Vad får en människa att ta genvägen över järnvägsspår och riskera livet för
att tjäna några minuter och samtidigt kosta skattebetalarna miljoner varje år?
Är det samma förträngningsförmåga som med utsläppsrätter och smogg?
Den
stinkande luften som sänker sig över vissa storstäder får inte marknaden att
satsa på elbilar utan på smoggattiraljer som designade munskydd.
Redan på
1980-talet fanns en fullt fungerande produktion av el-bilar men alltihop köptes
upp av bil och oljeindustrin, fraktades till en soptipp och trycktes ihop till
skrot.
Vad är det för fel på människosläktet?
Varför gör vi inte det som är bra för oss, det som skulle kunna rädda
planeten från att förgiftas av våra utsläpp?
Är det för att vi är rädda?
Rädda för att känna hur övergivna vi är.
Rädda för att fatta hur djupa våra svarta hål på insidan är.
Rädda för att känna att vi aldrig någonsin blivit sedda och älskade så som
vi hade behövt.
Rädda för den närhet och det beroende som skulle kunna läka oss på djupet.
Rädda för att bli svikna ännu en gång.
Rädda för att bli bortstötta, utnyttjade och refuserade.
Rädda för de förtryckta barnen som finns gömda på insidan hos var och en av
oss.
Istället för att satsa på munskydd och statusprylar borde vi starta en
folkrörelse som vågade gräva djupt i den inre myllan och utbilda oss känslomässigt.
Marknaden är inte intresserad av en befolkning som vill läka sin inre sår.
Den vill ha lite lagom knäckta medborgare som lydigt rusar runt i stresshjulen. Marknaden gillar ständigt uppkopplade prylslavar som dövar sin smärta med missbruk av varandra, av barn och andra droger som sprit,
cigaretter, skräpmat och undermålig underhållning.
Marknaden vill ha krig som producerar ännu fler rädda människor
Den som lurat flest vinner, det är maktmarknadens devis.
Hur länge ska vi finna oss i det?
