MEDKÄNSLA

2014-09-28

Är det månne medkänsla som fattas oss allra mest nu för tiden. Alla som röstade mörkblått eller brunt måste ha glömt den Gyllne regeln för länge sen. Högerpolitiken går ju ut på att utesluta, sko sig på andras bekostnad och vägra dela med sig. Högern tillåter riskkapitalisterna att råna oss helt legalt. Dels genom att våra skattepengar rinner in på rövarnas konton via omänsklig vård och skola. Och dels genom att pensionsfonderna investerar våra pensionspengar i riskkapitalisternas oetiska projekt. Ingen gör något för att hindra rövarbandet. Det otäcka är att sossarna ängsligt kopierar pojktrojkan från Täby ungefär som de i sin tur kopierade Patron Persson. Det är trångt bland girigbukarna som låtsas att de bryr sig.

"Medkänsla, nej tack" kunde det ha stått på valknapparna – oavsett blockfärg. 

Några rödrosa undantag finns tack och lov. Men de fick knappt

10 % tillsammans. Det innebär att 90 % av den röstberättigade befolkningen i kungariket Sverige, landet som icke har haft krig på 200 år, röstar bort medkänslan. 

Är det verkligen så illa att 90 % mest värnar om den egna plånboken och struntar i den som är sjuk, fattig, arbetslös eller ratad av andra skäl?

 ***

Visst är det märkligt med orden. Det är så lätt att vattna ur dem, använda dem tillräckligt många gånger i fel sammanhang så att de vrids bort ifrån sin ursprungliga betydelse.

***

Nu blåser det upp till kuling igen. Hoppas att träden står pall och att inga olyckor sker. Tjugo år har gått sedan Estonia gick i kvav och tog med sig 852 människor. 

***

Medan jag vandrar längs stigarna brukar jag samla på tillfällen då någon behandlat mig med äkta medkänsla och vice versa. Det är alltid ett särskilt ansikte som dyker upp. Ett rum med fönster mot blommande äppelträd. Nedanför ett altare. Här fanns någon som inte var rädd för min förtvivlan, inte flydde utan vågade möta den. Någon som trodde på mig trots alla skador jag bär. Hon bekänner sig till samma tro som krigshetsare och kvinnoföraktare. Men hon lever den Gyllne regeln, varje dag förmår hon möta människor med tillit och medkänsla. Hon är ett Ess. Kanske för att hennes dagars upphov från början gav henne den kärlek och respekt som är varje barns födslorätt.

***

Vi andra får sätta igång att öva, duscha varandra med beröm och medkännande. 

Då kanske människosläktet överlever trots allt – med medkänslan i behåll.

GODA NYHETER?

2014-09-22

Inte så mycket som en viskning om gårdagens Marsch för freden och mot klimathotet. P1 morgon tiger. Men efter att jag skrivit till redaktionen kom det faktiskt en liten rad i ekot. Kanske finns ett samband.

Det blir ett snedvridet perspektiv vi får serverat med detta ständiga frosseri i elände. Konfliktfixeringen verkar ha slagit ut omdömet hos många i mediesvängen. Om man istället fördelade sina gracer och letade fram positiva nyheter också skulle kanske fler kunna tro på livet och inte vara så rädda och missnöjda att de röstar på SD. Eller ännu värre, tar sina liv.

*** 

Ovädret svepte in över Roslagen i går kväll. Åskan gick och regnet har piskat mot fönsterrutorna i tolv timmar. Katten har gömt sig i ladan. Silver var tvungen att ge sig i väg tidigt i morse och stövlade bort till bilen i min stora regncape.

*** 

Jag tänder ljus.

Det är ett sätt att hantera min vanmakt.

Jag skriver och fångar skönheten med kameran och jag tänder ljus för alla världens barn.

För alla som fryser och är rädda, för alla som svälter och törstar, för alla som inte hittar in i verkligheten och finner sin plats i livet.

För alla osynliga barn i oss alla som måste gömma sig i dataspel eller annat missbruk för att fly från sin verklighet.

För alla flyktingar från krig som för länge sedan borde ha upphört.

För att vi ska hitta hem.

***

Använder smärtan som vägvisare. Vissa dagar går det inte alls, då kräver jag mirakler, ögonblicklig läkning, eller rasar ner i hopplöshetens krater. Men om jag kan ta hissen ner till smärtans katakomber och ta mitt barn i handen, hon som suttit nerfrusen i en bunker av stelnad förtvivlan och gråta hennes tårar, då släpper smärtan sitt grepp en stund. 

