Min gamla kompis från
Stockholmstiden svarade på en påskhälsning och berättade att hennes pappa hade
dött. Vi har inte haft någon kontakt på flera år, men jag ringde
henne en söndag och så pratade vi. Egentligen var det hon som höll monolog.
Först berättade hon om sin pappa som mot slutet av sitt liv blivit en
hänsynslös tonåring. Han tyckte frun blivit för fjär och satte in
kontaktannonser. Mellan svaren som droppade in körde han trimmad moppe.
Problemet var att han åkte vilse och glömde var han bodde och han höll sig absolut
inte till trafikreglerna. Det slutade med att han for ner i Värtahamnen och bröt ett
par revben. Men leva skulle han in i det sista, hann bygga klart en badtunna
innan det snurrade till sig för honom i pannloben och cancern bet av
livsnerven.
I den där badtunnan kan min gamla kompis
ligga och stirra upp mot stjärnorna och tänka på sin döda pappa som egentligen
aldrig varit något annat än en barnfarbror som var tvungen att hela tiden ha en
massa projekt på gång för att kunna springa ifrån sin smärta. Han jobbade jämt,
sydde gardiner, renoverade sommarstugan, reste till Kreta och Egypten,
placerade pengar som han la i lika stora aktieportföljer rättvist fördelade
mellan sina barn. Ändå fick han inte träffa sina barnbarn. Hans fru hade en
helt annan metod för att komma undan sin livsplåga. Medan mannen alltid var på
språng satt hon stilla i sitt soffhörn och läste. Ibland såg hon på frågesport.
Hon kunde svara på det mesta så länge de inte handlade om musik.
Min gamla kompis bygger också sitt
liv kring kunskapens tempel. Hon blev inlasad av misstag
och fick en fast tjänst som hon saknade formell kompetens för. Det var som att
vinna på lotto. Nu jobbar hon heltid och kan inkassera alla
jobbskatteavdrag som Borg stulit från de svenskar som är sjuka och arbetslösa. Dessutom får hon en rejäl pension.
Inte en enda gång frågade hon hur
jag mår men hon hälsade till Silver och tyckte att jag skulle gå in på nätet
och läsa om representativ rättvisa. Det är en metod där brottsoffer får träffa
sina förövare. Meningen är att de ska kunna lyssna på varandra och försonas.
Den här metoden är min gamla kompis nya käpphäst, ännu en snitslad bana till
frälsning. Hon har avverkat många metoder under vår långa vänskap som rann bort efter 30 år.
Det är egendomligt att de flesta som
viger sina liv åt att hjälpa andra egentligen gör det för att själva få hjälp.
De har klivit upp på podiet och kan se ner på alla som helt outbildade sitter
fast i en akut kris,
briljera med sina inlärda metoder och i alla fall känna
sig lite bättre än offret mitt emot dem.
Men de egna såren vägrar de ofta att
läka. Det gör för ont, det kostar för mycket och är för svårt. Om de skulle våga ta steget fullt
ut in i sig själva vore de ju tvungna att se den plåga de så prydligt burat in, noga täckt över med sin välutvecklade förträngningsförmåga, en massa högskolepoäng och en fast tjänst. De tror sig ha råd att ignorera sin smärta, projicera den på andra och konservera samhällsnormen
som säger att vi inte ska vara några offer utan bita ihop och gå vidare.
Därmed kommer vi aldrig ut ur smärtohjulet som blir en evighetsmaskin istället, en som driver oss mot systemkollaps.
Jag köpte ett hemman i Roslagen
tillsammans med en vän, en som har modet att gå tvärs igenom skräcken och ändå tro på att vänskap finns.
Det blev mitt naturella universitet. Här lär jag mig långsamt att renovera
mitt hus och mig själv, odla min trädgård och att älska en människa precis som hon är – oavsett antal högskolepoäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar