EDITH FUNDERAR

Edith är ute och luftar sig. Hon har nyss hört morgonandakten på radio och tänker:
"Fadern, Sonen och den Helige Ande. Hur många hannar är det rimligt att klämma in i en tre-enighet och vad hände med Fridsfursten?

Vem tjänar mest på krig egentligen. Vapenindustrin eller dom som vill skrämmas? Inte är det kvinnor och barn i alla fall."

Hon sparkar till en sten och vandrar vidare längs vägen, vänder och vrider på sina tankar. Till sist stannar hon och konstaterar:

"Det bästa med försvaret är väl att skicka ut soldaterna för att rädda folk som sitter fast i någon naturkatastrof."

Edith sticker händerna djupare ner i sina välfyllda duffelfickor. Hon tar ut stegen.

"Men det allra bästa vore väl 

att lära sig konflikthantering redan på Dagis?!"

Edith traskar vidare. Rynkan mellan ögonbrynen djupnar, hon har inte alls tänkt färdigt, stannar mitt i steget och ser in i skogsdungen. Förvånansvärt smidigt tar hon några kliv in mellan träden och böjer sig ner. Mosaiken av löv döljer sin skatt. Stora trattkantareller i flock står färdiga att plockas. Edith letar fram en papperspåse i duffelfickan. Ett litet leende leker i det annars så sammanbitna ansiktet. 

Hon fyller påsen, reser sig och går vidare. 

Gnuggar handflatorna mot varann för att få tillbaka värmen.

"Vi har valfrihet i det här landet - är det därför alla har likadana laminatgolv och mullvadsfärger i sina hus? Är det därför alla ska färga håret svart, vara smala och ha lika fula täckjackor för att dölja sin trendiga anorexia? 
Är det därför de flesta struntar i miljön och köper ännu fler meningslösa prylar som dom inte behöver?"

Snålblåsten viner över fälten. Edith trycker ner slokhatten i pannan och svänger med armarna för att få bättre fart. 
Sesam är långt efter. Han går sina egna vägar, särskilt när Edith funderar, blir upprörd och börjar predika. 
Men ett, tu tre dyker han upp.

"Stäng alla flygplatser ett år, börja med Bromma, så blir vi nog av med Ebolan och luften blir tusan så mycket bättre."

Edith tar upp en Emserpastill ur fickan. Sesam blir genast intresserad. Edith börjar småspringa. Hon smackar med läpparna.

"Kom Sesam, nu går vi hem och dricker elvakaffe.

Till lunch blir det svampomelett."

HISTORIA

                    Silver renoverar köket. Hon är noggrann men gör inte så många knop. 

Det tar tid. 

Kaoset sprider sig i huset. Katten stirrar misstänksamt på alla kartonger, pytsar och burkar som står i vägen. Han håller sig helst utomhus. Men matskålen ställs på samma plats mellan vedkorg och kamin. Brasan brinner och motar nattens råa fuktighet ur huset. Och min famn är varmt. Katten lägger sina blötkalla tassar i min hand, en i taget. Han förväntar sig min odelade uppmärksamhet. Som tack spinner han förnöjt och upplåter sin mjukhet. Det är fridsamt med en spinnande katt. 

Den här katten har vuxit upp i det vilda. Han har varit förföljd av kommunens kattutrotare och blivit extra rädd för människor. Men hans kattmor var klok och lurade gubben. När jag tagit hand om hennes ende son dog hon en naturlig död. 

Det tog veckor innan jag så mycket som kunde se skymten av katten. Men maten jag satte ut försvann. Säker kunde jag inte vara, här finns många hungriga. Rävungar och skator, grävling och hermelin. En och annan katt från byn vågar sig bort till oss ibland.

Leo Läkekatt har numera ett stort revir att försvara. Han har skänkt mig sin tillit som tack för alla vinterdagar jag satt ute i kylan med fyra lager kläder och värmde rädda katten. Åtta år har gått sen han kom hit, en söndag sent i november när snön yrde. 

Första gången han vågade sig över tröskeln fick han panik och måste släppas ut efter några sekunder. Men efter en lång vinter vågade han sig så småningom in i huset. Jag har skrivit en bok om Leo Läkekatt och hans resa från vild till någorlunda tam och tillgiven huskatt. Men varje natt går han ut till sin vilda värld igen och varje morgon måsta han bestämma sig för att lita på just mig.

