan bor här och själva är utan bostad eller drabbade av sjukdom och arbetslöshet behöver hitta syndabockar. De kräver en måltavla, någon att projicera sin vanmakt på. Har man prickat in sina syndabockar går det lätt att förvandla dem till en ansiktslös massa, göra dem farliga och renons på goda egenskaper och därmed rättfärdiga sin åsikt.  

Fenomenet är gammalt. Hitler gjorde det i förfärande skala. Lille Adolf var månne ett misshandlat barn som krävde hämnd. Istället för att anklaga sina föräldrar och ställa dem till svars startade han ett förödande krig. Han fick med sig en kränkt nation och en armé som dödade, lemlästade och traumatiserade miljontals människor.

I Sverige har vi förskonats från krig i 200 år. Men vi ger oss på våra sjuka, fattiga och tjocka. Men vilka är det egentligen som mjölkar systemet? Yrkespolitikern som lever på bidrag, skattesmitaren, riskkapitalisten som plundrat den svenska skolan och vården eller sjukpensionären?

Jag antar att alla då och då gör sig skyldiga till att anklaga och döma, särskilt när vi blir rädda och pressade. Tack och lov är det få som mördar eller anlägger bränder för att få ur sig sin frustration. Men det händer som bekant att känslomässigt kvaddade personer tar till vapen. De våldtar, de misshandlar och de dödar.

Offren som blivit invaderade värjer sig instinktivt mot invasion. Det går per automatik helt utan logiska argument. Om en enskild individ eller en hel nation ska kunna befria sig från sina trauman krävs långt och idogt arbete. Det krävs mod för att växa.

Så länge vi tror att tragedier som den i Trollhättan går att hänvisa till en ”ensam galning” kommer vi aldrig till rätta med problemen. Så länge vi förnekar det strukturella förtrycket och utser syndabockar får vi finna oss i att drabbas av upprepade tragedier. Våra destruktiva mönster går inte bort om vi inte har modet att se dem och bryta dem.