OFFER eller FÖRÖVARE?

2014-09-17

I flera år har en lång rad kändisar av skiftande valör suttit i olika mediesoffor och uttalat sig tvärsäkert om väldigt mycket som de nog borde hållit klaffen om. Förr i tiden var det adeln, prästen, läraren och länsman som satte agendan för vad vi skulle tycka. Nu är det dessa tvärsäkra typer mer eller mindre stöpta i samma åsiktsform som bedriver en sanslös propaganda kring 
vad som ska vara norm i det här landet.

"Man ska inte vara ett offer", är en av de vanligaste replikerna som kommer ur dessa mediemunnar.

***

Men, tänker jag, om det inte får finnas några offer, då finns det ju heller inga förövare? 

Inga våldtäktsmän, inga pedofiler, inga krigsförbrytare, rånare eller miljöbovar.

Är det inte märkligt att den s k eliten i landet är så rörande enig.

Att kändisfolk upprepar detta mantra år ut och år in medan mediesofforna byter färg.

"Man ska inte vara ett offer", hävdar de med en föraktfull papegojas envishet.

Men vad ska vi säga till ett barn som blir förnedrat i sitt hem eller en kvinna i någon krigszon eller en korgosse eller konfirmand som blivit våldtagen? Vad ska vi säga till unga tjejer eller offentliga feminister som blir utsatta för trakasserier på nätet?

"Du ska ett vara något offer."

Är det något som ger tröst och läkning?

Om vi inte kan erkänna att vi är offer allihop i olika grad, att vi dessutom har offrats på marknadens altare för tillväxtens skull, kan vi knappast ta tillbaka vår värdighet och det liv vi skulle behöva för att utvecklas till människor som har medkänslan som adelsmärke.

Ett barn som blivit utsatt för övergrepp, som blivit slagen med ord eller gärningar behöver få veta att det är utan skuld. Det är aldrig barnets fel att en förälder tappar greppet och ger sig på ett barn. Men om barnet hela tiden får höra att det inte finns några offer, att det är fult och föraktligt att vara ett offer. 

Hur känns det då i barnet?

Enda sättet är väl att själv bli en förövare - eller?

Om ingen erkänner ett barns smärta, den som följer efter övergrepp, vad ska barnet göra med sin smärta. Jo rikta den mot andra. Mobba, förakta, förtala och i värsta fall våldta.

Den som blivit berövad sin mänsklighet och sin värdighet tvingas att ägna resten av livet åt att återta det som har gått förlorat. Detta är det tyngsta och mest plågsamma jobb vi kan ha.

De flesta flyr ifrån den utmaningen. En del tar hellre livet av sig.

Varför räknar inga nationalekonomer ut vad samhället förlorar i BNP på att vägra se offren och fortsätter att förneka de skador som blir följden av övergrepp. Tänk så mycket vi skulle tjäna i fall både offren och förövarna fick den hjälp de behöver.

Hur kommer det sig att ingen har utlysts någon fatwa mot våldtäktsmän.

Och varför går inte de hederliga männen i världen man ur huse och protesterar mot det våld som kvinnor och barn och unga män blir utsatta för.

Och varför i hela friden accepterar vi krig, låter kriget få kosta hur mycket som helst som ständigt kräver nya offer.

Kvinnorna kan föda.

Männen kan döda.

Och vilka har suttit i högsätet i mer än fem tusen år.

För hela baletten och allt som är värt att leva för - är det inte hög tid att granska våra urkunder, vårt källmaterial.

Bibeln till exempel. Gamla Testamentet, bitvis en propagandaskrift för patriarkatet. Där är mannen norm, halvgud och rättesnöre. Kvinnorna tjänstehjon utan makt. Jo jag vet att Höga Visan och Ordspråksboken är fulla av kloka ord och vacker poesi och att GT innehåller spännande historier. 

Men vad är det för värderingar som förmedlas och sipprar in i vår "gemensamma" värdegrund måntro. Abrahams barn äro många minsann (judar, kristna och muslimer, det blir några stycken) och även om allt färre bekänner sig till den kristna tron här i landet är vi garanterat präglade av den.

Du skall hedra din fader och din moder på det att det må gå dig väl och du må leva länge i ditt land. Fjärde budet således. 

Varför finns det inget elfte bud som säger att du ska visa aktning för dina barn?