Till dess det bubblar upp en ny plåga.

Hur ska vi kunna se varandra med värme och hur ska vi bli av med det strukturella förtrycket, det som alla förlorar på?
*** 

Liv Strömquist har flyt. Hon riktar strålkastaren åt rätt håll i sin nya bok. Synliggör bristen på jämställdhet och får oss att skratta mitt i eländet. Hon forskar och finner måhända ursprunget till tvånget att förtrycka.

Hon är dessutom ute i rätt tid. Inte som jag som var tjugo år före min tid när jag utmanade menstabun och allehanda förtryck i mina filmsmanuskript. 

Hösten är här. Låt Kärleken växa i vintertid och krympa utrymmet där skräcken tar sig in. Det är inte lätt och kräver ständig övning. Viktigast är nog en nära relation där det går att öva. Någon du vågar bråka med och som kan se dig med ömhet, trots dina sämre sidor. 

Har vi ett nedärvt underskott på tillit och kärlek är det världens svåraste utmaning att ändå försöka växa i Kärlek. Men det går. Det tar erbarmligt lång tid. Men det är möjligt att se sina destruktiva mönster och trots dem våga förändras.

De går inte att duscha bort, inte ens om du duschar varje dag. 

Det är nog åtskilliga reningsbad på insidan som vi behöver allra mest.

NYTT HOPP FÖR VÄRLDEN?

Det var länge sedan jag kunde ge mig ut med kameran.

Dagens vandring går genom skogen ner till havsviken där dimman ännu ligger tät.

2014-09-19

Silver och jag ger oss ut tidigt. Vi vandrar längs stigen genom vår lilla skog där löven skiftar färg. Öser båten och plockar lite lingon. Korpen hörs på avstånd. Dimman ligger tät i viken som om landet på andra sidan inte finns. 

Jag dröjer mig kvar, söker nya perspektiv och låter kameraögat leda mig. Går långsamt genom trollskogen nere vid vattnet, en uggla lyfter förnärmat och flyger längre in i skogen, hinner knappt se vingpennorna förrän den är borta.

Nere vid badberget hänger spindelnät överallt, har aldrig sett så många på samma ställe. 

Ett sån´t rikt år 2014, massor av äpplen, rönnbär, svamp och lingon. 

Men var kommer alla spindlar ifrån?

Förutom de vanliga spindelnäten finns en ny sort som väver in både enar och granar i sin fiberduk.

***

Det går inte att se på SVT här i huset, signalen Teracom skickar är så usel att vi för det mesta har svartruta. SVT hänvisar till Teracom som totalt struntar i fakta. Inte för att det är så mycket att se nu för tiden. Men betalar man sin licens ska man kunna se på TV i fall man vill. Och Babel är ju bra. Naturprogram som fortfarande håller stilen med hänförande bilder och lugn berättarröst ser jag gärna. En välgjord dokumentär, en dramaserie eller en film då och då kan gå an. Men det är tji och det blir sällan av att titta via nätet.

Så måtte makthavarna dra lärdom och hålla fingrarna borta från radion och fast telefoni. Fy farao för att sitta på ett tak och vänta på döden medan vattnet stiger. 

Låt alla ungdomar och samtliga politiker göra samhällstjänst så kanske de som bestämmer kan bestämma något som är viktigt och riktigt som omväxling.

Söndag den 21 september marscherar folk runt om i världen för att rädda mänskligheten från klimathot och från makthavarnas totala oförmåga att få något vettigt gjort.

Det är som om de sitter i fängelse hela bunten, frihetsberövade, med bakbundna händer och alla sinnen utslagna. Storfinansen, politiker, mediemoguler och maktens lydiga knähundar i journalistkåren som ska bevaka ruljangsen - alla är paralyserade av oförmåga att se det nödvändiga och livsviktiga samt handla därefter.

***

Det finns så många smarta, seende, duktiga människor som kan agera för att rädda världen bara rätt beslut fattas. Ändå görs alldeles för lite av vikt och värde. 

Mediemanegen är full av meningslösa rapporter från ett samhällssystem som för länge sedan borde ha spelat ut sin roll.

***

De nya elbilar som byggdes redan på 1980-talet köptes upp av bil och oljeindustrin, kördes till någon tillfällig soptipp och plattades till. Vi behöver en fordonsflotta både i luften och till lands och sjöss som drivs med förnybara bränslen. Ändå hotar Shell med att borra olja i Arktis, kustband och stränder förstörs fortfarande av oljeutsläpp.

