VÄRDERINGSSKALOR

2014-09-16

Stillhet i trädgårdens rum. Elvakaffe med Silver, fast jag dricker te idag. Katten sover. Igår sa jag till honom att akta sig för havsörnen som patrullerar genom himmelstaket då och då. Örnen har tagit en knähund i trakten, flugit bort med den i ena klon. Kvar på backen stod husse vilt skriande. Idag har Katten gömt sig under vildrosorna.

Så hur kommer det sig att vi klamrar oss fast vid våra värderingar, trots att en del för länge sedan borde hamnat på sophögen för brännbart avfall? Ser mina forna kollegor på daghem och skolor, sjukhus, psyk-kliniker och hem för utvecklingsstörda. Alltid på språng, alltid någon som behöver deras omsorger och kompetens. Ändå tjänar de kanske en tredjedel av vad en tjänsteman på ett statligt verk som vänder papper bland sina utredningar, maskar sig igenom dagarna eller är ute på nätet och låtsas jobba gör.

Var kommer dom ifrån våra vanföreställningar och vilka blir lydiga medspelare i kontorslandskapens jobbteater?

Och varför ska vi som inte kan lönearbeta på vanligt sätt skämmas och bestraffas? Var kommer allt detta förakt ifrån som måste kastas på än den ena gruppen eller den andra. 

Är det inte lågavlönade kvinnor så är det muslimer eller tjocka eller sjuka, eller vem som helst som blivit nedvärderad av den s k majoriteten.

Var bjuden på kräftskiva i byn. Ett trevligt par med en altan med utsikt över havet och solidaritetskänslan i ryggmärgen ställer till fest en gång om året. Det var knytkalas, långbordet dukat för 14, precis lagom för mina små behov. Vi åt och drack, sjöng och samtalade medan solen sjönk i vikens vatten och ljuset doppade sina penslar i skönhet och skugga, målade tavlan som långsamt förändrades och till sist rullade ihop sig i stillheten som en förnöjd katt. Stjärnorna tändes. 

En äldre man som bott i trakten hela sitt liv berättade att dom sett misstänksamt på alla som bodde i byarna omkring. Ungarna krigade sinsemellan och det här var långt innan invandrarna fick skulden för allt elände. Hans morsa var så rädd för överheten att hon skakade när de skulle gå till skolan första dagen. Men när den fattigaste grabben i området fyllde år och inte hade råd med kalas, hjälptes alla åt att baka tårta.

Så visst finns det öar av gemenskap och skön samvaro, tack och lov.

Under den här äldre mannens livstid har det vi kallar Folkhemmet byggts och rasat samman igen. Hur djupa sprickor mellan människorna och våra olika villkor tål vi innan också vuxna krigar än värre med förtal, skvaller, mobbning och uteslutning. Den där egendomliga driften att söka syndabockar och skylla på andra sitter djupt. Att drabbas kan få vem som helst att tappa livsmodet och dras mot stupet.

Jag övar mig i tacksamhet trots allt. Varje gång jag behöver vatten tackar jag tyst för att det finns och smakar gott. Vid varje måltid vi äter böjer jag mitt huvud och mumlar samma korta tack till alla som gjort det möjligt för mig att äta mig mätt. Jag tackar regnet, solen, jorden, vinden, biet och daggmasken för att de ser till att vi kan odla bär och grönsaker till husbehov. Det där ljudet när jorden släpper sitt grepp om rödbetan eller löken och jag kan hålla upp knippen av ätbara grönsaker mot ljuset, skölja dem i regnvattentunnan, gå in i huset och koka soppa är en slags livslycka i vardagen. 

Jag vandrar stigen ner till viken och tackar skogen som ger oss svalka och svamp, lingon och blåbär, tackar träden som skänker rönnbär och äpplen. Drar in skogens dofter, andas i djupa tag.

Visst skulle jag kunna se på mig själv som en förlorare, utan barn, familj och vanligt lönearbete. Och visst sörjer jag allt det jag har förlorat. Jag kan dimpa ner i schakt av hopplöshet då smärtan i kropp och själ blir allt för tung. 

Men en dag som denna när Katten sover i skydd av rosensnåren och Silver orkar bygga färdigt den nya odlingslådan medan solen skiner i trädgården och stillheten råder, är jag ändå tacksam över att jag lever - trots allt.