LINJESPEL

Hur många år har gått sedan hästen av majoriteten av oss människor byttes ut mot bilen?

Så här i Ryttar-VM tider väcks fascinationen över människans samspel med hästen och vilken skönhet det samspelet kan förmedla. Hästen har så nära till det vilda trots att den låtit sig tämjas i många hundra år. Hästen väcker vördnad. Det är lätt att förstå lockelsen som de första hästtämjarna kände när hjorden av vilda hästar galopperade över fälten, svårare att begripa de som plågade sina dragdjur.

Om vi hade låtit mekanikgeniet från Värmland John Ericsson utveckla sin solmaskin för att med hjälp av konkava speglar och solstrålar generera drivkraft till vår fordonsflotta hade vi kanhända sluppit det klimathot vi nu står inför. Kol och olja hade fått ligga kvar i marken och vi hade kunnat andas frisk luft över hela klotet.

Istället vann förbränningsmotorn. Bilen gör något med oss, vi är mer eller mindre besatta av den frihetskänsla som det kan ge att sitta bakom ratten i en plåtlåda som kan ta oss fram dit vi ska, i alla fall om vi undviker bilköer och oväder.

En del satsar betydligt mer än andra på sina bilar, ta veteranbilarna som folk samlar på sig eller de gamla amerikanarna från 50 och 60-talet. Den tid manfolk lägger ner på sina bilar är bara jämförbar med antal timmar som de sover eller är på jobbet. 

Om män gav fruar och barn lika stor omsorg och uppmärksamhet skulle väldigt många troligen må in i vassen mycket bättre. Men visst är det imponerande att man vill lägga ner några hundra tusen spänn på en gammal Cadillac och få den att skina som ny fast den tillverkades på ett löpande band för snart sextio år sedan. Jag såg ett sånt där praktexemplar häromdagen. 

En vit Cadillac med svart tak och hela inredningen i bilen minutiöst genomförd i perfekt OP-mode á la 60-tal. Bilarna då för tiden hade ju stil, ett makalöst linjespel till skillnad från nu när alla personbilar ser ungefär lika trista ut. Tag bara en Amazon och ställ den bredvid en klumpvolvo av dagens snitt, då blir det skriktydligt att formgivningen var bättre förr. Färgerna på dagens bilar ser ju ut som nå´n har hällt ut skitvattnet från en misslyckad målning och så lackat eländet. Häftigt hur som helst när folk går in för något fullt ut och håller fast vid sitt specialintresse. Jag tror att det är leken och drömmen om det perfekta som tar varandra i handen när någon vurmar så intensivt för något så att det i många år får uppta en stor del av livsinnehållet. 

Det är något vackert med det att vara trogen sin Cadillac ett helt liv och hålla den i perfekt skick år efter år även om jag skulle önska att alla fordon gick på John Ericsons solmaskin istället för att dricka uppåt två lite bensin per mil som Cadillacen gör.