DEN FÖRBJUDNA ORKESTERN

Från Cordoba i Argentina, från Egypten och Irak, från Palestinas landremsa till Småländska höglandet och skånska Höör via Gambia, Senegal och Köpenhamn har fem kvinnor tagit sig in på männens domäner och bildat Den förbjudna orkestern.

De skapar nya mönster i den musik som männen förut lagt beslag på.

Och som de gör det.

Från våra rötters längtan efter näring, från havets stränder, från flodens rörelse mellan källa och delta väver fem kvinnor toner som läker, stärker och föder den djupa glädjen över att finnas till.

Med sina olika temperament och rika erfarenhetsbank skapar de mötesplatser där luften skimrar av hopp.

Nyckelharpans universum har öppnats och möter gråten i koran, den som skänker tröst för sargade sinnen och vila efter den långa flykten. Basgångarna vandrar som en saga genom ökensand och sorg. Strängaspelen bär berättelsen, låter röster som tidigare tystats äntligen sjunga ut. Det handlar om att överleva för att finna sin bestämmelse och möta livet.

Rytmen bär, den leker sig in i våra glömda skrymslen och öppnar hjärtats kammare. Den gjuter kraft i farkosten, får oss att orka ännu ett årtag, finna vår riktning och ro ända in i hamn. Varje ljud från instrumenten, varje rop i sången har färdats genom tidevarven och sjungits vid livets eld, funnits gömda i den underjordiska flodens rörelser.

Fem kvinnor, en handfull fantastiska musikanter som i solidaritetens tecken delar sin musik med oss som rest till Kristianstads kulturkvarter en novemberafton då månen snart är full och alla helgon står för dörren.

Den förbjudna orkestern ger oss en upplevelse vi aldrig ska glömma.

Jag har hört Astror Piazzolla spela med sitt band en magisk natt i juli då Skeppsholmen var förvandlad till en konsertsal i det fria.

Jag har sett Rolling Stones, Bob Dylan och Muddy Waters lyssnat till Bachs passioner om och om igen, dansat till, vuxit genom och njutit av världens musik genom åren.

Den förbjudna orkestern var en uppenbarelse, den gav mig musik som jag drömt om att få höra, filmmusik till det livsverk som icke blivit.

Det lindrade smärtan och väckte den.

Jag önskar

Nadine al Khalidi bas

Liliana Zavala percussion

Emilia Amper nyckelharpa

Simona Abdallah slagverk

Sousou Cissoko kora

en lång resa, en livsdans i musikens tecken som för dem ut i världen och delar budskapet om den Kärlek som kan få fäste i oss alla. 

Måtte ni fortsätta att ge av 

de toner som människorna törstar efter att höra, 

toner som spelar oss hela och samtidigt släpper in ljuset i alla våra trasigheter.