    

Bakom lager av färg och spånplattor öppnar Silver en port till den gamla stockväggen mellan kök och hall. Mossa, utslitna klänningar och arbetsskjortor fick tjäna som isolering. De handsmidda spikarna är magnifika. Vi står i vördnad inför husets blottade historia. Ett titthål till en annan tid. Dryga hundra år har gått. Jag skriver om huset och om våra 17 år. Till sist blir det väl en färdig bok. I väntan på den besök min hemsida! 
hbfotogodis.dinstudio.se
Där kan du beställa 17 av mina 21 fotoböcker, kort och förstoringar eller bara botanisera bland några av bilderna jag tagit de senaste åren. Välkommen! 

PROTESTKVÄDE

När ska vi bli ett enda jordens folk som vågar protestera

då katastroferna i världen blivit flera?

Hur ska vi kunna ge varandra hopp

och öppna nya fönster i vår hjärna -

förvalta vår planet och våra medmänniskor tjäna.

Tänk om och byt värderingsskalor

Låt kretsloppstankar sprida sig som svalor.

Allt ska bort som inte främjar ekolivssystemen

Annars drunknar vi av alla galopperande problemen.

Kom i håg vår kära Gammelmormors ord

på det att vi må leva länge på vår jord:

"Om vi blir ingrodda av fördomssmuts

och ruttnar bakom en fasad av puts -

hur ska vi då se till att alla växer upp och får sin näringsrika föda?

Hur ska vi då se till att bryta pakten om att döda.

Hur ska vi kunna sluta att förakta varje grupp som inte är som vi

och inte längre stå i vägen för att få en värld att leva i?"

EDITH

Edith gjorde entré i mitt liv hösten 2004. Hon föddes med kläderna på ur ett ägg i mitt huvud och klev ut och ställde sig i en undanskymd skogsdunge. Hon är mer än en tvärhand hög, jämn i humöret, arg hela tiden över att hennes liv inte alls blev som hon hade tänkt sig. Hennes hängslekjol över tröjan slutar vid kanten av kängorna. Hon har alldeles för ont i kroppen för att knyta dem. Skosnörena smattrar mot omgivningen vart hon går. 

Edith är sprungen ur en korsning mellan ett väsen från en gången tid och en synnerligen upprörd liten medborgare.

Hon är ensamstående med katt. Katten heter Sesam. Edith är sjukpensionär och blir en alltmer överviktig minikvinna jagad av ständig smärta.

Hon har gjort sin samhällstjänst - slitit inom vården, bytt bäcken och hållit döende i handen. Hon har tröstat barn och räddat liv. 

Nu är hon en havererad kulturarbetare vars framgångsdrömmar gått i bitar. Trots att hon försöker dölja sitt elände bakom en hemsnickrad överlevnadsfilosofi, stänker lakoniska synismer som syra omkring henne. Barntåget gick för flera år sedan och någon man släpper hon inte över bron, om än aldrig så liten.

Edith är en tyckare med en bred palett av åsikter. Hon är på kant med samhället och makthavarna, känner sig kränkt vid minsta orättvisa oavsett vem som drabbas och försöker freda sitt territorium med klipp i repliken. Ibland får hon till det och känner sig lite bättre en stund, ofta hugger hon i sten.

När Edith infann sig var jag på jakt efter en illustratör, någon som kunde fånga hennes väsen med sin penna, men hittade ingen.

Sen dess har hon blivit liggande i sitt dokument.

Nu har hon återuppstått. Varsågod, gör din egen Edith på insidan eller skicka dina porträtt till min 
e-post adress, så kanske vi får en liten radda med olika Edith-varianter. Vem vet. Än så länge har hon bara sin röst att tillgå. Här kommer hon!

Edith städar sin lya. Drar en gammal dammsugare över golven medan svetten lackar.

"Jävla, förbannande skitsmärta. Ska jag ta Distalgesic eller bara VRÅLA."

Hon staplar in till sin TV som slutat funka för länge sen och sätter på radion där "Teologiska rummet" går i repris. Hon sjunker ner i soffan.

Gin och tonic står inom räckhåll. Hon böjer sig fram och fyller på sitt glas.

"Det trasiga flyter visst upp med spriten. Om man skulle gå och hänga sig i alla fall."

