Alla dessa vingeväsen som fröjdat oss i Trädgården i år,
märkligt att de ger oss en sista föreställning innan vi måste lämna vårt kära Hemman
i Roslagen.
I sjutton år har vi utökat vår trädgård, idogt odlat, skapat nya ytor för blomsterfröjd och gom. När vi kom hit var
den inte stort mer än en sandlåda. Nu är trädgården minst fem tusen kvadratmeter och hyser grönskasländer, rabatter och örtagård. Vilda växter samsas med perenner,
blomstersymfonin pågår från blåsippa till drakmynta, från dvärgiris till de
sena liljorna. De gamla äppelträden står kvar, ramar in trädgården, ger den en hundraårig historia och har gett oss av sin vita blomsterprakt ungefär vartannat år. Frukten duger gott till att göra
äppelmos och juice att blanda med morötter och rödbeta, dricka i små klunkar
medan kroppen fylls med en slags andakt. Den sorten som bottnar i tacksamhet
över att finnas till trots allt.
Bävar inför förändringen, oroar mig, undrar ofta hur jag ska
orka flytta, stå ut med civilisationen inpå knuten. Men samtidigt är det en lättnad. Förvaltarskapet upphör, det blir
snart någon annans ansvar att skogen överlever, att nya träd planteras, att husen hålls i skick och att
trädgården blomstrar. Men hur ska jag klara mig utan avskildheten, utan att
kunna gå ut barfota varenda morgon och spankulera bland mina vänner växterna,
lyssna till fågelsången eller lommen som ropar från urtiden avlöst av
fiskgjusens skri när den parar sig i det blå.
Här slipper jag reklampelarna från Mammons tempel, är för
det mesta befriad från oljud och vanstyre. Men visst läcker eländet in även
här, mediemegafonerna tröttnar inte på att frossa vid nödens brustna bord. Om nyhetslakejerna
la manken till och letade upp konstruktiva nyheter istället för att saluföra krig och annat våld människor emellan kanske världen långsamt skulle
förändras. Om fler grävde djupare i myllan blev kanske de värsta offentliga
lögnerna som florerar i samhället avslöjades och vi skulle se mönster som
faktiskt går att bryta.
Ta mjölkbonden i Uppland som förebild. Hon som tröttnade på
Arla och sålde sina kossors mjölk på glasflaska för 15 kronor litern istället för
de hutlösa underpriser som Arla betalar samtidigt som de festar upp våra
bönders surt förvärvade pengar. Men cheferna har visst ingen skam i kroppen. Det
har inte bankdirektörerna heller utan inkasserar 36 miljoner i bonus för att
de inte höll måttet. De multinationella jättarna som håller på att
förpesta jorden med sina ”vinstmaskiner”, de som hotar att schakta oss över
kanten ner mot klimathotsstupet har inte heller lärt sig att veta hut.
Varför protesterar vi inte? Varför tillåter vi makthavarna
att starta krig som leder till flyktingströmmar av människor som om de
överlever ofta bär ohyggliga sår?
Var finns alla schyssta män, de som borde
gå ut på gator och torg för att fördöma sina könskollegor, eller åtminstone
uppfostra de som våldtar och tafsar och tar sig rätten att förtrycka sin nästa?
Och varför gör Gud ingenting? Detta har människor frågat sig
genom alla tider antar jag.
Men om vi vågar sluta förneka de mönster inom oss som får
oss att upprepa de svek och annat elände vi själva blivit utsatta för, om vi
har modet att sätta stopp för hämnd och vedergällning och istället skaffa oss
den känslomässiga utbildning som krävs för att bryta mönstren och växa från
förprogrammerade tvåbeningar till människor, då kanske vi hinner. Då kanske vi
förmår navigera oss bort från undergången och rent av skapa ett samhälle med
solidaritet som grund?