Det är ju inte klokt.

***

Var du än är, gå med i marschen söndagen 21 september 2014.

Kanske blir det dagen som framtidens barn kommer att fira som den stora 

Vändpunktsdagen, den som gav mänskligheten en ny chans?!

LÄKANDE HÄNDER

2014-09-18

En del människor har läkande händer. De har fått en gåva. Genom dem strömmar något som inte går att förklara, det bara är.

Händer som verktyg, som känselspröt in i verkligheten. Några har så nära till vad de sysslar med. 

En duktig hantverkare är sams med sitt material, ögon, händer, hjärta och hjärna har ingått ett avspänt förbund. Det är vilsamt att betrakta någon som är vän med sina händer och kan sin sak. Någon som behärskar ett instrument. En god vän spelade dragspel med sin pappa. Han hade stora grova händer som han styckat kött med i kalla rum. Men när han satt vid sitt dragspel var det som om händerna fick balettkjolar och tåspetsdansade på tangenterna.

Ibland tittar jag på Sommar med Ernst bara för att vila i att han vet vad han vill göra och tror stenhårt på att han ska klara av att komma hela vägen dit, ofta blir hans heminredningslösningar så befriande bra.

Min far var hopplöst opraktisk, men han hade vackra händer. De kunde hugga ved, hissa segel och ro. De kunde vända blad i sagoböcker och stuva förpiken med matsäck, badkläder och andra förnödenheter. Men var det något som skulle byggas eller lagas var det tvärstopp.

Jag minns mormor Elin. När som helst kan jag se hennes magra händer lugnt och metodiskt rensa lingon, klyfta äpplen eller baka. När jag kom från skolan var det tomt hemma hos mig och det hände att jag kilade in till mormor Elin en stund innan jag klev in i det stora tysta huset. Mormor Elin bodde på övervåningen i grannhuset som hennes man hade byggt. Varje stol och bord och skåp var hans händers verk. Men hon stod för det mesta nere i köket och gjorde nytta.

"Jodå, jag längtar allt hem till mina snickare," brukade hon skrocka. Hon var den första jag hörde prata om döden som att komma hem. Mormor Elin var orubbligt troende. Hon levde sin tro. Talade aldrig illa om någon, skötte sina plikter med jämnmod. Jag satt vid köksbordet med ett glas färskpressad äppelmust och hembakta skorpor medan ljuset föll i den välskötta trädgården utanför.

Jag sa aldrig något om vad som hade hänt i skolan, att fröken Märta Andersson delade ut örfilar. Hennes tobaksbruna fingrar var hårt sammanpressade, hon hade tränat på örfilar i mer än fyrtio år och spöat genrationer av ungar i bygden. Anders råkade värst ut, han var skolans bästa bordtennisspelare, smart, uppkäftig och placerad längst fram i bänkraden. En dag fick han nog. Han reste sig upp i bänken och slog tillbaka, stod med böjda knän och drog till ett smash mot lärarinnans kind så det rungade.

Mig vågade hon inte slå men hon såg till att straffa mig på andra sätt. Hon satte aldrig upp mina teckningar på väggen trots att jag sedermera fick högsta betyg i teckning. Märta Andersson hade bestämt sig för att jag var omusikalisk så jag åkte ut på skolgården med brumpojkarna när det var körsång. Men när vi fick en riktigt musiklärare var jag den enda som fick börja spela fiol. Jag och Anders. Vi satt på läktaren i sockenkyrkan på examensdagen då Märta Andersson äntligen skulle gå i pension. Hon avtackades med ett fång rosor. Då reste sig en liten kille upp i kyrkbänken och ropade:

"Hon fick rosor kärringen, men hon skulle haft nässlor."

När Katten blev biten av en huggorm parkerade han sig i mitt knä. Tassen svullnade till sin dubbla storlek. Han gnydde och la försiktigt sin tass i min hand och jag gjorde vad jag kunde för att lindra hans plåga. 

Det måste ha hjälpt för så fort han har ont någonstans kommer han sättande och lägger sin plågade kroppsdel i mina händer.

OFFER eller FÖRÖVARE?

