GOD JUL 2020 och ETT GOTT NYTT NÅDENS ÅR 2021 

 

ETT ORD I MUNNEN, NÅGOT HELT ANNAT I BAKTANKEN

 

Det är mycket som är svårt att förstå sig på.

Varför är det inte självklart för alla att 

vi måste värna våra hav 

och 

sluta förorena vatten, luft och jord?

Är människan indelad i olika sorter, 

en girig, kortsiktig, hänsynslös och korkad sort som bara vill tjäna pengar och utnyttja allt och alla för att nå sina mål 

och så alla andra som vill andas ren luft, dricka gott vatten och odla bra mat i giftfri jord?

***

Hur som helst handlar både nuet och framtiden om hur vi värnar vår miljö.

Om allt som tillverkas på den här planeten ingår i kretsloppet och kan återbrukas om och om igen 

och allt annat fasas ut, skulle mycket lösas av sig själv. 

Och tänk så många nya jobb detta skulle innebära!

Istället verkar makthavarna ägna sig åt gigantiska svek mot hela planeten.

Människan har sällan stått så nära den kollektiva ättestupan som nu.

Ska vi skydda, värna och förvalta den makalösa skapelsen 

eller ska vi förgöra den?

Vi lever i virustider och det märks minsann i varenda nyhetssändning. Folk mister hälsa och arbete i farlig fart. 

En del riskerar att hamna på gatan.

Är det inte hög tid att införa en anständig medborgarlön?! 

Då skulle folk slippa att bli fattigpensionärer eller utförsäkrade och förnedrade av ett havererat välfärdssystem och dessutom skulle den kriminella verksamhet som pågår för att utnyttja samma system få betydligt svårare att genomföra sina brott.

Säg JA till både miljön och en rejäl medborgarlön!

Visa curage och gå från ord till handling kära makthavare så kan ni bli hjältar istället för marodörer.

Rätt ord i munnen och inget alls i baktanken

Det vore väl "sossepolitik" värd namnet och skulle kunna sparka liv i det avsomnade folkhemmet.

VARNING FÖR VILLALIVETS FAROR

Efter sjutton strävsamma år på vårt hemman i Roslagen flyttade vi för dryga tre år sedan till en villa i norra Skåne omgiven av några rejäla portioner grönska. Båda våra trevliga gavelgrannar odlar och vi hjälps åt med att vattna och vakta när det behövs.

Längs ena långsidan  av vårt hus ligger en sliten tegelkåk placerat i en Ekbacke där vitsipporna slår ut om våren följda av hundratals krokus. Tråkigt nog dog den gamla farbrorn som bodde där och huset lades ut till försäljning.

Nu pågår en massaker. En grävmaskin har flått marken på gräs, ryckt upp rönn och lönn med rötterna, huggit ner en ek som i en vänlig omfamning stöttat den majestätiska dubbelbjörken mitt på tomten. Den breda grönskande häcken som skiljde tomterna åt är utplånad och det var den som gav oss det perfekta insynsskyddet och lagom utsikt över trädstammar och lövverk, vilket var en av anledningarna till att vi köpte just det här huset.

Enligt en skiljemur och de lantmäterikartor som vi hade tillgång till stod minst hälften av den där häcken och de vackra rönnarna på vår tomt. Men när kommunens man var här och mätte påstod han att allt tillhörde den andra sidans mark, vilket gav de nyinflyttade rätt att genomföra denna massaker, trots att de inte givit någon som helst information om sina förehavanden. Det står nämligen i Jordabalken att man är skyldig att visa hänsyn till sina grannars intressen och informera dem om sina planer i fall tomten ska förändras. Och det här är en fundamental förändring där sten för sten grävs upp ur marken och backen blir en utplattad öken istället för den oas som fanns. 

Och vilket oväsen sen, man kan få spader för mindre! Först covid 19 och så det här. 
Den förut så fint avskilda uppladdningsplatsen där jag suttit och vilat på min eksoffa, bjudit på te och hämtat kraft inför nästa skrivpass är saboterad och invaderad.

Jag hade ingen aning om att den här typen av markberedning som mer liknar en massaker skulle kunna vara tillåten. Har svårt att begripa hur någon nu levande person vill och kan bära sig åt på det här viset när flertalet blir mer medvetna om varje träds betydelse för god luftkvalité och hur växtligheten kommunicerar strax under markytan. Nu är hela det nät av decenniers växtkraft och förmåga till samarbete utplånat. Och hur det går för oss som bor högst upp på denna kulle när varenda sten plockas bort ur marken nedanför vete´ fåglarna.
En snygg mur har det blivit längs gatan, men hur går det i fall slagregnen duggar tätt?

