LÄKANDE HÄNDER

2014-09-18

En del människor har läkande händer. De har fått en gåva. Genom dem strömmar något som inte går att förklara, det bara är.

Händer som verktyg, som känselspröt in i verkligheten. Några har så nära till vad de sysslar med. 

En duktig hantverkare är sams med sitt material, ögon, händer, hjärta och hjärna har ingått ett avspänt förbund. Det är vilsamt att betrakta någon som är vän med sina händer och kan sin sak. Någon som behärskar ett instrument. En god vän spelade dragspel med sin pappa. Han hade stora grova händer som han styckat kött med i kalla rum. Men när han satt vid sitt dragspel var det som om händerna fick balettkjolar och tåspetsdansade på tangenterna.

Ibland tittar jag på Sommar med Ernst bara för att vila i att han vet vad han vill göra och tror stenhårt på att han ska klara av att komma hela vägen dit, ofta blir hans heminredningslösningar så befriande bra.

Min far var hopplöst opraktisk, men han hade vackra händer. De kunde hugga ved, hissa segel och ro. De kunde vända blad i sagoböcker och stuva förpiken med matsäck, badkläder och andra förnödenheter. Men var det något som skulle byggas eller lagas var det tvärstopp.

Jag minns mormor Elin. När som helst kan jag se hennes magra händer lugnt och metodiskt rensa lingon, klyfta äpplen eller baka. När jag kom från skolan var det tomt hemma hos mig och det hände att jag kilade in till mormor Elin en stund innan jag klev in i det stora tysta huset. Mormor Elin bodde på övervåningen i grannhuset som hennes man hade byggt. Varje stol och bord och skåp var hans händers verk. Men hon stod för det mesta nere i köket och gjorde nytta.

"Jodå, jag längtar allt hem till mina snickare," brukade hon skrocka. Hon var den första jag hörde prata om döden som att komma hem. Mormor Elin var orubbligt troende. Hon levde sin tro. Talade aldrig illa om någon, skötte sina plikter med jämnmod. Jag satt vid köksbordet med ett glas färskpressad äppelmust och hembakta skorpor medan ljuset föll i den välskötta trädgården utanför.

Jag sa aldrig något om vad som hade hänt i skolan, att fröken Märta Andersson delade ut örfilar. Hennes tobaksbruna fingrar var hårt sammanpressade, hon hade tränat på örfilar i mer än fyrtio år och spöat genrationer av ungar i bygden. Anders råkade värst ut, han var skolans bästa bordtennisspelare, smart, uppkäftig och placerad längst fram i bänkraden. En dag fick han nog. Han reste sig upp i bänken och slog tillbaka, stod med böjda knän och drog till ett smash mot lärarinnans kind så det rungade.

Mig vågade hon inte slå men hon såg till att straffa mig på andra sätt. Hon satte aldrig upp mina teckningar på väggen trots att jag sedermera fick högsta betyg i teckning. Märta Andersson hade bestämt sig för att jag var omusikalisk så jag åkte ut på skolgården med brumpojkarna när det var körsång. Men när vi fick en riktigt musiklärare var jag den enda som fick börja spela fiol. Jag och Anders. Vi satt på läktaren i sockenkyrkan på examensdagen då Märta Andersson äntligen skulle gå i pension. Hon avtackades med ett fång rosor. Då reste sig en liten kille upp i kyrkbänken och ropade:

"Hon fick rosor kärringen, men hon skulle haft nässlor."

När Katten blev biten av en huggorm parkerade han sig i mitt knä. Tassen svullnade till sin dubbla storlek. Han gnydde och la försiktigt sin tass i min hand och jag gjorde vad jag kunde för att lindra hans plåga. 

Det måste ha hjälpt för så fort han har ont någonstans kommer han sättande och lägger sin plågade kroppsdel i mina händer.