2014-09-17

I flera år har en lång rad kändisar av skiftande valör suttit i olika mediesoffor och uttalat sig tvärsäkert om väldigt mycket som de nog borde hållit klaffen om. Förr i tiden var det adeln, prästen, läraren och länsman som satte agendan för vad vi skulle tycka. Nu är det dessa tvärsäkra typer mer eller mindre stöpta i samma åsiktsform som bedriver en sanslös propaganda kring 
vad som ska vara norm i det här landet.

"Man ska inte vara ett offer", är en av de vanligaste replikerna som kommer ur dessa mediemunnar.

***

Men, tänker jag, om det inte får finnas några offer, då finns det ju heller inga förövare? 

Inga våldtäktsmän, inga pedofiler, inga krigsförbrytare, rånare eller miljöbovar.

Är det inte märkligt att den s k eliten i landet är så rörande enig.

Att kändisfolk upprepar detta mantra år ut och år in medan mediesofforna byter färg.

"Man ska inte vara ett offer", hävdar de med en föraktfull papegojas envishet.

Men vad ska vi säga till ett barn som blir förnedrat i sitt hem eller en kvinna i någon krigszon eller en korgosse eller konfirmand som blivit våldtagen? Vad ska vi säga till unga tjejer eller offentliga feminister som blir utsatta för trakasserier på nätet?

"Du ska ett vara något offer."

Är det något som ger tröst och läkning?

Om vi inte kan erkänna att vi är offer allihop i olika grad, att vi dessutom har offrats på marknadens altare för tillväxtens skull, kan vi knappast ta tillbaka vår värdighet och det liv vi skulle behöva för att utvecklas till människor som har medkänslan som adelsmärke.

Ett barn som blivit utsatt för övergrepp, som blivit slagen med ord eller gärningar behöver få veta att det är utan skuld. Det är aldrig barnets fel att en förälder tappar greppet och ger sig på ett barn. Men om barnet hela tiden får höra att det inte finns några offer, att det är fult och föraktligt att vara ett offer. 

Hur känns det då i barnet?

Enda sättet är väl att själv bli en förövare - eller?

Om ingen erkänner ett barns smärta, den som följer efter övergrepp, vad ska barnet göra med sin smärta. Jo rikta den mot andra. Mobba, förakta, förtala och i värsta fall våldta.

Den som blivit berövad sin mänsklighet och sin värdighet tvingas att ägna resten av livet åt att återta det som har gått förlorat. Detta är det tyngsta och mest plågsamma jobb vi kan ha.

De flesta flyr ifrån den utmaningen. En del tar hellre livet av sig.

Varför räknar inga nationalekonomer ut vad samhället förlorar i BNP på att vägra se offren och fortsätter att förneka de skador som blir följden av övergrepp. Tänk så mycket vi skulle tjäna i fall både offren och förövarna fick den hjälp de behöver.

Hur kommer det sig att ingen har utlysts någon fatwa mot våldtäktsmän.

Och varför går inte de hederliga männen i världen man ur huse och protesterar mot det våld som kvinnor och barn och unga män blir utsatta för.

Och varför i hela friden accepterar vi krig, låter kriget få kosta hur mycket som helst som ständigt kräver nya offer.

Kvinnorna kan föda.

Männen kan döda.

Och vilka har suttit i högsätet i mer än fem tusen år.

För hela baletten och allt som är värt att leva för - är det inte hög tid att granska våra urkunder, vårt källmaterial.

Bibeln till exempel. Gamla Testamentet, bitvis en propagandaskrift för patriarkatet. Där är mannen norm, halvgud och rättesnöre. Kvinnorna tjänstehjon utan makt. Jo jag vet att Höga Visan och Ordspråksboken är fulla av kloka ord och vacker poesi och att GT innehåller spännande historier. 

Men vad är det för värderingar som förmedlas och sipprar in i vår "gemensamma" värdegrund måntro. Abrahams barn äro många minsann (judar, kristna och muslimer, det blir några stycken) och även om allt färre bekänner sig till den kristna tron här i landet är vi garanterat präglade av den.

Du skall hedra din fader och din moder på det att det må gå dig väl och du må leva länge i ditt land. Fjärde budet således. 

Varför finns det inget elfte bud som säger att du ska visa aktning för dina barn? 

VÄRDERINGSSKALOR

2014-09-16

Stillhet i trädgårdens rum. Elvakaffe med Silver, fast jag dricker te idag. Katten sover. Igår sa jag till honom att akta sig för havsörnen som patrullerar genom himmelstaket då och då. Örnen har tagit en knähund i trakten, flugit bort med den i ena klon. Kvar på backen stod husse vilt skriande. Idag har Katten gömt sig under vildrosorna.