Än så länge står björken kvar och några av ekarna, hur länge vet vi inte. Vi har försökt kommunicera med de nyinflyttade, presenterat en lösning som skulle spara rönn och lönn och delar av den insynsskyddande häcken. Svaret blev en fortsatt massaker där nu all skyddande grönska alltså är borta. 

Ingen frågade oss. Ingen frågade igelkotten som har sitt bo i smällbärshäcken. Ingen frågade rödhake och koltrast, flugsnappare, humlor, fjärilar och bin hur de vill ha det, vad de och vi behöver för att behålla vår livskvalité.

Varför köper någon en oas och förvandlar den till öken? Även om man flytt ifrån krig och annat elände och möjligtvis känner sig hemma i kaos och förödelse trodde jag att man då skulle söka grönska och frid i första hand, inte vilja starta konflikter och sprida missnöje, vantrivsel och förödelse. 

Min mor ägnade stora delar av sitt liv att skapa en trädgård, den blev så vacker att folk stannade och bad att få titta närmare på den. Så kan också en flykting bete sig.

Hur lång tid ska det pågå detta oväsen, denna bärsärk?

Om det så småningom blir någon slags trädgård på andra sidan tar det sannolikt flera år innan den vuxit upp och kan ersätta något av det som gått förlorat.

Och vi som var beroende av att detta vildvuxna habitat i skyddat läge vad ska vi göra?
Jag som började rota mig en smula, gladde mig allt mer åt vår egen trädgård i förvandling från en tuktad tomt till äng och nyttotäppa, den som blivit allt vackrare med åren, tittar med stigande desperation efter ny bostad.

Hade jag vetat om att det är lagligt att förstöra en tomt på det här viset hade jag aktat mig noga för att bosätta mig i tättbebyggt område. Så vän av grönska, frid och stillhet: varning för villalivets faror, de är åtskilliga, men att det skulle bli så här illa kunde ingen av oss odlare föreställa oss.

GULDTACKAN FINNS I SMÅLAND

Vätterns vatten var idag långt ifrån solglittervackert, snarare majestätisk gråsobert i sin mulna vidsträckthet. Längs vägen mot Tranås krympte sjöarna och skönheten fanns här i betade kullar och grönbleka sluttningar ned mot badbryggorna. Det är något visst med gråskalor när solen pressar sig fram genom molnmassorna ett ögonblick för att sedan försvinna. Kanske är det som lycka, den kommer bara glimtvis och då gäller det att ta vara på den.

Väl framme vid verkstaden som ligger i en krök av en grusväg tittar solen fram. Vi knackar på dörren till ateljén och möts av ett generöst tilltaget rum följt av flera. Det är Jenny som visar oss runt i härligheten bland vackra ting och plagg som hon och moder Inger tillverkat.

För ungefär tjugo år sedan startade Inger och hennes man som båda varit lärare en fårfarm. Hon gick tillskärarkurs som en av fyra elever, den sista kullen i sitt slag. Hantverk av den här kalibern får man leta efter nämligen, frågan är var tillväxten finns nu för tiden.

Min bästa vän som har lätt för att frysa ska gardera sig mot världens råa kyla och har beställt både väst och jacka som nu ska hämtas. Inte nog med att plaggen är snygga och välgjorda, de bär en mjukhet på insidan som torde vara en urgammal arketyp av det en människa behöver för sin kropp, en av de absolut förnämsta basplagg som bär en bra bit av vår historia. Hur många tusen år har människan att tacka för får och lamm som gett oss skinn och kött och fårost och dessutom öppna landskap som är lite väl svårtillgängliga för annan boskap. Det är med vördnad och förtjusning man provar dessa sömnadskonstverk. Här finns en annan slags gråskala som är vila och tröst för ögat.

Tacka vet jag äkta vara istället för de där fula fuskpälsarna som figurerade i Svt på nyårsafton när sånger skulle sjungas, dikt skulle läsas och klockor ringa. Jag såg bara trailern och det räckte vad ytterplaggen anbelangar. Men Lena Endres tolkning av Tennysons Nyårsklocka vill jag inte missa.

Ni som vill använda närodlade plagg från frigående får av högsta kvalité tillverkade av två kvinnor där hantverksskicklighet förenats med konstnärssjäl - far till Småland för det är där, i ett rött hus med vita knutar som man finner Guldtackan.

Kontakta www.ateljeguldtackan.se