FJÄRILSBARNEN och PEDAGOGERNA

Jag har varit med om lysande pedagoger.

Minns fröken Margaretha som såg sina förstaklassare med värme och varsamt ledde in oss på lärandets stig. 

Fröken Mattson levde sig in i kunskap som om hon förmedlade berättelser direkt ur livets bok.

Magister Alstertun visade Jan Troells ”Uppehåll i Myrlandet” och läste poesi så lågmält och klarspråkligt att tillvaron kändes som det sköraste av mysterier med en källa som bara måste upptäckas.

Bra pedagoger är som konstnärer med ansvar, deras insatser kan vara direkt livsuppehållande. Hur många lärare har inte agerat vägvisare ut ur självföraktets katakomber för vilsna barn vars föräldrar har abdikerat?

Alla bär vi väl minst ett sår i hjärtat. Somliga så djupa att de står i förbindelse med bottenlösa schakt rakt ner i ursmärtan, korsar gruvgångar grävda genom mänsklighetens grottsystem sen familjen Hedenhös.

Febrilt söker vi döva barndomens smärta. Gör nästan vad som helst för att slippa bli påminda om hur övergivna och sargade 

vi är. 

Läkemedelsindustrin tjänar storkovan på våra skador. Systembolaget likaså. Reklammakare och nätjättar slipar sina verktyg för att lura in oss i allehanda beroende av statusprylar och uppdateringar som vi inte behöver men som hotar 

Moder Jords tunna lager av mylla, smutsar ner hennes vattendrag och luften som vi är beroende av i varje andetag.

 

Den som kunde uppfinna en snabbkräm för att få den näring som bara villkorslös kärlek kan ge vore jordens rikaste människa. 

Alla äkta frälsningsläror predikar den långa smala vägen till självkännedom. Få har modet att vandra längs den vägen, få äger tålamodet.

Men den största ökningen av jordens gemensamma bruttonationalprodukt skulle äga rum i fall alla barn kunde få en rejäl släng av den där 

villkorslösa kärleks-snabbkrämen.

Antalet missbrukare skulle sjunka, liksom all slags brottslighet, kanske skulle vi t o m kunna rädda jorden från oss själva och slippa gå under av allehanda klimatkatastrofer. 

Var vi ska göra av kärnkraftsavfallet förblir en gåta.

Men krigshetsarna skulle sannolikt bli färre.

All miljöförstöring börjar på insidan. Om vi farit illa där vi växte upp har vi med oss en massa oförätter som skaver och behöver komma ut. Då kan vi bli riktigt besvärliga människor. Sannolikt kastar vi vår frustration på våra närmaste. Har vi barn är det de som blir våra känslomässiga soptunnor. 
Vi har inget val, det sker per automatik i fall vi inte skaffar oss en gedigen känslomässig utbildning. Och det är inte heller så lätt. Jag pratar inte om någon sprutlackerings-modell via nå´n kurs en helg, eller att följa nå´n guru som skinnar oss på en kvarts årslön. Eller att vi går tio gånger hos någon KBT terapeut som är frälst på sin tjusiga modell.

 

Det jag menar handlar om långsiktigt arbete för att lära känna sig själv på djupet och förstå vad man bär för slags bagage. 
Djuplodande inventering först, göra sig av med det vi inte behöver och sen ska hela rasket renoveras. 
För att få en giftfri inre mylla krävs minst lika mycket slit som för att få fram god jord att odla i.

Lång väg att bli människa. Det kan ta ett helt liv. 

Men hellre veta vem det är som dör när den tiden kommer för det gör den, än att vräka sin skam och sin vrede på barn och hundar eller dumpa våra sopor i Naturens sköte.