TANKAR I SEPTEMBER

Roslagen 2014-09-13

De gamla äppelträden dignar av frukt i år. Gör så mycket mos och must jag förmår och delar med mig till grannarna på andra sidan stora vägen. De gillar också att ta vara på vad Naturen ger och hämtar äpplen i stora korgar och kånkar hem till köket. De sätter vin och så har de får. Det är trevligt när de kommer hit. Vi hjälps åt att plocka fallfrukt, pratar lite om ditt och datt. Sitter en stund kring trädgårdsbordet och dricker sommarens sista rabarbersaft innan vi hastar vidare till nya plikter. 

Jag gör inte så många knop. Fick några konstiga utslag på bröstkorgen, misstänkt bältros, så jag blev tvungen att ta mig in till Vårdcentralen. Två sjuksköterskor och en doktor tittade bekymrat på den konstiga röda blemman som prydde min frodiga kropp. Den såg ut som ett piskrapp. Doktorn uteslöt bältros men hade ingen aning om vad det var för något. Hade haft yrsel och mått illa men hon förstod ingenting. Så jag åkte hem igen.

"Jag tror att det är skam," sa du. De där orden mal i skallen på mig. Skam, kan man få utslag av pur skam. Och vad har jag att skämmas över egentligen? 

Det blev ingen filmskapare av mig, fast det såg så lovande ut. Skulle äntligen få mitt stora genombrott med en långfilm där en kör hade huvudrollen. Men hela min tillvaro kraschade och jag undkom med nöd och näppe med livet i behåll. Femton år har gått.

Jag lever, kanske är det min största bedrift, att jag har överlevt. Jag har gått i exil och bor i ett mycket litet Eremitage, ett hemman i Roslagen, en glänta mellan sjö-äng och skog. Marken går ner till en vik av Ålands hav som skär djupt in i landskapet. Här odlar jag min trädgård så gott det går. Och jag är inte ensam. Silver och Katteskatten bor här med mig. Under ladan huserar grävlingen. Rävungarna snor Kattens matskål från farstukvisten då och då. Rådjuren käkar upp våra hundratals tulpaner varje vår om vi inte nätar dem i tid. Men om vi skyddar dem slår tulpanerna ut samtidigt med häggen och öppnar sina blomsterkalkar mot dagen.

September är mild i år. Katten äter upp sig inför vintern. Han som var vild, stum och skräckslagen för åtta år sedan, ställer sig nästan på bakbenen ute på trappen för att komma upp till matskålen fort nog. Varje morgon hälsar han mig med sitt särskilda matljud. Ett jamande på en gång uppfordrande och hjälplöst. Ryktar honom snabbt och känner igenom pälsen efter fästingar. Har blivit fena på att rycka blodsugarna ur huden i ett huj.

I morgon är det val i Kungariket Sverige, hur det kommer gå vet vi vid midnatt den 14 september. Debatten har som vanligt varit skral. Knappt något fokus på de verkligt viktiga frågorna. Hur ska vi rädda världen från alla rädda makthavare så att vi kan få en värld värd att leva i? 

Den 21 september marscherar folk i New York och runt om i hela världen för att rädda planeten Jorden innan det är för sent. Innan vi drunknar som råttor allihop eller brinner upp i en skogsbrand, förgiftas av skräpmat eller dör i ett krig, en bilolycka eller får cancer. Det finns så många olika sätt att dö på. Undrar om alla människor är rädda för döden. Märklig resa, livet. Vi föds totalt hjälplösa och utelämnade till två föräldrar. Det finns inga som helst garantier för att de där två personerna är lämpade att ta hand om oss och ge oss den näring vi behöver. Många far illa i föräldralotteriet. 
Inte mycket bevänt med den valfriheten. Man får vackert ta dem man får och försöka göra det bästa av det hela.

Det gäller att läka sina sår så att hela skapelsen blir läkt, eller åtminstone så pass att man mår någorlunda och kan göra lite nytta trots allt - och sen dö i frid nöjd med sitt livsvärv.

Hälsar Hedvig i Roslagen.