Så hur kommer det sig att vi klamrar oss fast vid våra värderingar, trots att en del för länge sedan borde hamnat på sophögen för brännbart avfall? Ser mina forna kollegor på daghem och skolor, sjukhus, psyk-kliniker och hem för utvecklingsstörda. Alltid på språng, alltid någon som behöver deras omsorger och kompetens. Ändå tjänar de kanske en tredjedel av vad en tjänsteman på ett statligt verk som vänder papper bland sina utredningar, maskar sig igenom dagarna eller är ute på nätet och låtsas jobba gör.

Var kommer dom ifrån våra vanföreställningar och vilka blir lydiga medspelare i kontorslandskapens jobbteater?

Och varför ska vi som inte kan lönearbeta på vanligt sätt skämmas och bestraffas? Var kommer allt detta förakt ifrån som måste kastas på än den ena gruppen eller den andra. 

Är det inte lågavlönade kvinnor så är det muslimer eller tjocka eller sjuka, eller vem som helst som blivit nedvärderad av den s k majoriteten.

Var bjuden på kräftskiva i byn. Ett trevligt par med en altan med utsikt över havet och solidaritetskänslan i ryggmärgen ställer till fest en gång om året. Det var knytkalas, långbordet dukat för 14, precis lagom för mina små behov. Vi åt och drack, sjöng och samtalade medan solen sjönk i vikens vatten och ljuset doppade sina penslar i skönhet och skugga, målade tavlan som långsamt förändrades och till sist rullade ihop sig i stillheten som en förnöjd katt. Stjärnorna tändes. 

En äldre man som bott i trakten hela sitt liv berättade att dom sett misstänksamt på alla som bodde i byarna omkring. Ungarna krigade sinsemellan och det här var långt innan invandrarna fick skulden för allt elände. Hans morsa var så rädd för överheten att hon skakade när de skulle gå till skolan första dagen. Men när den fattigaste grabben i området fyllde år och inte hade råd med kalas, hjälptes alla åt att baka tårta.

Så visst finns det öar av gemenskap och skön samvaro, tack och lov.

Under den här äldre mannens livstid har det vi kallar Folkhemmet byggts och rasat samman igen. Hur djupa sprickor mellan människorna och våra olika villkor tål vi innan också vuxna krigar än värre med förtal, skvaller, mobbning och uteslutning. Den där egendomliga driften att söka syndabockar och skylla på andra sitter djupt. Att drabbas kan få vem som helst att tappa livsmodet och dras mot stupet.

Jag övar mig i tacksamhet trots allt. Varje gång jag behöver vatten tackar jag tyst för att det finns och smakar gott. Vid varje måltid vi äter böjer jag mitt huvud och mumlar samma korta tack till alla som gjort det möjligt för mig att äta mig mätt. Jag tackar regnet, solen, jorden, vinden, biet och daggmasken för att de ser till att vi kan odla bär och grönsaker till husbehov. Det där ljudet när jorden släpper sitt grepp om rödbetan eller löken och jag kan hålla upp knippen av ätbara grönsaker mot ljuset, skölja dem i regnvattentunnan, gå in i huset och koka soppa är en slags livslycka i vardagen. 

Jag vandrar stigen ner till viken och tackar skogen som ger oss svalka och svamp, lingon och blåbär, tackar träden som skänker rönnbär och äpplen. Drar in skogens dofter, andas i djupa tag.

Visst skulle jag kunna se på mig själv som en förlorare, utan barn, familj och vanligt lönearbete. Och visst sörjer jag allt det jag har förlorat. Jag kan dimpa ner i schakt av hopplöshet då smärtan i kropp och själ blir allt för tung. 

Men en dag som denna när Katten sover i skydd av rosensnåren och Silver orkar bygga färdigt den nya odlingslådan medan solen skiner i trädgården och stillheten råder, är jag ändå tacksam över att jag lever - trots allt.

DYSTERT VALRESULTAT?

2014-09-15

Björklöven gulnar. Vårt ena äppelträd, det som ser ut som en sparbanksek i formen, men har en så trasig stam att det är ett under att trädet står kvar utan att kollapsa, bär sanslöst med frukt i år. 

