När dör hoppet om att en relation ska kunna lagas?
När är det ohjälpligt för sent att nå försoning?
Kanske när fältet människor emellan körts sönder av kränkningens fordon så många gånger att vanan är ett faktum och gör den ena parten totalt omedveten om sin förövarmentalitet.
Kanske hoppas man ändå på ett under, fast man egentligen vet att den andra vägrar släppa sina livslögner.
Kanske håller man fast vid hoppet ända fram till dess döden gör entré.
Kanske tror man att själarna kan renas på andra sidan och slå följe
i ett annat liv.
Det är plågsamt att förlora sina närstående fast de fortfarande lever.
Fasa att inse att de saknar förmågan att förändras, att de istället måste förneka och därmed aldrig kan ta ansvar för sina handlingar.
Det finns varken solidaritet eller upprättelse att hämta.
Den maktlöshet som infinner sig när insikten om att det inte går att nå fram är tung. Ännu tyngre blir det när alla lager av skyddande bortförklaringar till sist rämnar och den långa raden av svek blir fullt synlig.
Det är då människor tar sina liv.
Hur ska vi trösta oss själva innan självmordet är ett faktum?
Hur ska vi hitta toner som befriar, ord som läker, tankar som renar?
Kanske finner vi vänner som ser oss med Kärleks blick, kanske kan vi se dem.
Hur ska vi nå fram till världens ledare, de som håller stryptag om framtidens barn. Hur ska vi få dem att ta ansvar och agera klokt,
få dem att våga byta perspektiv, se möjligheterna i förändringen och rädda planeten, människan och alla hennes medarter från att bli utrotade?
Vi är kretsloppsvarelser som behöver samarbeta för att må bra.
Vi vill vara någorlunda jämställda, inte vilseförda in i överkonsumtion och girighetsnormer.
Vi vill väl leva, leva väl, är det inte så?
***
Vid havet finns ännu stränder.
Måtte vi kunna vandra vid havet och återfå hoppet om läkning.
Ju fler som vågar läka inombords, desto större hopp om att läka hela skapelsen.
Måtte alla som förhandlar i Glasgow och alla andra fatta det!
Amen.