Hon blir sittande i soffan. Katten Sesam flyttar sig från matskålen upp i hennes knä. Hon stryker honom över den mjuka pälsen och stoppar i sig ett par rejäla nävar med chips och "elefantpormaskar".

"Jo du Sesam, jag är bara hälsokostare på dagtid, på kvällarna tröstäter jag."

Hon tar en ny näve ostbågar, tuggar och stirrar bort mot radion, fortsätter att klappa Sesam som spinner förnöjt.

"Älska sin nästa som dig själv, jovisst, men om man äcklas av sig själv, hur blir det då?"

Hon suckar och tar en djup klunk av sin grogg.

"Nu för tiden får man ju inte ens vara ett jävla offer i fred."

Sesam sträcker på sig, vill bli klappad och pillad mellan tårna.

"Jo du Sesam, du är glad i dig själv du. Ni katter behöver inte göra om er, inga plastikoperationer och inget färgat hår. Skönhetsindustrin skulle gå i konkurs i fall ni bestämde.
Hon tar en ny klunk av sin sängfösare. 

Ska man odla sitt självförakt eller sin trädgård Sesam, vad tror du?"

BALANS

  Vattenspegel i Viken

2014-10-10

Balansplattan jag står på ibland för att stärka min skadade kropp är blå med en gul cirkel i mitten. Balanssinnet är det inget fel på. Uppväxtens somrar i segelbåt tränade förmågan att balansera i alla väder. De branta klippväggarna som finns i norra Bohuslän lockade fram mina stengetsinstinkter. När jag långt senare såg upp mot stupen där jag klättrat som barn fattar jag inte hur jag klarade mig med livet i behåll.

Utan balans kantrar man, eller ramlar och slår sig, så enkelt är det. 

Varje barn borde få öva sin balans, något som väl inte finns med på schemat i dagens skola. Det gör inte konfliktlösning eller mental träning för att kunna balansera sitt känsloliv heller.

Bristen på balanssinne och ett sviktande sinne för proportioner märks hos makthavare och i mediernas vinkling av nyhetsflödet.

Elände premieras, goda nyheter anses vara töntiga.

Hörde att folk på två ben med sina mobilkameror i högsta hugg smugit sig in på tomten hos människor som drabbades av katastrofbranden i Västmanland. Dåligt omdöme är tydligen en bristsjukdom som sprider sig.

En undersköterska eller barnskötare får usel lön, trots att ansvaret är stort. Istället övervärderar vi männens, siffrornas och maskinernas värde. Vårt samhälle har en farlig slagsida, något vi dragits med i generationer. Det som har med natur och miljö att göra har länge nedvärderats och förlöjligats. Naturen ska kuvas och utnyttjas, det är makthavarnas måtto. Man fortsätter att förneka, vägrar se farorna som hopar sig. Trots att det sen länge har funnits lösningar på de flesta av våra miljöproblem fortsätter människan att förorena naturen med en kemikaliecocktail som hotar att förgifta och förstöra vårt livsutrymme.

Det är inte bara dåliga TV-såpor som går i repris. Vansinnet man ägnade sig åt på Påskön gör det också.

Hörde inte en enda fråga till den nya forskningsministern som handlade om hur hon tänker satsa på smarta miljölösningar.

Man kan ju hoppas att årets nobelpristagare bryr sig om vår inre natur och den natur vi är satta att leva i och förvalta.

Men vanligtvis uteblir miljöfrågorna även när snillen spekulerar.

Naturen associeras omedvetet med det feminina. Bilar är ju mycket viktigare för många män. Om män ägnade lika mycket tid åt att vårda sina livskamrater som att putsa sitt prylpansar eller jaga boll blir balansen kanske återställd i tid?

MENTAL FÖRGIFTNING?

2014-10-04

Vad är det för krafter som styr våra val när vi konsumerar media? Vilka normer bränner genom rutan och är så frätande att de påverkar vår livsstil. 

Att "Dallas" sänkte människovärdet och banade väg för marknaden som gud och människorna som varor är väl ingen djärv gissning. Vi blev så snabbt behändiga varor som skulle pressas in i statistiken för lönsamhetens lov. Tillväxt till varje pris, det blev den gyllne regeln.

*** 

När började de folkvalda strunta i miljön och smörja kråset i knäet på storföretagarna. När tilläts skogsindustrin att avverka urskog och degradera den till granplantage. När blev bördig jordbruksmark asfalterade landningsbanor för maktmän i kostym.