Jag sträcker mig upp mot grenverket och tar försiktigt ner en av de gula, mogna frukterna och håller den i handen. Den fyller handflatan med sin svalka och den perfekta formen gör mig lugn. Tar ner ett äpple till och bär ett äpple i varje hand medan jag långsamt går barfota genom trädgården och hälsar på mina skyddslingar. Torkan tog en del, men ännu blommar stora blåklockor och nävor. De vajar med Rudbeckia och Drakmynta i morgonbrisen. Nu gäller det att samla ihop tillräckligt med ork för att gör äppelmust och mos. Men idag är det tungt att leva, ännu tyngre än vanligt.

Vad är det som styr våra val egentligen och hur stor är vår medvetandegrad om varför vi gör som vi gör?

3,1 % av de med rösträtt i kungariket Sverige, anser att FI behövs i riksdagen, det räcker som bekant inte. 13% vill ge SD mer makt och en vågmästarroll i politiken.

Hur ska vi kunna öppna sinnena hos våra folkvalda för hur Folket har det, få makthavarna att dela den verklighet vi faktiskt lever i? Många känner sig ignorerade och besvikna på den politik som förts i Sverige de senaste 8 åren. Men som jag ser det var det Patron Persson som krattade och moderaterna som asfalterade det inhumana sättet att behandla människor i nöd på. Om du inte är rik, frisk, smal och snygg samt hetsar fram längs framgångsperrongens spår, om du gått sönder av stress, råkat ut för en olycka, mist jobbet, blivit sjuk, är akterseglad eller på annat sätt blivit söndermanglad av livet och människorna söker du efter en alternativ politik. Och 13 % anser att just SD kan ge dem upprättelse.

Dystert.

Men kanske är detta ett kanonläge för att äntligen lära oss att samarbeta och sluta käbbla om skitsaker. Varför inte se till att skapa långsiktiga överenskommelser och rusta upp den bitvis pinsamt dåligt skötta vården, skolan, järnvägen, räddningstjänsten, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och bygga miljösmarta hus till ungdomar så de slipper fira 40-årsdagen med saft och tårta hemma hos mamma och pappa.

Är det inte hög tid för storbankerna att betala tillbaka det skattebetalarna hivade in under den s k finanskrisen?!

Lägg därtill ihop alla orättfärdiga fallskärmspengar och bonusar som cheferna roffat åt sig och skapa en rejäl samhällsfond.

Vi behöver nya värderingsskalor. Det ska löna sig att vara snäll, omtänksam och långsiktig. Sätt girigbukarna vid skampålen till dess de självmant börjar skänka pengar till samhällsfonden genom att åtminstone betala skatt!

Dessutom - hur väl fungerar flyktingpolitiken egentligen? Jag minns en polsk forskare och hans välutbildade mamma. Han fick som ung man så småningom ett arbete i linje med sina kvalifikationer, men hon som var lite till åren fick knappt jobb som diskare. Varför inte se alla dessa människor som behöver skydd i vårt land som en tillgång. Ge alla en rejäl kurs i svenska språket och låt alla som törs bli fadderfamiljer. Då kanske det kan bli lite fart på integrationen, för att inte tala om vilka härliga måltider det skulle bli och vilken skön musik som skulle kunna ljuda ur det raserade folkhemmet. 

Hur ska vi kunna ta hand om alla våra traumatiserade barn och ungdomar och deras traumatiserade föräldrar om man inte satsar stenhårt på fungerande traumavård?

Det är väl ingen hemlighet att psykiatrin i det här landet knappast är någon höjdare?

Och vad beror det på?

Rädsla, brist på inlevelseförmåga, likgiltighet, okunskap?

Men det där mantrat som makthavare kör med att alla människor skulle vara lika mycket värda är tyvärr ingenting annat än en läpparnas bekännelse, en snygg pappersprodukt.

Så vi behöver förändra våra värderingsskalor, skaffa oss känslomässig utbildning och undersöka varför i hela friden vi gör som vi gör.

VALDAG

2014-09-14

Valdag minsann. Silver har varit ute i alla vallokaler i trakten och lagt ut valsedlar. Gissa vilka! 

Här var det dimma i morse och många verkar ha väldigt dimmiga begrepp om vilken slags värld de vill ha och hur vi ska nå dit. 

