VÅR BRIST PÅ VÖRDNAD

Vi lever farligt. När världens ledare inte ens kan komma överens om den Regelbok som leder till tvingande åtgärder för att rädda Moder Jord från hennes värsta rovdjur: människan, är det illa.

Klimatmötet i Katowice ledde ingen vart, det lämnade inte ens ett hopp som fotnot längst ner på det utspädda avtal som kommer att skrivas för rullorna.

Framtidens barn, om några av dem överlever vår rovdrift på naturresurser, kommer avsky alla dem som inte förmådde sätta stopp för det samhällssystem som kräver ständig tillväxt på planetens bekostnad.

Är det vördnad som saknas? Har världens pampar och potentater oavsett vad de heter och vilken kvinna de är födda av, förlorat förmågan att känna vördnad? Är vördnad i så fall kopplad till oförmågan att skämmas? Trump verkar vara oförmögen till bådadera och han är långt ifrån ensam. Vilka svarta hål inuti lille Donald är det han försöker fylla med sin osmakliga rikedom och sitt maktmissbruk? Vem gjorde honom till den pinsamt hänsynslöse härskare han är i dag och vilka är de som röstat fram honom till tronen? Samma frågor kan ställas kring alla makthavare i världen oavsett i fall de heter Lööf eller Putin, oavsett i fall de fattar besluten i oljestaterna eller kolländerna. Alla verkar ha samma oförmåga att använda hjärnan i samklang med hjärtat och ingen verkar bry sig om vilket eftermäle de håller på att skaffa sig och den avsky framtidens barn och nutidens akterseglade medborgare kommer behäfta dem med. Var finns undantagen, de som fattat att det handlar om att tjäna mänskligheten och hela planeten, inte utplåna den.

Min far var minst sagt en knepig pappa, men han lärde mig att känna vördnad. Varje sommardag när han och jag följde stigen ner till Källan invid bergets fot för att hämta dagens färskvatten fick han mig att fatta vilken rikedom det var att blicka ut över Kosterhavet, lyfta skopan med källvatten och dricka, medan den friska luften blåste in i viken från sydväst. 

Och jag vet att han skämdes över männens krig och kvinnornas svek och allt skräp som slängdes i havet, det som flöt i land på vår strand. 

Vi plockade säckvis med avfall och sen dess är det ännu mycket mer som slängs, kontinenter av plast som flyter i Stilla Ocean.

Men det är bara människan som vid sina sinnens fulla bruk kan organisera  starka kedjor som med utsträckta händer plockar upp skräpet och kan återanvända det i kretsloppet. 

Det är bara människan som kan se sitt barn i ögonen och säga förlåt. 

"Förlåt för att jag svek dig, övergav dig, kränkte dig." 

Och i dessa mötet kan vi öppna en glipa till Kärleken. Om vi sätter upp farten alldeles oerhört kanske det går att rädda den blå planet vi är så beroende av innan katapulten till helvetet är ett faktum för oss alla. 

Måtte vi hinna!