Mycket elände har skett under min livstid, smygande, under ständig påverkan av ett försåtligt massmedialt propagandasystem.

Var det så att andra världskrigets fasor bombade bort så mycket mänsklighet ur de som överlevde att ett maktskifte där penningen, prylarna och egennyttan steg för steg hamnade i högsätet.

***

Det finns alltid fyrbåkar i mörkret som varnar och slår larm. Men när förlorade allmänheten greppet om det som är grundläggande för vår överlevnad. När gick vi med på att byta ut ren luft mot smog bara för att kunna gå in i varuhustemplen när som helst på dygnet och fylla våra matkassar, frossa hejdlöst och sedan slänga resten. När accepterade så många att köra bensinslukande motorfordon och flyga till andra sidan jordklotet på semestern. Den amerikanska livsstilen gick på export via ett otal såpor som landade i TV-sofforna runt om i världen. Och vi blev medberoende barn som lät oss matas med mental skräpmat.

***

Men nu kära vänner ska vi larva oss in i nya puppor. Nu ska vi förvandlas till medkännande medmänniskor. Vi och våra barn ska få gå i känslomässig utbildning, kunna lösa konflikter och gilla att vara generösa.

***

Vi ska avgiftas helt enkelt. Den akterseglade humanisten ska återuppstå och människosläktet tränas i att lyssna på och leka med sina barn inte ignorera dem och våldföra sig på deras framtid. Gick det åt ena hållet ska det väl kunna gå åt det andra? Så från att vara en vara som bara kräver mer varor att tjäna på, blir vi bra på att vara oss själva, ta vara på vår natur, värna om våra barn. 

Vi lämnar begärsamhället och bygger vår värld kring våra verkliga behov istället. 

Kan det va´ nå´t?

HAVET

2014-10-02

Havet - vår födelseplats, en rofyllt vaggande livmoder 

eller med vindens stormande, förenat med livsfara.

***

När jag var liten fanns en strand vid Skagerack där jag hittade gåvor från havet. Drivved formade till vingar eller ansiktsdrag, snäckor och ovanligt tecknade stenar med len yta. Jag gömde min skatt i en skreva. Ibland tog jag med en extra mjuk sten eller någon vacker snäcka till ett skrin av trä som jag hade i skrivbordslådan. Det fanns inga lekkamrater att ge dem till.

***

Det dröjde inte många år förrän stranden förvandlades till soptipp. Varje år samlade vi ihop metervis av plastsjok, förpackningar, gamla skor och allsköns bråte som drev i land från världens hav. Halva sommaren gick åt till att samla ihop skräpet i sopsäckar och frakta till tippen.

Ljuva 60-tal. Det var då folk i västvärlden började vräka sitt plastelände i havet.

Jag minns den första måsen som fastnat i spillolja och dött på stranden. Kan fortfarande se en ejderunge på näthinnan, kvävd till döds av oljeutsläpp från något tankfartyg. En dunboll full av livslust förvandlad till en klump av svartnad skam.

Min fars rygg kröktes allt mer för varje år som stranden fläckades av människans avfall. Han lyfte blicken mot tärnorna, följde deras fiskafänge eller fördjupade sig i en dikt av Harry Martinsson.

Mumlade något om plastelände och människans ynkedom.

Han är död sedan länge och jag har förlorat min strand.

Havet är mer förorenat än någonsin. Kvadratmil av plast flyter runt i världshaven.

Vet inte vilka länder som syndar värst mot vårt ursprung, vår urmoder, havet.

Men Greenpeace vittnar om förskräckliga oljeutsläpp i Parma, en by vid floden Usa i norra Ryssland där barn badar i vattnet förorenat av oljeutsläpp från läckande ledningar. Förödelsen i Komiregionen är enorm. Saneringesarbetet tungt, stanken vidrig.

Det är alltid lika obegripligt varför människan förstör den miljö vi är så beroende av oavsett om det gäller havet, skogen, luften eller grundvattnet.

Är det inte hög tid att ifrågasätta den högst tvivelaktiga doktrinen om tillväxt till varje pris och bara tillåta det som Naturen tål?!

***

Den som har en slant över kan sätta in den på 90 05 02-6 för att underlätta arbetet för Greenpeace.