För mig är det relativt enkelt. Tänk kompost. Ingen vettig människa slänger giftiga kemikalier där hen ska odla sin mat. Vi behöver ett Kretsloppssamhälle med sann jämställdhet som nav. Allt som tillverkas ska vara av god kvalité till överkomligt pris. En dator bör hålla lika länge som en symaskin. Vitvaror, elektronik, kläder, husgeråd, möbler - allt som vi verkligen behöver ska vara så länge att det hamnar som arvegods till sist. Och alla som producerar varor och tjänster måste ta hänsyn till vad Naturen tål.

När elvakaffet är avnjutet, reser vi oss från trädgårdsbordet, säger hej till Katten och ger oss av för att rösta. 

Vilken dag, solen gassar och himlen är blå.

Allt flyter på fint i vallokalen, det tar inte många minuter att bruka sin demokratiska rätt.

Vi vandrar ut i solen igen och går längs vattnet, följer en stig längs gamla sandtäckta slagghögar från gruvan i Herräng. De ligger flera meter upp från markytan. Dimman dröjer kvar på andra sidan sundet. En ängel lösgör sig ur dimman en kort sekund.

Hemma igen, Silver går ner till skogslyckan och plockar lingon och jag marinerar kyckling innan jag lägger mig i vilstolen och dåsar i solen.

Jag dras med kronisk smärta. Diskbråcket känns som en ständig kniv i ryggen. Men jag lyckas hitta ett läge där det inte gör ont och kan vila en stund. Det är alldeles stilla som om världen håller andan i väntan på valresultatet.

 Grön tillväxt således och en hållbar långsiktig sådan. Tänk så många arbeten det skulle bli när städer förvandlas till en samling smarta hus med hängande trädgårdar eller takterasser. Där toaletterna spolas med gråvatten och på sikt byggs om så att det finns solcellsdrivna förbränningstoaletter i varje lägenhet, anslutna till den gemensamma komposten. Alla fordon går på förnybar energi, kollektivtrafiken är utbyggd och gratis. Har aldrig förstått varför man inte använder vattenvägarna fullt ut i Stockholm och andra städer välsignade med farbara vattendrag.

Den löjliga konflikten mellan stad och landsbygd behöver vi komma bort ifrån. Folk som bor i städer skulle inte klara sig en dag utan att någon odlar deras mat. Det är minsann inte bara lärare och vårdpersonal som är vardagshjältar och borde ha lön och uppskattning därefter. Utan våra bönder står vi oss slätt. Istället för att lägga ner jordbruk på löpande band borde vi närodla mat av högsta kvalité i hela landet. I vår by finns en enda bonde kvar. En tapper man med ett trettiotal kor som håller markerna öppna. På 50-talet fanns det minst ett dussin gårdar i trakten. Jag blir alltid lika glad när kossorna släpps ut i maj och rusar som tokiga i grönskan. 

De som skyller koldioxidutsläppen på korna borde jämföra med de s k motorsporten! Är det inte hög tid att lobba för andra värderingar? Folk som åker runt på land eller till sjöss och väsnas och skitar ner borde betala extra skatt. Och vi som är ute och plockar svamp och bär borde få skattelättnad. Närodlat och nyttigt borde vara billigt, skräpmat och tobak dyrt.

Något som är minst lika viktigt som att förbättra den yttre miljön, tror jag är att vi förändras inombords. Och tro mig, det är inte lätt. Det tar tid och kräver en hel del, men det går. Jag har praktiserat som gruvarbetare i de inre schakten i åratal. Av alla arbeten jag haft genom åren är detta i särklass det tyngsta och mest krävande. Jag blir aldrig arbetslös. Självkännedom är nödvändigt om vi menar allvar med att vilja rädda världen till de generationer som kommer efter oss.

All miljöförstöring börjar på insidan tror jag. Om du farit illa där du växte upp har du med dig en massa känslor som skaver och behöver komma ut. Då kan du bli en riktigt besvärlig människa. Och sannolikt kastar du din frustration på dina närmaste. Har du barn är det de som blir dina känslomässiga soptunnor. Och du har inget val, det sker per automatik om du inte skaffar dig en gedigen känslomässig utbildning. Och det är inte heller så lätt. Jag pratar inte om någon sprutlackerings-modell när du går på kurs en helg och lyssnar till nå´n guru som skinnar dig på en kvarts årslön. Eller går tio gånger hos någon KBT terapeut som är frälst på sin tjusiga modell. Det jag menar handlar om långsiktigt arbete för att lära känna sig själv och på djupet förstå vad man bär för slags bagage. Djuplodande inventering först, gör dig av med allt du inte behöver och sen ska hela rasket renoveras.

