GODA NYHETER?

2014-09-22

Inte så mycket som en viskning om gårdagens Marsch för freden och mot klimathotet. P1 morgon tiger. Men efter att jag skrivit till redaktionen kom det faktiskt en liten rad i ekot. Kanske finns ett samband.

Det blir ett snedvridet perspektiv vi får serverat med detta ständiga frosseri i elände. Konfliktfixeringen verkar ha slagit ut omdömet hos många i mediesvängen. Om man istället fördelade sina gracer och letade fram positiva nyheter också skulle kanske fler kunna tro på livet och inte vara så rädda och missnöjda att de röstar på SD. Eller ännu värre, tar sina liv.

*** 

Ovädret svepte in över Roslagen i går kväll. Åskan gick och regnet har piskat mot fönsterrutorna i tolv timmar. Katten har gömt sig i ladan. Silver var tvungen att ge sig i väg tidigt i morse och stövlade bort till bilen i min stora regncape.

*** 

Jag tänder ljus.

Det är ett sätt att hantera min vanmakt.

Jag skriver och fångar skönheten med kameran och jag tänder ljus för alla världens barn.

För alla som fryser och är rädda, för alla som svälter och törstar, för alla som inte hittar in i verkligheten och finner sin plats i livet.

För alla osynliga barn i oss alla som måste gömma sig i dataspel eller annat missbruk för att fly från sin verklighet.

För alla flyktingar från krig som för länge sedan borde ha upphört.

För att vi ska hitta hem.

***

Använder smärtan som vägvisare. Vissa dagar går det inte alls, då kräver jag mirakler, ögonblicklig läkning, eller rasar ner i hopplöshetens krater. Men om jag kan ta hissen ner till smärtans katakomber och ta mitt barn i handen, hon som suttit nerfrusen i en bunker av stelnad förtvivlan och gråta hennes tårar, då släpper smärtan sitt grepp en stund. 

Till dess det bubblar upp en ny plåga.

Hur ska vi kunna se varandra med värme och hur ska vi bli av med det strukturella förtrycket, det som alla förlorar på?
*** 

Liv Strömquist har flyt. Hon riktar strålkastaren åt rätt håll i sin nya bok. Synliggör bristen på jämställdhet och får oss att skratta mitt i eländet. Hon forskar och finner måhända ursprunget till tvånget att förtrycka.

Hon är dessutom ute i rätt tid. Inte som jag som var tjugo år före min tid när jag utmanade menstabun och allehanda förtryck i mina filmsmanuskript. 

Hösten är här. Låt Kärleken växa i vintertid och krympa utrymmet där skräcken tar sig in. Det är inte lätt och kräver ständig övning. Viktigast är nog en nära relation där det går att öva. Någon du vågar bråka med och som kan se dig med ömhet, trots dina sämre sidor. 

Har vi ett nedärvt underskott på tillit och kärlek är det världens svåraste utmaning att ändå försöka växa i Kärlek. Men det går. Det tar erbarmligt lång tid. Men det är möjligt att se sina destruktiva mönster och trots dem våga förändras.

De går inte att duscha bort, inte ens om du duschar varje dag. 

Det är nog åtskilliga reningsbad på insidan som vi behöver allra mest.