Lång väg att bli människa. Det kan ta ett helt liv. Men hellre veta vem det är som dör när den tiden kommer för det gör den, än att ta med sig sina livslögner och oförrätter i graven. 

2014-09-13 Aftonord

Mörkret är kompakt utanför fönstret. Då och då dunsar ett äpple till marken. Tröttheten sveper in mig i nattens mantel. Den är blå.

TANKAR I SEPTEMBER

Roslagen 2014-09-13

De gamla äppelträden dignar av frukt i år. Gör så mycket mos och must jag förmår och delar med mig till grannarna på andra sidan stora vägen. De gillar också att ta vara på vad Naturen ger och hämtar äpplen i stora korgar och kånkar hem till köket. De sätter vin och så har de får. Det är trevligt när de kommer hit. Vi hjälps åt att plocka fallfrukt, pratar lite om ditt och datt. Sitter en stund kring trädgårdsbordet och dricker sommarens sista rabarbersaft innan vi hastar vidare till nya plikter. 

Jag gör inte så många knop. Fick några konstiga utslag på bröstkorgen, misstänkt bältros, så jag blev tvungen att ta mig in till Vårdcentralen. Två sjuksköterskor och en doktor tittade bekymrat på den konstiga röda blemman som prydde min frodiga kropp. Den såg ut som ett piskrapp. Doktorn uteslöt bältros men hade ingen aning om vad det var för något. Hade haft yrsel och mått illa men hon förstod ingenting. Så jag åkte hem igen.

"Jag tror att det är skam," sa du. De där orden mal i skallen på mig. Skam, kan man få utslag av pur skam. Och vad har jag att skämmas över egentligen? 

Det blev ingen filmskapare av mig, fast det såg så lovande ut. Skulle äntligen få mitt stora genombrott med en långfilm där en kör hade huvudrollen. Men hela min tillvaro kraschade och jag undkom med nöd och näppe med livet i behåll. Femton år har gått.

Jag lever, kanske är det min största bedrift, att jag har överlevt. Jag har gått i exil och bor i ett mycket litet Eremitage, ett hemman i Roslagen, en glänta mellan sjö-äng och skog. Marken går ner till en vik av Ålands hav som skär djupt in i landskapet. Här odlar jag min trädgård så gott det går. Och jag är inte ensam. Silver och Katteskatten bor här med mig. Under ladan huserar grävlingen. Rävungarna snor Kattens matskål från farstukvisten då och då. Rådjuren käkar upp våra hundratals tulpaner varje vår om vi inte nätar dem i tid. Men om vi skyddar dem slår tulpanerna ut samtidigt med häggen och öppnar sina blomsterkalkar mot dagen.

September är mild i år. Katten äter upp sig inför vintern. Han som var vild, stum och skräckslagen för åtta år sedan, ställer sig nästan på bakbenen ute på trappen för att komma upp till matskålen fort nog. Varje morgon hälsar han mig med sitt särskilda matljud. Ett jamande på en gång uppfordrande och hjälplöst. Ryktar honom snabbt och känner igenom pälsen efter fästingar. Har blivit fena på att rycka blodsugarna ur huden i ett huj.

I morgon är det val i Kungariket Sverige, hur det kommer gå vet vi vid midnatt den 14 september. Debatten har som vanligt varit skral. Knappt något fokus på de verkligt viktiga frågorna. Hur ska vi rädda världen från alla rädda makthavare så att vi kan få en värld värd att leva i? 

Den 21 september marscherar folk i New York och runt om i hela världen för att rädda planeten Jorden innan det är för sent. Innan vi drunknar som råttor allihop eller brinner upp i en skogsbrand, förgiftas av skräpmat eller dör i ett krig, en bilolycka eller får cancer. Det finns så många olika sätt att dö på. Undrar om alla människor är rädda för döden. Märklig resa, livet. Vi föds totalt hjälplösa och utelämnade till två föräldrar. Det finns inga som helst garantier för att de där två personerna är lämpade att ta hand om oss och ge oss den näring vi behöver. Många far illa i föräldralotteriet. 
Inte mycket bevänt med den valfriheten. Man får vackert ta dem man får och försöka göra det bästa av det hela.

Det gäller att läka sina sår så att hela skapelsen blir läkt, eller åtminstone så pass att man mår någorlunda och kan göra lite nytta trots allt - och sen dö i frid nöjd med sitt livsvärv.

Hälsar Hedvig i Roslagen.